Läst på sistone: den jag är, den du vill jag ska vara

Hösten är i full gång (säger jag och konstatera att det är 20 grader och full sol ute.

Men min höstläsning är i alla fall i full gång. Jag blandar frisk nytt och gammalt, modern litteratur och klassiker om vartannat precis som man ska. De tre senaste böckerna jag har läst kan väl sägas hantera konflikten mellan den jag är och den du vill att jag ska vara.

Kanske.

Jag har läst finlandssvenska Adrian Pereras bok Mamma. Karin Boyes klassiska dystopi Kallocain och Kristofer Ahlströms bok Hjärtat är bara en muskel. Fortsätt läsa för att höra var jag tycker om dem.

Och som alltid: inga spoilers!

Mamma.jpg

Adrian Perera (2019) Mamma

Jag fullkomligen älskade Pereras diktsamling white monkey och visst lyfter hans roman också upp en hel del samma teman som präglade diktsamlingen (invandring, acklimatisering, samhällsskillnader för att nämna några).

Den här boken är spännande till sitt språk. Fyra olika språk blandas fritt med varandra, och den tålmodiga läsaren (inte jag) kan fördjupa sin förståelse genom att läsa översatta flerspråkiga partier längst bak.

Jag tyckte emellertid att det fanns en charm i att läsa boken utan att faktiskt förstå precis allt, för det är så mänsklig kommunikation fungerar i verkligheten. Kanske det också är så att komma från ett annat land och febrilt ta till alla lingvistiska resurser för att bli förstådd.

Bokens “skräck-” eller “spänningsinslag” har varit något som har delat många recensenter. Också jag sällar mig till dem som anser att boken hade varit nog i sig själv, att de mystiska inslagen kunde ha lämnats bort. Men å andra sidan var det en rätt fräsch twist.

En fin bok! Läs!

Kallocain.jpg

Karin Boye (1940) Kallocain

Jag kan inte förstå att jag har levt hela mitt liv som en bokslukare utan att ha läst denna. Den har legat länge på min “pinsamt att jag ännu inte har läst den här …”-lista.

Nåväl. Nu är den läst. Jag gillar!

Föreställ dig ett serum som, när det sprutas in i blodomloppet, gör det omöjligt för dig att säga annat än sanningen. Föreställ dig det här sanningsserumet i en tid av sträng statlig kontroll och ingen mänsklig frihet. Där har du premisserna för boken.

Visst är boken bra, jag kan inte påstå annat. Ändå krävde den en hel del av min koncentration, och så fort jag började skumläsa för mycket tappade jag fotfästet. När jag läser så brukar det vanligtvis betyda att boken är lite mer komplext uppbyggd, och jag hade därför lite svårt med den här. Jag hade behövt vara mer skärpt!

Men jag är glad att jag läste den!

Hjärtat är bara en muskel.jpg

Kristofer Ahlström (2017) Hjärtat är bara en muskel

Från sid ett var jag gripen av den här.

Scenariot: ett par är i en bilolycka. Den ena överlever, den andra inte. Det går inte att inte bli berörd. Jag gillade den här alltså från början.

Men den utvecklades i en riktning jag inte alls hade väntat mig. Av någon anledning hade jag tänkt att den skulle vara idyllisk, romantisk och berätta en historia om den utlimata kärleken. Men den förvånade mig i sin banalitet, sitt vardagslunk. Med sina smutskläder, tomma kylskåp. Vardag.

Å andra sidan; kanske just det trovärdigt vardagliga gör allting mycket mer tragiskt.

Jag gillade den ändå, trots att den inte var precis som jag trodde till en början.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.