Läsdejt

Jag och Samuel är inte så jättebra på att dejta varandra.

Det är ett av våra mål för året att bli bättre på att dejta medvetet och regelbundet men egentligen är den här problematiken en icke-problematik för vi är fantastiskt bra på att förgylla vardagen med små, enkla och billiga medel.

Som bland annat att ha läsdejter.

Det innebär, i all sin enkelhet, att vi har varsin bok som vi sitter och läser sida vid sida. Kanske kokar vi en kopp kaffe eller te, kanske har vi något att mumsa på. Eller kanske sitter vi bara där under filten och mysläser.

Att läsa varsin bok — inte ens högläsa en gemensam bok — kan ju tyckas vara oerhört isolerande och inte alls stärkande för relationen. Det kanske stämmer i allmänhet.

Men med våra läsdejter är en viktigt premiss att man när som helst får avbryta sitt och den andras läsande med att ställa en fråga, berätta om en roligt detalj i boken, beskriva en otippad händelseutveckling i sin bok.

Det finns så många fördelar med det här. Vi lugnar ner oss efter dagen, upplever nya världar, diskuterar saker vi annars inte skulle, sitter nära varandra och får nya intryck som vi sedan kan ta med oss in i vår relation: man har ju alltid så mycket att berätta när man har upplevt något nytt!

Och för en bokslukare som jag: ingenting är lika hett som när ens kärlek läser en bok.

Så, kära läsare, Mindys relationstips 101 — ha läsdejter!

Hör hemma här

Jag frustreras över att inte hitta min siffra i enneagrammet.

Alltså personlighetstypologin i vilket en person har en siffra och rör sig mot två andra siffror — it’s complicated men läs mer om du blir nyfiken.

Det är kanske onödigt av mig att känna mig frustrerad över att inte ännu har hittat rätt, men känslan av att känna sig förstådd är för mig synonymt med att känna sig normal, känna tillhörighet.

För jag känner mig inte sällan märkligt malplacerad i olika sammanhang.

Det är en rätt ensam känsla, det, och det är lätt att känna sig ensam i den värld som är vår.

Jag uttryckte det här för dig. Och utan att du visste det fick du mig att inse att jag alltid hör hemma här, här med dig.

Och alla känslor av malplaceradhet och ensamhet rann av mig.

Tillhörighet är så viktigt. Alla borde få höra att de hör hemma.

Hör hemma här. Foto: Michaela Fagerudd

Vad modiga vi är

Idag var vi ute på äventyr.
Mannen och jag, och våra goda vänner — äventyrarna själva.

Det blåste en hel del på land, men vågorna till havs förvånade oss ändå. Jag som är en landkrabba har alltid känt mig väldigt främmande på sjön och redan ett litet gupp får mitt hjärta att ta ett extra slag. Idag var det inte talan om små gupp kan jag lova.

Det var väldigt, väldigt spännande och stundvis skrämmande. Men det gick förvånansvärt bra. Det var till och med kul. Riktigt kul.

Våra äventyrare till vänner är skickliga sjö-chaufförer (sjöufförer? Ähh, nej, det funkar bara på rikssvenska) och bredvid mig, under hela tiden, satt min bästa vän. Höll i mig, pratade med mig och lugnade mig.

Jag satt stel som en pinne och upprepade som ett mantra på repeat: "vad modiga vi är! vad modiga vi är". Om det var för att övertyga oss om att det här går bra och att vi inte behöver vara oroliga, eller för att informera oss om att vi är ute på väldigt farligt vatten och således är oansvarigt dumdristiga vet jag inte.

På många sätt var dagens äventyr precis som vårt äventyr. Ditt och mitt.

Vi visste att det kan storma; det hade vi läst om i böcker och hört om av mer livserfarna människor. Men ändå har vågornas höjd och respektingivande storlek stundvis förvånat oss. Vi har ofta tvingats ut på okänt vatten och tvingats gå dit vi annars inte brukar — eller nödvändigtvis ens vill. Men min bästa vän har, precis som på sjön, också i livet hållit i mig, talat med mig, lugnat mig.

Och jag har genom allt konstaterat: vad modiga vi är, vad modiga vi är!

Foto: Äventyraren och fotografen, Sofia Ylikmäki-Lindqvist. Ett bildredigeringsförsök: Mindy

Andas in, andas ut

Söndagen till ära blev det en tur längs en vacker vandringsled i gott sällskap (kan ni gissa vilken vandringsled vi gick på?).

Söndagar är lugna dagar för mig. En dag att varva ner och ladda om. Jag summerar ofta veckan som har varit för mig själv, och brukar också planera veckan som står för dörren. Men viktigast för mig är att få vila riktigt ordentligt.

Det är märkligt det där med vila. Hur olika det kan se ut. För mig innebär vila att sitta i läsfåtöljen och läsa länge länge. Men vila för mig kan också innebära att baka en ordentlig sats med bullar eller bröd att fylla frysen med. Ganska sällan innebär vila för mig att ligga på soffan, utan istället handlar vila för mig om att göra något jag tycker om och får energi av. Som till exempel att ta en härlig naturvandring med fina vänner.

För visst är det energigivande att fylla lungorna med frisk luft, att beundra vackra utsikter och spana efter djur. Och det bästa av allt är ju förstås när man väl ställer ner väskorna och beslutar sig för att ta den där efterlängtade kaffepausen. 

Då vilar jag.

Vad gör du för att vila?