Jag vill gärna se mig själv som en morgonmänniska. Inte så mycket för att jag är pigg om morgnarna, utan för att jag gillar att stiga upp tidigt på morgonen för att få mycket gjort. Jag är inte så produktiv om kvällarna, utan föredrar att ägna kvällarna åt sådant som jag njuter av; litteratur, musik, en bok, ett serieavsnitt, dans etc. etc.
På grund av att jag gärna ser mig som en morgonmänniska är jag alltid lika förvånad över hur tungt det är att lämna sängens sötma för att ta itu med dagen som är.
Och de här vintermånaderna är sega. Det är de.
För mig blir det därför extra viktigt under de här månaderna, att ständigt påminna mig själv om allt jag har att vara tacksam för. Inte på ett tvångsmässigt och måstemåste-sätt, men för att inte bli modlös inför vintermörkret ute och dess effekter på psyket inne. Så varje morgon när jag cyklar till jobbet brukar jag för mig själv nämna och tacka för allt jag har att vara glad för just idag.
Och det är allt från väldigt små saker, som att favoritmaten serveras till lunch just idag. Eller att jag kan se fram emot kvällsläsningstid med en superb bok. Det är också större saker jag tackar för, när jag ömsom trampar, ömsom stretar mig fram beroende på väderförhållanden. Jag tackar för alla människor jag har i mitt liv, för att jag har ett jobb som intellektuellt utmanar och pushar mig. För att jag har mycket och mer än nog.
Och plötsligt får den mörka vinterdagen lite mera ljus.
