Det är ingen hemlighet att jag behöver enormt mycket utrymme och egen tid för att orka vara jag.
Och det är inte något märkvärdigare med det än att jag är mycket mer introvert än extrovert.
Jag älskar människor och spännande människomöten, men det är ändå inte lätt att dag efter dag uppvisa sitt allra föraste, mest sociala jag då jag ofta skulle vilja vara hemma iklädd pyjamas och endast prata med mig själv.
Ja, dagar när jag är för trött orkar jag väldigt lite med människor, och det är absolut inte på grund av människorna i sig utan helt enkelt hur min hjärna är uppbyggd och hur min ork är disponerad.
Just därför är jag så tacksam över att jag har hittat någon som jag vill spendera min vardag med trots att jag ibland är genomtrött och helst vill vara ifred.
Det är något väldigt vackert i det: att båda får vara sig själv och ha sina unika behov och ändå leva sida vid sida dag efter dag oavsett hur olika dessa behov är.
Och inte bara sådär uthärda eller mäkta göra det, nej utan faktiskt njuta av att göra det. Varje dag.
Det gör mig tacksam.
