Jag har funderat på det där med hur vi pratar med varandra.
Hur vi pratar om och till varandra.
Hur det som jag säger till dig, kan bli avgörande för hur du ser på dig själv, för vad du gör av dig själv.
Jag får ofta höra att jag är glad och positiv. Det vet jag, och helt ärligt så håller jag med om det.
Men faktumet att jag ofta får höra just det här, gör att jag börjar tro att jag alltid måste vara så här. När människor säger vem jag är begränsar jag mig själv till att vara så som de dikterar. Allt annat är ogiltigt.
Det här tror jag är ett fenomen som många, om inte alla människor, drabbas av.
Visst är det viktigt att visa uppskattning. Visst är det viktigt att visa att vi ser styrkorna och de fina karaktärsdragen i våra medmänniskor.
Foto: Ebba Åström
Men visst kan det bli lite farligt
om vi med våra ord inskränker våra medmänniskor. Begränsar dem från att vara precis vad de vill och behöver vara. Begränsar dem från att vara dem de är.
Tyvärr har jag ingen lösning på hur vi ska bemöta det här dilemmat.
För sist och slutligen kan vi ju inte styra vad andra människor säger om och till oss, vi kan endast påverka hur vi låter andra människors ord bita på oss.
Men precis som med så mycket annat tror jag att det börjar med en medvetenhet.
En medvetenhet om att det här fenomenet existerar. Och en påminnelse åt oss alla att vi har rätt att vara precis vad vi vill. Och att vi bör tillåta våra medmänniskor att vara det också.