Ingendera av oss var på vårt mest strålande humör, det medger jag.
Jag var lite mer oförsiktig än normalt när jag stängde köksskåpsdörrarna, du var betydligt mer tystlåten än vanligt. Vi surade båda två, det vet vi.
Men trots att jag är konflikträdd och du helst ser på den ljusa sidan av livet är vi ändå orädda för att ta några smällar ibland; för vi är alltjämt medvetna om att det inte är beständigt. Vi vet att våra gnabb är flyktiga, hastigt övergående.
Och vi vet att vi inom en snar framtid (mycket närmare än vi båda vill erkänna i våra respektive tillstånd av upplevd, rättfärdigad surhet) kommer att sitta ner för att berätta om våra upplevelser av händelsen och om de känslor som den väckte i oss.
Vi vet också att vi kommer att kunna både se på men också återberätta händelsen ur varandras perspektiv, bekräfta den andres röst och till slut säga förlåt, ge förlåtelse och fundera: vad kan vi lära oss av detta?
Det låter idylliserat så här, jag hör det. Jag fösäkrar er ändå om att vi inte är något läroboksexempel. Det finns gånger då vi är mer envisa än tålmodiga, mer noga med att tala än att lyssna. Det medger vi.
Men på ett grundläggande och oerhört viktigt plan har vi ändå lyckats: vi vet alltid att vi kommer att reda ut allt till slut. Våra gnabb är aldrig ett reellt hot mot oss.
Och den här vissheten gör oss alltid trygga, även när ilskna eller sårade känslor stundvis svallar.
Och jag älskar det.
Inte att vara osams, men jag älskar den trygghet vi har skapat mellan varandra.
Och jag älskar dig också. Förstås.
