Det här året har gått snabbt.
Då jag var liten ansåg jag att man var riktigt gammal då man tyckte, och uttryckte, liknande fraser om hur snabbt tiden förlöper. Men som barn står tiden ofta stilla, så känns det i alla fall. Jag antar att jag med mini-Mindys mått mätt är gammal nu. Må så vara.
Faktum är att jag tycker att tiden går snabbt mest hela tiden. Plötsligt står oktober för dörren, hösten är här och sommaren minns vi som den där ena dagen i juli då termometern visade mer än 17 grader.
Jag är en framåt-människa. Jag tänker ofta tankar som: Sen då jag har min avhandling färdig, då ska jag njuta. Sen då vi bor i ett större hem, då ska jag satsa på att göra det trivsamt. Sen då vi har gemensamma semestrar, då blir det bäst.
Jag tror de här milstolparna är viktiga, jag tror att det är nödvändigt att ha större och mindre mål att sträva efter. Absolut. Ändå tror jag att de här tankarna lätt kan bli ens fiende. Längtan framåt gör en blind för idag.
Foto av bästa syster Ebba.
Den här veckan utmanar jag mig själv att se det goda i min livssituation just idag, just den här veckan, just den här tiden i mitt liv. Fastän jag har mycket jag längtar och drömmer efter står livet inte still i väntan på. Därför vill jag utmana mig själv att ta vara på dagen idag. Att vara närvarande och kunna se det flyktigt sköna med just den här dagen, den här tiden.
Klyschigt? Ja. Men med rätta.