Jag har glömt hur en programfri helg ser ut. Eller fram för allt hur den känns. Jag som har vant mig vid att ha spelningar, bröllop, resor, tidiga väckningar och sena nätter känner mig totalt främmande för den här typen av långsamhet.
Så vad gör jag?
Går rastlöst omkring, frustar på ett märkligt sätt som närmast får mig att tänka på olika nötkreatur. Jag byter möbel att sitta på var femte minut. Klättrar på väggarna.
Till och med läsning känns som en alldeles för monoton syssla för min rastlösa själ. Särskilt eftersom boken är av den långsammare, tjocka arten där man inte ser framsteg i första hand.
Jag konstaterar: jag har tråkigt.
Och det är kanske det bästa jag kan utsätta mig själv för just nu. Långsamhet. Rastlöshet. Tråkighet. För jag vill inte bli en sådan där som ska ha underhållning 24/7, som tar fram mobilen så länge jag väntar på hissen, som inte kan tolerera tristess, väntan på... vadå? Godot? Jag vill kunna tolerera programfria helger.
Så jag försöker uthärda den här typen av utsökt långsamhet och minns orden jag ofta hörde i barndomen: "det är bra för barn att ha tråkigt ibland".
Också för stora barn, tänker jag och frustar.
Men frustar förnöjt, ändå.
