Jag läser som bekant en hel del.
Ibland på autopilot, ibland helt oreflekterat, ibland utan att det har någon nämnbar effekt på mig (läser till exempel en roman av Jo Nesbø för tillfället som inte har påverkat mig i någon riktning över huvud taget. Ändå är det rätt skön IQ-befriad läsning).
Men ibland händer det att något jag läser får världen att stanna upp. Om så bara för en mikrosekund.
Det händer till exempel när någon har uttryckt en tanke så glasklart, skildrat ett fenomen på ett så uppenbart sätt att det öppnar upp något i mig och mitt sätt att tänka om och uppleva världen.
Jag vill nästan kalla det en slags djupinlärning, en ahaa-upplevelse. Nästan en kroppslig reaktion.
Som idag.
Jag satt i allsköns ro och konsumerade allehanda litteratur. Allt från den halvbra romanen av Nesbø till Är Trump postmodern till en bok om enneagram. Tills jag tog upp boken av Tomas Sjödin och läser:
“Människosyn är ju inte en uppsättning värderingar man bestämde sig för i tjugoårsåldern och som man sedan inte behöver bry sig särskilt mycket om i det dagliga livet. Lika mycket handlar det om hur jag ser på dig här och nu, hur jag bemöter dig under rådande omständigheter.”
Det är ju så självklart, men ändå har det aldrig slagit mig med den här magnituden förut.
Det påminde mig om varför Sjödin hör till en av mina bästa favoritförfattare. Han förmår uttrycka det uppenbara på nya sätt som gör att det inte längre går att ta för givet.
Världen stannade upp för mig idag. Och fortsatte snurra igen, om än lite långsammare än förut.
