Du brukade kalla mig för bei

[Med anspelning på Melissa Horns sköna låt].

Det är mycket som inte är självklart med oss. 

Som att vi kommer överens om vem som borde vinna när Manchesterderby spelas på tv eller att vi har en likadan föreställning om vad som gör en perfekt helg.

Det är inte självklart att vi alltid förstår vad den andra menar, trots att vi har känt varandra i snart tio år och borde börja känna till det mest grundläggande om varandra vid det här laget.

Jag tar det inte för givet att du tycker mina (fantastiska) ordvitsar är asroliga. Men du vet också att jag inte alltid hänger med i dina besynnerliga åsnebryggor.

Nej, det är mycket som inte är självklart med oss. Men ett är det: du kallar mig för bei.

Och det är älskvärt.

Att du i dessa hockeytider har utvecklat det till: Beichúkič gör det kanske än mer älskvärt.

Ja, du kallar mig för bei. Det är självklart.

Kallad vid namn

Vad är det som är bara ditt men som andra använder oftare än dig?

Så lyder en halvbra gåta som jag läste i någon av den rutiga Lurigt och Klurigt-serien när jag var liten. Svaret är ju förstås “Ditt namn”.

Jag förstod inte den här gåtan som liten, och jag vet inte om jag förstår den helt och hållet idag heller. Eller om jag håller med om det. Jag använder mitt namn när jag fyller i blanketter och beställer hem produkter, men det är väldigt sällan jag behöver säga mitt namn högt.

Så kanske det ändå kan stämma att andra använder mitt namn oftare än jag själv, men ändå tycker jag att vi tilltalar varandra med förnamn förvånansvärt sällan. Oftast använder vi bara ett du, ett ni, eller någon annan titel. Ännu oftare inga pronomen eller namnord alls. Och på det här sättet anonymiserar vi varandra.

Men hör ni vilken skillnad det är på: “Vad bra du gjorde det där” och “Vad bra gjort, Mindy”. Eller “Tack” och “Tack Mindy”. Jag vet inte om du håller med, men när någon använder mitt namn värmer det alldeles särskilt.

För när någon tilltalar mig med mitt namn öronmärks orden just för mig. Orden är inte riktade till vem som helst som råkar befinna sig i närheten, utan orden har en enda, tydlig mottagare, och den mottagaren är just jag. Mindy.

Och jag tror inte att vi borde underskatta hur det är
att bli kallad vi namn.

Foto: Ebba Åström