Vi har ju nyligen flyttat till ett härligt, lugnt område utanför Vasa.
Och följaktligen har vi ju också fått en mängd nya, fina grannar. Jag brukar vara rätt så bra på att ge goda första intryck, men ibland, vet ni, lyckas det ju inte riktigt helt.
En granne råkade se mig när jag bara snabbt skulle pallra in till vännerna next door. Inget märkligt med det, men grejen var att jag just då låtsades att jag var Tony Sund och hade på mig kepsen bakfram (så där med öronen utskjutande), mina mjukaste byxor och gummistövlar som jag inte hade lagt på ordentligt.
Ja, och så gick jag på ett riktigt slashas number one swag thug life-sätt.
När jag märkte att en dittills okänd granne befann sig på gården vände jag snabbt kepsen rätt väg igen, och grannen trodde jag tog av mig kepsen av ren artighet. 1800-talet ringde och vill ha sina seder tillbaka.
Hå hå.
En annan granne träffade jag för första gången när jag genomsvettig efter cykeltur både till och från gymmet (och givetvis ett gympass däremellan) stövlade in med en frän arom och hojtade “HELLÅ” åt min Samuel. Lite visste jag att en dittills okänd granne också befann sig hemma hos oss.
Hej bara hej nya grannen.
En tredje granne skrämde jag halvt livet ur eftersom hen råkade stå i vår farstu när jag kom in springande och sjungandes (eller vrålandes, det är en tolkningsfråga) på Babblarnas “Här kommer Babba — Ba ba ba ba baa!”.
Henrik Fexeus skulle vända sig i sin grav om han hade någon.
Som tur var tror jag stenhårt på att första intryck går att reparera.
Hoppas stenhårt.
Stenhårt.
Som tur är jag hur charmig som helst när jag väl vill. Foto: Ebba Åström