För några inlägg sedan skrev jag om hur jag tycker att det är viktigt att skilja på sak och person. Vi kan förakta handlingen men bör inte för den skull förakta personen.
Det lilla verbet är är ofta en central faktor i att skilja åt sak och person. Tycker ni inte att det är en skillnad i att säga ”Jag är en mor” och ”Jag har barn”. Ingendera fras är fel på något sätt, och i princip betyder de exakt samma sak. Jag tycker emellertid att det första uttrycket är mer identitetsmarkerande än det senare. I det första uttrycket påverkar moderskapet personens självuppfattning på ett avsevärt sätt. Det senare uttrycket "Jag har barn" stämmer ju lika väl i båda fallen, men jag tycker ändå att det är mer en objektiv sanning men inte nödvändigtvis (i sin språkliga form) identitetsskapande. Än en gång; det finns inget rätt eller fel uttryck. Absolut inte. Jag, som språkvetare, tycker bara att det är intressant att se hur samma uttryck kan få olika nyanser.
Jag är ganska petig med den här anti-användningen av är när det gäller mig själv, och försöker så ofta möjligt undvika att använda den i "fel” sammanhang; sammanhang jag helst inte vill identifiera mig själv med. Sammanhang jag inte vill sätta i kategorin ”Det här är Mindy”.
För frasen "Jag är" följs oftast av starka identitetsmarkörer. När jag inleder med orden ”Jag är” fortsätter jag ofta med att skriva 23 år, gift, studerande och blivande modersmålslärare. Alla de här faktorerna identifierar jag mig själv med i hög grad. Jag kan också fortsätta "Jag är" med att skriva om mina egenskaper, till exempel att jag är målmedveten, envis, positiv, sympatisk och lättrörd.
Jag. Fångad av min bästa syster Fotografen.
När jag har mycket att göra brukar jag undvika att säga ”Jag är stressad”, för då identifierar jag mig med stressen på ett helt annat sätt än om jag säger ”Jag upplever stress” eller ”Jag har mycket att göra just nu”.
Under en tuffare period av mitt liv för några år sedan, då jag led av depression, var jag noga med att inte säga ”Jag är deprimerad” utan istället ”Jag har depression”. På det här sättet markerade jag att det är en övergående fas som på inget sätt beskriver mig som person - vem jag är - fastän det i många avseenden påverkade mitt liv där och då.
Om jag är så noggrann med att medvetet tänka på vad jag säger att jag själv är, tycker jag att det är helt orimligt att jag gör anspråk vad andra är. Ännu värre att jag hävdar att någon annan är vidrig, avskyvärd, sjuk eller galen fastän deras handlingar kanske är det.