Livet är ju mest vardag.
Eller: livet är mest havregrynsgröt, för att använda den eviga och väldigt lämpliga metaforen för det trygga, invanda vanliga.
Jag gillar vardag och tycker att det är skönt med rutin och tydliga ramar. Men visst känns det ibland som att havregrynsgröten nästan växer i munnen på mig och att mina dagar bara upprepar ett aldrig sinande mönster av väckning, jobb, träning, sömn repeat.
Just därför är jag mån om att alltid ha något att se fram emot i mitt liv. Något liiite, om ens pikulite, utöver det vanliga.
Som en bokhylla på väg på posten, som en ny bok att se fram emot att få börja läsa, som en snart antågande semester, som en resa, som ett paket med saker som doftar gott.
Eller som nu, en helg i mitt kära västra grannland med ännu kärare människor.
Att ha något att se fram emot är så vitalt för mig; det får mig att orka med vardagslunk och havregrynsgröt.
