Mitt första möte med vetenskapsvärlden var, logiskt nog, i och med mina universitetsstudier i svenska språket vid Åbo Akademi. Jag minns ännu hur jag blev totalt paff vid tanken på att den här världen hela tiden hade existerat och att jag bara har missat den.
Från dag ett var jag var ambitiös och målmedveten, och samlade på mig en referensbank med författarnamn och litteraturtips. Jag började till och med planera vad jag skulle skriva min pro gradu-avhandling om och tanken om att forska efter mastersutbildningen slog mig redan första året.
I min första vetenskapliga uppsats jämförde jag hur olika tidningar vinklade nyhetsrapporteringen av en båtolycka. Mitt intresse för språk och makt var starkt redan då. Uppsatsen gick käpprätt åt skogen och det var en knytnäve i magen på mitt skrivarsjälvförtroende. Dittills hade jag alltid varit duktig på att skriva, och jag hade alltid fått fina resultat. Problemet var att jag inte helt enkelt hade förstått vad det innebar att skriva vetenskaplig text. Jag hade ingen aning om vilka krav som ställdes och vad som förväntades av mig.
Med tiden mognade också den kunskapen. Jag fick mera mat på benen (en härlig katakres på kött på benen) och i takt med att jag började få ett grepp om vad det innebär att skriva vetenskaplig text fick jag mer självförtroende. Nu är intresset för forskning större än någonsin, inte minst för att jag som bäst är på väg hem efter två intensiva seminariedagar i Tammerfors.
Under de här två dagarna har jag än en gång blivit påmind om varför den här världen hela tiden har lockat mig. Det är inte i första hand på grund av den nytta forskning bidrar till samhället, inte heller för den allmännytta det är att få mer kunskap om världen. Den största orsaken till varför jag är så fascinerad av forskning är faktiskt av helt själviska orsaker; jag älskar att lära mig mer, utforska mer, utmana rådande tankesätt och utvecklas som människa.
