Jag borde ha hälsat.
Vi känner varandra och har umgåtts en del, så det mest naturliga hade varit att hälsa. Eventuellt småprata lite.
Men jag hälsade inte.
Inte för att jag inte ville. Jag hyser inget agg mot personen ifråga, faktiskt kommer vi väldigt väl överens. Inte heller för att jag anser mig vara för förnäm på något sätt. Jag är introvert och ogillar att småprata, ja, men jag är inte förnäm och elak.
Men jag hälsade inte.
Och jag kan komma med några förklaringar.
Som att utrymmet vi vistades på var lite bökigt. Som att jag precis skulle göra något annat när jag alldeles hastigast såg hen. Att jag inte riktigt kände för att småprata utan vill hem, fort. Eller att vi aldrig fick ögonkontakt, så det fanns inte riktigt rum för ett ögonkontakt-igenkänning-hej-förlopp.
Men i slutändan är allt det här tama ursäkter.
För jag borde ha hälsat. Det är alltid bättre att hälsa. Hellre hälsa för mycket än för lite.
Jag gick hem lite skamsen och tänkte att nästa gång. Då ska jag hälsa.
Oavsett vem det är. Om det är någon jag känner, någon jag en gång kände eller någon jag skulle vilja lära känna — jag ska banne mig hälsa!
För jag tänker så här: det är med hälsning som med krisberedskap (tänk brandövningar i lågstadiet): man måste ha tränat och beslutat sig för att göra något innan det händer, så behöver man inte fatta beslut i stundens hetta.
Således lyder min förhandsinställning nu: hälsa, kvinna, hälsa!
Så bli inte förskräckt om jag hälsar hälsan ur dig nästa gång jag ser dig.
Min förebild då det kommer till att hälsa (år 2013)