Jag läser om enneagramteorin och kan inte låta bli att fascineras.
(För övrigt är det väldigt sällan jag medvetet brukar låta bli att fascineras, om tillfälle ges)
Framför allt slås jag av tanken: ”Om en endaste människa kan utgöra en så dynamisk, mångbottnad och föränderlig (någorlunda) enhet — hur sjutton får vi över huvud taget våra relationer i familjer, bland vänner och i hela samhällen på både lokal och global nivå att fungera!? Vi vet ju knappt var vi har oss själva — hur ska vi kunna ha koll på varandra?”
Och det är absolut inte sagt eller tänkt på ett hopplöst sätt; som att jag på något sätt har insett hur svårt det är och således kommit fram till att det inte ens är lönt att försöka få det att fungera.
Nej, inte så. Men ändå. Människorelationer är det svåraste jag vet.
Men det är ju inte alltigenom svårt.
Nej, för människorelationer är samtidigt det allra bästa jag vet. Få saker har så regelbundet påmint mig om att aldrig sluta vara nyfiken och att aldrig sluta lära mig mer om de människor jag har i min omgivning.
Jag och min bästa vän. Fångade på foto av vår vän Sofia Ylimäki-Lindqvist
För att sammanfatta: Människorelationer är det bästa svåra jag vet.
Ibland med betoning på det senare ordet. Men allra oftast med stark betoning på det förra.