När andra lyckas

Jag är igång med danspassen igen.

Det är urkul och svettigt och oerhört fokuskrävande av mig, men jag gillar det.

Igår efter passet insåg jag en sak som är fullkomligt självklart men som aldrig har slagit mig förut: jag lyckas när andra lyckas.

För grejen är att jag kan stå där och dansa för mitt liv och göra det jättebra. Jag kan dra till med en show och visa alla mina bästa moves men jag är inte där för att visa upp mig, och deltagarna är definitivt inte där för att se mig shejka loss.

Nej, jag lyckas först när andra lyckas.

Det är en väldigt fin tanke, tycker jag. Men den är också enormt krävande.

För när det kommer till dans har alla så olika utgångslägen och bakgrund, koordinationsförmåga och talang att definitionen på att lyckas är så individuell.

För somliga innebär “att lyckas” att få till precis vartenda steg och dessutom addera en personlig touch på det hela. För somliga innebär det helt enkelt att inte ge upp och lämna salen i en akt av frustration.

För somliga innebär “att lyckas” att röra på sig, få upp pulsen och känna sig nöjd med dagens träning. För somliga innebär det att leverera en dans värdig en Broadway-scen.

Så hur vet jag när andra, och förlängningen också jag, har lyckats?

Det vet jag inte. Därför fortsätter jag försöka.

Bild från en av tidernas bästa danser och dansskolor KDC.

Inget flyt

Det är ganska lätt för mig att uppleva flow med saker och ting.

I viss mån är ett lätt flowtillstånd mitt normaltillstånd när jag skriver, läser, analyserar.

Det är förstås väldigt skönt och bra på alla sätt och vis att det är så, för om mitt jobb vore en ständigt uppförsbacke i motvind skulle jag inte palla. Men faktumet att jag har vant mig vid flowtillståndet gör också att de dagar jag inte har detta flow känns misslyckade.

Egentligen vet jag ju att en dag utan ett skönt flyt inte alls en misslyckad dag utan bara en dag som vilken annan förutom att jag inte fick lika mycket gjort som under gårdagen.

Jag kan ju inte gå omkring och tro att ett ständigt flowtillstånd är normalt.

Kom ner på jorden nu, Mindy.

En gång med flow. Inte idag, alltså.

Lekande lätt

”Tack för att du lekte med mitt barn.”

Orden har jag fått av några av mina vuxna vänner vid olika tillfällen när jag har suttit en kvart, en halvtimme eller tre timmar och lekt med en minimänniska.

Orden gläder mig förstås, det är alltid fint med uppskattning, men orden gör mig också alltid förvånad.

Jag vet inte om det är så, men ibland tror jag att de tänker att det är en tjänst jag gör för föräldrarna eller barnet ifråga, när jag ser till att deras barn inte har ihjäl sig själv eller någon annan samtidigt som vi leker någon mer eller mindre organiserad lek.

Det är förstås logiskt om de tänker så, men jag tror inte de vet att mina medvetna avsikter inte alltid ens har sträckt sig så långt; att jag inte ens tänker på att jag kanske underlättar för trötta småbarnsföräldrar, för mina orsaker till lek är faktiskt rätt själviska.

För det finns ännu mycket lek i mig och jag älskar det gränslösa landskapet, den fantastiska värld som kan skapas med bara några tankesprång, bara några ord.

Den ena sekunden kan vi vara på skattjakt i Egypten för att i nästa ha brutit ett benet och behöver sjukhushjälp av läkaren i Transbananien. Vi kan flyga på mattor, rida på krokodiler och avslöja skurkar på en och samma gång.

För mig har fantasin aldrig varit något annat än en mängd möjligheter. Lek har aldrig varit något annat än ett fantastiskt äventyr. I leken kan allt hända, det finns inga gränser.

Vuxna glömmer lätt bort det här men barnen minns.

Därför älskar jag att leka med barn, om vi så bygger sandslott eller luftslott. För de minns, det är alldeles lekande lätt.

Tänk att livet

Du är förkyld och ligger på kökssoffan och högläser ur K-Mat-tidningen.

Jag står och hackar tomater till salladen.

“Hur vet du att din ananas är mogen?” läser du högt med stor pondus och jag kan inte undgå att flina för mig själv medan jag systematiskt klyver tomaten bit för bit.

Tänk att livet blev så här.

Tänk att livet blev du och jag. Tänk att livet blev att du och jag delar huslån och hemligheter, läser mattips åt varandra från kökssoffslocken och fnissar åt Kristian Luuks “jajamänsan!” varje fredagkväll.

Tänk att livet blev de här vardagsglimtarna av livets goda varvat med livets avigsida och orättvisor. Tänk att livets vardag, för det är ju ändå mest vardag, fick en sådan guldkant i och med dig, vi, oss.

Det är allt förunderligt, livet. På gott och ont.

Tacksam, så tacksam, är jag över att få dela allt det livet är med just dig.

Tänk vad du har fått långt hår jämfört med den här bilden och tänk vad läckert solbrun jag var på vår examensfest 2018.

Låt dem få veta

De såg rätt så … likgiltiga ut.

Följde mina instruktioner noggrant. Log vänligt när jag fick ögonkontakt med dem. Sade inte särskilt mycket när jag ställde allmänna frågor.

De var där, de var med och så var e me he.

Så fort den sista låten klingade ut var jag genomsvettig, personligen helt nöjd över min insats men totalt ovetande om hur deltagarna — själva huvudpersonerna i dramat — hade upplevt passet.

Jag tackade för mig och salen tömdes kvickt. När jag började packa ihop mina grejer hörde jag henne innan jag såg henne. “Tack! Det här var det roligaste passet jag har varit på på jättelänge!”.

Alldeles överrumplad av de fina, oväntade orden fick jag ur mig något muffel till svar som förhoppningsvis uttryckte tacksamhet, glädje.

Hennes ord gjorde min dag och suddade bort de flesta frågetecken till orosmoln på min himmel.

Hur viktigt är det inte att vi verbaliserar åt våra medmänniskor alla de uppskattande och uppmuntrande orden som vi går och tänker om våra medmänniskor ?

Från nyårsaftonens spelning med mina syskon i vårt band The Haralds. Bild: Torsposmedia

När jag var elev trodde jag aldrig att min klasslärare behövde få höra “den här lektionen var jättebra!” eller att min fotbollstränare faktiskt kunde växa några millimeter av ord som “tack för att du tar dig tid att träna oss".

Men alla som någon gång har satt sig själv i skottlinjen behöver få respons.

Och mest positiv respons för de flesta av oss är alldeles för välbekant med tvivlet och den gnagande självkritiken att negativ respons ofta är helt onödigt att förmedla vidare.

Så här, ett visdomsord att ta till dig under 2020 och alla andra år — sitt inte och panta på dina uppskattande ord om dina medmänniskor.

Låt dem få veta.

Läsdejt

Jag och Samuel är inte så jättebra på att dejta varandra.

Det är ett av våra mål för året att bli bättre på att dejta medvetet och regelbundet men egentligen är den här problematiken en icke-problematik för vi är fantastiskt bra på att förgylla vardagen med små, enkla och billiga medel.

Som bland annat att ha läsdejter.

Det innebär, i all sin enkelhet, att vi har varsin bok som vi sitter och läser sida vid sida. Kanske kokar vi en kopp kaffe eller te, kanske har vi något att mumsa på. Eller kanske sitter vi bara där under filten och mysläser.

Att läsa varsin bok — inte ens högläsa en gemensam bok — kan ju tyckas vara oerhört isolerande och inte alls stärkande för relationen. Det kanske stämmer i allmänhet.

Men med våra läsdejter är en viktigt premiss att man när som helst får avbryta sitt och den andras läsande med att ställa en fråga, berätta om en roligt detalj i boken, beskriva en otippad händelseutveckling i sin bok.

Det finns så många fördelar med det här. Vi lugnar ner oss efter dagen, upplever nya världar, diskuterar saker vi annars inte skulle, sitter nära varandra och får nya intryck som vi sedan kan ta med oss in i vår relation: man har ju alltid så mycket att berätta när man har upplevt något nytt!

Och för en bokslukare som jag: ingenting är lika hett som när ens kärlek läser en bok.

Så, kära läsare, Mindys relationstips 101 — ha läsdejter!

Ett år senare

För ett år sedan var jag genomtrött och trodde att jag aldrig mer skulle ha energi att göra något utöver det allra mest nödvändiga för att överleva.

Så fel jag hade.

Ett år senare är jag utvilad, fylld av energi och redo att ta itu med år 2020. Bortsett från den förkylning som för tillfället har däckat mig är jag i ett av mitt livs bästa form inifrån och ut och det är fullkomligt underbart att leva.

När det kom fram att jag var genomtrött blev jag modfälld.

Jag uppfattade nästan min utmattning som en livslång dom. Jag var snabb med att tänka “Jaja, nu är jag en av dom där som aldrig riktigt blir frisk, aldrig riktigt blir återställd”.

Jag var snabb med att dra mina slutsatser då. Och det visade sig att jag hade fel.

Hur underbart det är att ha fel ibland.

Bild för ett år sedan. Råkade ha exakt samma tröja på mig just idag.

Jag och nervositeten

Jag har inte sovit så väl inatt.

Jag har inte haft någon matlust på ett tag och en ofrånkomlig rastlöshet har härbärgerat i min kropp de senaste dagarna.

Min andning har på sistone varit ytlig och snabb och jag har regelbundet tvingat mig själv att låta andningen sjunka längre ner i magen.

Eller: låt mig presentera nervositeten.

Det är inte ofta jag umgås med nervositeten idag.

När jag spelar med mitt band är nervositeten långt borta för med mitt band är jag väldigt trygg: vi är många, vi stöttar varandra. Att stå scen och sjunga eller säga något helt själv är alltid lite mer nervöst, men inte heller det är så värst farligt.

I dag nådde jag ändå nya, för länge sedan glömda höjer i nervositetsväg.

Jag har nämligen börja dra träningsdanspass på mitt lokala gym och trots att jag har jobbat som danslärare i flera olika konstellationer och omgångar var jag sk*tnervös redan flera dagar innan.

För där är jag utelämnad. Om jag glömmer nåt kommer ingen till min räddning. Om jag får black out står jag där helt ensam utan bistånd.

Nå, det gick jättebra.

Det visste jag också att det skulle göra. Men den där nervositeten innan — vilken plåga.

Jag är ändå glad. Jag är stolt. Allt gick bra. Det var kul.

En throwback till sommaren och en betydligt mer färggrann Mindy.

Motsatsen

Jag skriver förhållandevis sällan om honom med tanke på hur stor del han är av mitt liv.

Jag skriver betydligt mer om till exempel personlighetsfunderingar och träning vilket ändå är en fjuttig liten bråkdel i jämförelse med allt vad han är i mitt liv.

Jag tror ändå att jag är bättre på att personligen berätta åt honom hur mycket jag uppskattar honom. Jag hoppas i alla fall det, för jag ser det som en av mina viktigaste och finaste livsuppgifter att bekräfta allt han är, allt han blir.

Nej, jag kanske inte skriver så ofta om honom, men jag vill ändå säga en sak om honom här. Mer specifikt om en av hans egenskaper som inspirerar mig så enormt.

Och det är att han är den minst missunnsamma människa jag har mött. Jag vet inte riktigt vad motsatsen till missunnsam är, men exakt det är han.

Samuel har visat exempel på det mesta jag har lärt mig om att ditt du är inte ett hot mot mitt mig (det har jag skrivit om bland annat här och här).

Till exempel: jag har aldrig sett honom vara avundsjuk.

När någon har fått en smaskig löneförhöjning, köpt en ny flott bil eller vunnit en ansenlig summa på lotto gläds han åt och med denne utan minsta lilla antydan till bitterhet.

Han är totalt främmande för tanken att grannens eller vännens framgång är bort från en själv.

Ibland, när någon annan har eller är precis det han själv önskar, kan han utan tillstymmelse till avundsjuka ge beröm, gratulera, visa uppskattning.

Han kan bli alldeles till sig över någon som har sjukt snyggt hår eller ett vrålåk till bil. Han uttrycker högt sin uppskattning men inte ett korn av “åh, varför inte jag?” finns i hans uttalanden.

Jag fattar inte hur han förmår, men det är fantastiskt.

Samuel är motsatsen till missunnsam och det är en av de finaste egenskaperna jag vet. Det inspirerar mig att bli en bättre människa.

Å va e väl bäter än he?

Allt har sin tid

Om 2019 var ett år då jag tog hand om mig själv tror jag att år 2020 får vara det år då jag utmanar mig själv.

2019 inleddes med en ytbrändhet som ändå förhållandevis snabbt vände till ork och livsglädje. Under året satsade jag på att lyssna på mig själv, säga nej, säga “det är okej, du behöver inte” till mig själv och ge mig själv stor, stor nåd.

Det behövde jag.

Jag behövde vara snäll med mig själv och lära mig hur jag ska leva mitt liv på ett sätt så att jag tycker det är inte bara hållbart utan också njutbart.

Jag märker ändå att det här tänket är rätt automatiserat nu, jag har lärt mig att sätta gränser och lärt mig att vara snäll med mig själv. I alla fall mer än förut.

Därför tänker jag att jag år 2020 ska börja våga, och börja utmana mig själv mer.

Jag har en hel del konkreta sätt på vilka jag kommer att utmana mig själv i år, men det handlar också om att peppa mig att (i alla fall lite) stiga bortom det tryggt invanda i både stort och smått.

En bild där jag liknar min syster Ebba alldeles enormt!

Sådana här inlägg kan sticka i ögonen på folk.

Det kan låta så överdrivet positivt, ambitiöst och prestationskrävande. Jag beklagar om det låter så för det är inte alls min intention.

Min tanke är snarare att berätta om att ens liv oundvikligen består av olika faser, och under de här faserna har vi olika behov.

Och att jag tror att det är så viktigt att vara uppmärksamma på vilken fas vi är i och således också lyhörda för vad vi behöver just nu. Och också att våga handla utifrån de här insikterna.

Jag hade en lång vilotid. Nu är en annan tid.

För allt har sin tid.