Nu äntligen börjar jag hitta tillbaka till rutin och vardaglunk. Men ett får jag konstatera: jag hinner inte göra allt jag vill under en vanlig arbetsvecka. Det är ingen skillnad hur mycket jag önskar att jag hann träna, läsa, blogga och se på serier varje kväll — det finns ingen chans att det skulle vara möjligt.
Inte med ett heltidsjobb, ett hushåll och en familj att rå om.
Nu har jag ju ett jobb i världsklass, mitt hem är inte många kvadratmetrar, och min familj består ju bara av en fullvuxen man men ändå. Jag lyfter på hatten åt alla yrkesverksamma småbarnsföräldrar. Eller föräldrar över huvud taget. Det känns maffigt redan med det ansvar jag har i detta nu.
Men jag tränar mig i förnöjsamhetens sköna konst.
Förnöjsamhet för mig är att kunna njuta av en kväll utan egentliga måsten. Strunta i att tömma diskmaskinen och istället koka en kopp kvällskaffe och njuta av den med min bästa vän. Tänka att det är helt okej att prioritera läsning före klädtvätt.
Men det är i sanning en konst, förnöjsamheten. Det är inte något som låter sig köpas lättvindigt. Men jag tränar mig, som sagt. Tränar och utmanar mig själv till att tänka, tro, veta och leva med att det är helt okej att inte hinna eller orka med allt.
Det måste få vara helt okej.
