Jag tycker att en av mina bästa egenskaper, är att jag har förunnats med förmågan att kunna skratta åt mig själv. En gnutta självironi och en stor näve självdistans har hjälpt mig i många situationer här i livet, och jag tror på många sätt att det bidrar till att skapa en mer avslappnad atmosfär. För i en värld där allting ska präglas av perfektion, planering och smakfullhet är det oerhört befriande att att skratta åt de dråpliga och oväntade händelser vi hamnar i.
Igår i butikskassan, när jag skulle betala för mina inköpta bananer, visade kortläsaren ett felmeddelande när jag lade i kortet. Oj oj tänkte jag och började dra ut det för att gnugga chippet. När jag drog ut det såg jag emellertid att jag hade lagt in kortet fel väg. Chippet, som borde gå neråt, sträckte sig istället mot skyarna i ett hoppfullt "I believe I can fly".
Den här historien är inte alls makaber eller ovanlig, snarare trivial. Men det är min reaktion, och framför allt butiksbiträdets reaktion, som fick mig att tänka efter. För när jag märkte mitt misstag brast jag ut i ett hjärtligt (högljutt) skratt och berättade skrattande åt butiksbiträdet att jag hade lagt in kortet fel väg.
Den min jag möttes av var: 40 % förvåning, 40 % mild rädsla och 20 % återhållet skratt. Det var som om butiksbiträdet inte riktigt visste vilken reaktion som är okej, och som om den naturliga reaktionen vore att undvika ögonkontakt med mig, så att jag snabbt och skamligt kan vända kortet utan en min. För det är ju pinsamt det där. Pinsamt och oansvarigt, och det ska inte få hända åt fullvuxna människor i detta civiliserade land.
Och den där minen vittnade om att det, i alla fall för butiksbiträdet, var en ovanlig reaktion på en vanlig händelse. Och det är sorgligt. För livet blir så mycket lättare för alla om vi då och då tillåter oss att skratta åt oss själva.
