Intryck

Jag märker att jag gärna sorterar mina upplevelser från dagen i form av intryck.

Frågan som jag och Samuel ställer varandra efter en dag är ofta: “vilka intryck har du haft under dagen?”.

För intryck betyder inte vad man har lärt sig. Det betyder inte vad man har åstadkommit eller vilka genomtänkta reflektioner man har gjort.

Efter en lång arbetsdag är vi ofta väldigt trötta och därför kan dessa stora frågor kännas för stora.

Intryck är däremot små. Det är osorterad verklighet som långt får stå för sig själv. Det är en låg tröskel att tänka på verkligheten i form av intryck. Det behövs inte analys eller värdering.

Att berätta om intryck är att svara på frågan: vad har du sett, hört, känt eller upplevt idag?

Och genom att svara på den här frågan har diskussioner om minnen, relationer, företagsledning och personligt ansvar startat.

Och jag har ofta häpnat, förundrats, över hur det ur ett litet frö, ett litet intryck, kan växa något mer. Något stort och vackert.

Jag vill aldrig underskatta det minsta lilla intryck.

Intryck

Efter en dag med en mängd människomöten, intressanta samtal och nya perspektiv brukar jag och Samuel ofta ställa varandra frågan:

vilka nya intryck har du från idag?

Det är ett sätt för oss att sammanfatta det myller av tankar, ord, känslor och intryck som vi möter i livet.

Särskilt jag märker att jag har ett enormt behov att vädra mina tankar efter en lång dag med lite tid för att samla mina tankar men mycket tid för nya upplevelser och perspektiv.

Nå, sådana dagar med massvis av intryck och människomöten har vi ju inte särskilt ofta i vår coronatillvaro.

Ändå är frågan ständigt relevant att ställa. Det är ett sätt att komma i kontakt med varandra.

Men ytterst, med oss själva.

Vilka nya intryck har du haft på sistone?

Första intryck

Vi har ju nyligen flyttat till ett härligt, lugnt område utanför Vasa.

Och följaktligen har vi ju också fått en mängd nya, fina grannar. Jag brukar vara rätt så bra på att ge goda första intryck, men ibland, vet ni, lyckas det ju inte riktigt helt.

En granne råkade se mig när jag bara snabbt skulle pallra in till vännerna next door. Inget märkligt med det, men grejen var att jag just då låtsades att jag var Tony Sund och hade på mig kepsen bakfram (så där med öronen utskjutande), mina mjukaste byxor och gummistövlar som jag inte hade lagt på ordentligt.

Ja, och så gick jag på ett riktigt slashas number one swag thug life-sätt.

När jag märkte att en dittills okänd granne befann sig på gården vände jag snabbt kepsen rätt väg igen, och grannen trodde jag tog av mig kepsen av ren artighet. 1800-talet ringde och vill ha sina seder tillbaka.

Hå hå.

En annan granne träffade jag för första gången när jag genomsvettig efter cykeltur både till och från gymmet (och givetvis ett gympass däremellan) stövlade in med en frän arom och hojtade “HELLÅ” åt min Samuel. Lite visste jag att en dittills okänd granne också befann sig hemma hos oss.

Hej bara hej nya grannen.

En tredje granne skrämde jag halvt livet ur eftersom hen råkade stå i vår farstu när jag kom in springande och sjungandes (eller vrålandes, det är en tolkningsfråga) på Babblarnas “Här kommer Babba — Ba ba ba ba baa!”.

Henrik Fexeus skulle vända sig i sin grav om han hade någon.

Som tur var tror jag stenhårt på att första intryck går att reparera.

Hoppas stenhårt.

Stenhårt.

Som tur är jag hur charmig som helst när jag väl vill. Foto: Ebba Åström