Vila i det ofärdiga

Jag såg en gång en intervju med en hundskolare (heter det så? En person som tränar hundar?)

Jag minns helt ärligt inte ens om personen var en man eller kvinna eller vad denne hade att säga till om hundskolning.

Men jag minns en sak som personen sade, för det har verkligen lämnat och gro i mitt bakhuvud.

Saken gällde hur mycket man ska träna eller motionera med hundarna och personen sade något i stil med:

Man ska inte se till hur mycket det blir per dag, utan kanske mera på en vecka.

Ingen metafysik här inte, men ändå vettiga ord.

Och den här tanken har jag burit med mig.

Jag har tänkt på det i förhållande till vår katt – och tänkt på att den förvisso varje dag behöver lek och smek, men att det kanske är mer rimligt att se på hur den får allt detta på veckobasis.

Och på sistone har jag tänkt alldeles särskilt på hur denna princip kan tillämpas i mitt eget liv.

För jag vill gärna göra allt: träna, vila, läsa, umgås med familjen, umgås på tumis med Samuel, spela padel, gymma, betala räkningar, planera projekt, blogga, jobba med mitt företag, ha egentid, ha tjejkvällar, göra musik, planera framtiden, storstäda och förbättra mitt liv i stort.

Men jag kan rimligtvis inte göra allt detta under en och samma dag.

Ofta har jag en lång to do-lista med väldigt många spretiga punkter. Allt från att hänga upp tvätt till att betala räkningar till att skriva låttexter kan ingå under samma dag.

Det betyder i praktiken att jag, under de nästan fridlysta 90 minuter när Molly sover sin dagstupplur, springer på som en halshuggen höna och gör än det ena än det andra. Splittrat, spretigt och lite onödigt stressande.

Så nu gör jag ett försök: jag ska försöka klumpa ihop mina punkter lite mer vettigt så att jag kan koncentrera mig på samma typ av saker under en koncentrerad tidsperiod.

För helt ärligt: vem kommer på vettiga låttexter när man sitter och knackar in referensnummer och IBAN-siffror i nätbanken? Det finns få saker som är lika inspirationsdränerande som dubbelverifering med mobilbanksapplikationer.

Detta kommer att betyda mer medveten planering och mer långsiktig planering. Hittills har jag haft en räcka punkter att göra och försöker i princip beta av så många som möjligt så snabbt som möjligt.

Det kräver också lite mer malttia (som man säger på finska) av mig. Att veta att jag har en sak att göra men som jag INTE ska ta itu med förrän några dagar senare.

(Agh det börjar klia lite under huden när jag tänker på det, men jag måste öva mig i tålamod och i att vila i det ofärdiga.)

Det är lite nytt för mig, men jag antar utmaningen.

To be continued, med andra ord.

Odramatiskt

Livet just nu är sjukstuga dag 10, ett kylskåp som ekar tomt och ett hem som borde ha städats för en vecka sedan.

Men jag övar mig i konsten att förhålla mig till tillvaron lite mer … odramatiskt.

Jag har sänkt alla krav på att göra min egen babymat och tänker att det inte behöver vara så vidlyftigt och dramatiskt.

För det första för att jag är omåttligt ointresserad av matlagning över huvud taget, och för det andra är jag ännu mer ointresserad av att laga storslagna rätter åt en baby som dessutom äter kanske två skedar. För det tredje finns det ju superbra babymat på burk så varför skulle jag envisas med att kocka då?

Jag har också tänkt på att försöka anta en mer odramatisk hållning till livet när det gäller mycket annat:

Som mitt jobb (det är ju bara en avhandling), min kropp (det är bara en kropp, den är grundfrisk och stark och har fött barn och är helt otrolig när jag tänker på det), mitt hem (det ser inte ut som jag hade önskat och är långt ifrån magasinvänligt men det är funktionellt och tryggt och hem).

Det som verkligen är dramatiskt i livet är verkligen dramatiskt, och i min skyddade tillvaro är det lätt att skapa problem där inga finns.

Därför vill jag försöka avdramatisera det som inte behöver vara så dramatiskt.

Vi får se hur jag lyckas med det.

Jag som försöker ta tillvaron med lite mindre dramatik