Jag har gradu slutspurt deluxe. Nu är jag inne på den sammanfattande diskussionen och det formligen sprutar ut ord. Jag är så ivrig över att skriva gradu, det har varit så intressant att helt grotta ner mig i ett ämne så till den grad att jag numera nästan är expert. Och nu när jag äntligen får komma fram till slutklämmen, grädden på moset, pricken på i:et, körsbäret på muffinsen (etc. etc.). Jag är i extas.
Men vägen hit har inte varit spikrak, det är den sällan. Jag som hade tänkt ha min gradu färdig för ett år sedan fick omvärdera mina planera och min förmåga och prioritera om. Och när jag väl skulle ta tag i avhandlingen igen i somras hade jag ingen som helst aning om var jag skulle börja eller vad jag skulle göra. Också den knuten löste sig och sedan oktober har jag haft full koll och racerfart.
En mening har snurrat i mina tankar under de senaste månaderna, som jag hoppas att också kan ge dig, min läsare, hopp i det projekt eller det mål som du har framför dig. Meningen är: "Jag har aldrig varit så här nära förut".
Oavsett hur lite jag har skrivit; ibland har det varit att skriva ner ett citat ur en bok och ibland har det endast varit tankearbete om hur jag ska fortsätta skrivprocessen. Det stämmer ändå alltid. Jag har aldrig varit så här nära slutet förut.
Kanske det är precis vad du behöver höra just nu. Oavsett hur lite du har gjort, oavsett om ditt steg har varit ett babysteg eller ett elefantkliv - du har aldrig varit så här nära målet förut!
