Idag var vi ute på äventyr.
Mannen och jag, och våra goda vänner — äventyrarna själva.
Det blåste en hel del på land, men vågorna till havs förvånade oss ändå. Jag som är en landkrabba har alltid känt mig väldigt främmande på sjön och redan ett litet gupp får mitt hjärta att ta ett extra slag. Idag var det inte talan om små gupp kan jag lova.
Det var väldigt, väldigt spännande och stundvis skrämmande. Men det gick förvånansvärt bra. Det var till och med kul. Riktigt kul.
Våra äventyrare till vänner är skickliga sjö-chaufförer (sjöufförer? Ähh, nej, det funkar bara på rikssvenska) och bredvid mig, under hela tiden, satt min bästa vän. Höll i mig, pratade med mig och lugnade mig.
Jag satt stel som en pinne och upprepade som ett mantra på repeat: "vad modiga vi är! vad modiga vi är". Om det var för att övertyga oss om att det här går bra och att vi inte behöver vara oroliga, eller för att informera oss om att vi är ute på väldigt farligt vatten och således är oansvarigt dumdristiga vet jag inte.
På många sätt var dagens äventyr precis som vårt äventyr. Ditt och mitt.
Vi visste att det kan storma; det hade vi läst om i böcker och hört om av mer livserfarna människor. Men ändå har vågornas höjd och respektingivande storlek stundvis förvånat oss. Vi har ofta tvingats ut på okänt vatten och tvingats gå dit vi annars inte brukar — eller nödvändigtvis ens vill. Men min bästa vän har, precis som på sjön, också i livet hållit i mig, talat med mig, lugnat mig.
Och jag har genom allt konstaterat: vad modiga vi är, vad modiga vi är!
Foto: Äventyraren och fotografen, Sofia Ylikmäki-Lindqvist. Ett bildredigeringsförsök: Mindy