En överlevnadsstrategi jag ofta tyr mig till är följande:
Andas in långsamt. Andas ut långsamt och tänk för dig själv “Alla är inte som jag, alla är inte som jag, alla är inte som jag”.
Vadan detta beteende tro?
Tänker jag att jag är kronan på verket — den mest förfinade versionen av människoexemplaret? Att jag är förmer än andra och följaktligen måste påminna mig själv om att andra är på en annan, betydligt lägre, nivå?
Givetvis inte. Jag gör det därför att jag ofta utgår ifrån att människor tänker och fungerar på samma sätt som jag. Det är ett enormt felslut när det kommer till mellanmänskliga relationer.
Och det gör det oerhört svårt att förklara mina medmänniskors handlande och varande ibland. Det som är enormt viktigt för mig är kanske inte alls det för andra och likaledes: det som jag ser som en yttepyttebisak är kanske själva kärnan för någon annan.
Det blir betydligt mycket lättare för mig att möta olikhet i mina medmänniskor när jag andas in och ut och upprepar detta så kallade mantra. Alla är inte som jag, alla är inte som jag, alla är inte som jag.
Det ger mig en ödmjukhet inför min egen roll i världen och en större generositet i min strävan efter att förstå mig på andra.
