Jag tror ofta att mitt tillfälligt mörka sinne är en långvarig företeelse som kräver drastiska livsförändringar; när det egentligen bara är en liten svacka i humöret till följd av för lite sömn.
Jag undrar ibland varför jag känner som jag gör, var all ångest kommer ifrån, tills jag äter en banan och inser att jag bara var hungrig.
25 år i denna kropp och ännu har jag inte lärt mig att 93 % av mina problem åtgärdas med antingen mat, sömn eller egentid. Allra helst alla tre.
Det är frustrerande att inte alltid veta skillnad på ilska och hunger, på ångest och sömnbrist.
Men å andra sidan är det en lättnad att åtgärderna för mina humörsvackor är välbeprövade och lättillgängliga.
Finns det några andra hangry introvertar där ute?
Jag och egentiden. Fångad av min vän Sofia Ylimäki-Lindqvist