Det är rena rama julafton på den finlandssvenska bokscenen just nu!
Massor av härliga, både debuterande och erfarna, finlandssvenska författare har kommit ut med en mängd fina boknyheter under de senaste månaderna.
På sistone har jag läst Annika Luthers skrämmande samhällsaktuella roman De sista entusiasterna som handlar om ett livshotande virus. Jag har läst Merete Mazzarellas essäsamling Skulle vi alla kunna samsas? och Ann-Luise Bertells historiska släktkrönika Heiman.
Jag gillade dem alla (helt ojävigt!) så fortsätt läsa för recension.
Annika Luther (2019) De sista entusiasterna
Boksoundtrack: Povel Ramel & Wenche Myhre i “De sista entusiasterna” (en riktig öronmask!)
När coronaviruset ännu var ett avlägset virus i Asien och södra Europa tog jag mig an den här, helt ovetande om vad som komma skulle.
Boken utspelar sig i Helsingfors och till stor del på ett universitet. En forskare dör i sviterna av ett märkligt virus som snabbt sprider sig.
Det är inte utan rysningskänslor i ryggraden som jag läste den här. Det stora varvas med det lilla på ett trovärdigt sätt, och det är både samhälle och universitetspolitik som får sig en känga.
Jag har haft ett lite problematiskt förhållande till Luthers böcker tidigare.
Ofta börjar de starkt men dalar lite mot slutet och lämnar mig med en känsla av “den var bra men något fattades”. I den här boken lutar jag mot att det kan vara någon slags avrundning som jag inte upplever att Luther får till.
Ändå enormt aktuell och bra.
Merete Mazzarella (2020) Skulle vi alla kunna samsas?
Jag diggar Mazzarella.
Hon har ett så vasst öga för vår samtid samtidigt som inte dröjer vid samhällskritiken utan sträcker sig framåt, längre, bortom.
Den här essäsamlingen behandlar vår samtids tunga frågor såsom privatliv, massövervakning, klimatsituationen, nationalism och digitalisering — områden som är maffiga och som lätt orsakar antingen splittring eller uttråkning.
Mazzarella behandlar ändå dessa områden med värme och varvar de breda penseldragen med glimtar och detaljer ur sitt eget liv vilket gör det personligt och lättillgängligt på samma gång.
Håller jag med i precis allt? Nej, men det är lätt att tycka om boken i alla fall för det är allt annat än predikande och “ett sätt är rätt sätt”-tänk i den här.
Ögonöppnande och tankeväckande!
Ann-Luise Bertell (2020) Heiman
Den här romanen handlar om Elof som växer upp i det tidiga 1900-talets Finland.
Den handlar om krigen, jordbruket, de egna ägorna (=heiman), dåliga tider och det emotionellt kyliga klimatet under nämnda tidpunkt.
Likt Vänd om min längtan är kapitlen också i den här korta och behandlar Elofs hela livshistoria i fläckar, ögonblick.
Jag irriterade mig inledningsvis på de korta kapitlen. Jag upplevde att de störde läs- och berättelseflytet.
Först när jag gav mig själv generöst med sammanhållen tid för att sträckläsa boken upplevde jag en kontakt med både huvudpersonen Elof och de andra karaktärerna i boken. Och först då kom jag att verkligen uppskatta och leva mig in i handlingen och den österbottniska byn som målas fram.
Du kanske, likt jag själv, tänker: har vi inte redan läst vår beskärda del av dessa släktkrönikor från krigstida Finland?
Efteråt är svaret: nej, det har vi uppenbarligen inte.