Vad jag längtar efter

Längtan

Jag tror bestämt att det ordet hör hemma bland de vackraste orden i det svenska språket. Hör på det, smaka på det: längtan.

För somliga är längtan förknippat med missnöjsamhet, rastlöshet eller till och med otacksamhet över sakernas tillstånd.

Inte för mig. För mig betyder längtan hopp, optimism, liv. Längtan är att helt orädd våga drömma.

Jag har sett många lägga upp bilder på vad de saknar i dessa coronatider. Jag vill ansluta mig till dem.

Men jag väljer att medvetet tala om längtan istället för saknad. Saknad är bara frånvaro, tysthet och sorg. Längtan är mer… hoppfullt. I alla fall i min värld.

Bland annat det här längtar jag efter:

Att umgås utan gränser
Det här längtar jag mest efter. Att få umgås gränslöst. Att bjuda in folk till vårt hem utan att känna ett sting av ont samvete. Att gå på examensfester, födelsedagskalas och hälsa på min farmor och mormor.

Sport och idrottsevenemang
Att se på fotbollsmatcher och besöka den stora fotbollsturneringen Kokkola Cup. Jag längtar efter att kunna dra mina egna danspass vid gymmet och att spendera kvällarna vid Elisa-stadion då VPS har hemmamatcher.

Biblioteket
Jag älskar mitt bibliotek här i Vasa och ser fram emot att få besöka dess rymliga salar igen. Jag är ändå så tacksam för en förhållandevis välfylld bokhylla här hemma och mängder av ljud- och e-böcker på min läsplatta.

Resa. Nu hade jag lyckligtvis inga resor inplanerade eller bokade. Men också faktumet att få besök från andra länder, om så bara Sverige, längtar jag efter.

Konferenser och andra sammankomster. Jag hade en handfull konferenser inbokade i år, men lyckligtvis är de bara framflyttade inte avbokade.

Spelningar. Att få stå på scen tillsammans med mina band Mama Astrom Band och The Haralds längtar jag efter enormt! Ingen hyr in ett band att spela på ens terass eller i ens vardagsrum (men det kanske vi kunde göra om ni vill! ;). Eftersom alla större evenemang som konferenser och bröllop är inställda är våra gigs det också. Men we are keeping it up!

Kramar. Jag har vanligtvis ett rätt stort behov av personligt utrymme men åh vad jag längtar efter att få krama om de mina både nära och mer fjärran. Överlag känns nya kontakter och det sociala samspelet med andra människor väldigt konstlat. Men det går över. Det går över.

Restaurang- och cafébesök. Att ta en bok och i ensamhet dricka en kaffekopp och bara andas in liv är underbart. Eller att klä upp sig lite och göra ett restaurangbesök. Det längtar jag efter.

Troligtvis kommer vår värld inte se likadan ut som förr efter detta. På vilka sätt vet vi inte.

På många, många sätt tror jag att allt kommer vara sig likt. Jag står orubbligt hoppfullt fast vid det.

Vad längtar du efter?

Omöjlig ekvation

Jag längtar ofta
men vet inte vart.

Ibland kan jag bli övertrött på vardagens trivialiteter, urled på det ständigt upprepande mönstret av vakna-jobba-äta-sova. Jag kan frustrerat tänka att det måste finnas något mer meningsfullt än detta repetitiva vardagsliv.

Detta trots att jag varje dag upplever att mitt jobb är oerhört meningsfullt och utmanande och allt det där som ett gott jobb ska vara i vår samtid.

Paradoxalt nog är jag inte heller tillfreds när mitt livs dagar är överfulla av program såsom konserter, resor, spelningar och ståhej. Då är det enda jag vill ha lite lugn och ro, lite bok och te.

Ni hör att det är en omöjlig ekvation.

Men jag bara fortsätter räkna.

Foto: Ebba Åström

Att se fram emot

Livet är ju mest vardag.

Eller: livet är mest havregrynsgröt, för att använda den eviga och väldigt lämpliga metaforen för det trygga, invanda vanliga.

Jag gillar vardag och tycker att det är skönt med rutin och tydliga ramar. Men visst känns det ibland som att havregrynsgröten nästan växer i munnen på mig och att mina dagar bara upprepar ett aldrig sinande mönster av väckning, jobb, träning, sömn repeat.

Just därför är jag mån om att alltid ha något att se fram emot i mitt liv. Något liiite, om ens pikulite, utöver det vanliga.

Som en bokhylla på väg på posten, som en ny bok att se fram emot att få börja läsa, som en snart antågande semester, som en resa, som ett paket med saker som doftar gott.

Eller som nu, en helg i mitt kära västra grannland med ännu kärare människor.

Att ha något att se fram emot är så vitalt för mig; det får mig att orka med vardagslunk och havregrynsgröt.

Vad har du att se fram emot just nu?

Om längtan och närvaro

Det här året har gått snabbt.

Då jag var liten ansåg jag att man var riktigt gammal då man tyckte, och uttryckte, liknande fraser om hur snabbt tiden förlöper. Men som barn står tiden ofta stilla, så känns det i alla fall. Jag antar att jag med mini-Mindys mått mätt är gammal nu. Må så vara.

Faktum är att jag tycker att tiden går snabbt mest hela tiden. Plötsligt står oktober för dörren, hösten är här och sommaren minns vi som den där ena dagen i juli då termometern visade mer än 17 grader.

Jag är en framåt-människa. Jag tänker ofta tankar som: Sen då jag har min avhandling färdig, då ska jag njuta. Sen då vi bor i ett större hem, då ska jag satsa på att göra det trivsamt. Sen då vi har gemensamma semestrar, då blir det bäst.

Jag tror de här milstolparna är viktiga, jag tror att det är nödvändigt att ha större och mindre mål att sträva efter. Absolut. Ändå tror jag att de här tankarna lätt kan bli ens fiende. Längtan framåt gör en blind för idag. 

Foto av bästa syster Ebba.

Den här veckan utmanar jag mig själv att se det goda i min livssituation just idag, just den här veckan, just den här tiden i mitt liv. Fastän jag har mycket jag längtar och drömmer efter står livet inte still i väntan på. Därför vill jag utmana mig själv att ta vara på dagen idag. Att vara närvarande och kunna se det flyktigt sköna med just den här dagen, den här tiden. 

Klyschigt? Ja. Men med rätta.