livsbetraktelser

Den jag var då

Ett ansikte, som jag inte har sett på åtminstone tio år, vimlade förbi mig i mitt Facebook-flöde.

Ett ansikte på en person som jag umgicks rätt mycket med när jag gick i 7-9:an, men som jag inte egentligen har haft kontakt med sedan dess.

Det är märkligt med relationer som rinner ut i sanden utan varken ordentligt avsked eller återseende.

Båda parter utvecklas med tiden, men åt olika håll.

Du är knappast likadan idag som du var för tio år sedan. Jag vet att jag inte är likadan idag som för tio år sedan.

Senast vi umgicks regelbundet var jag stollig, högljudd, antingen oseriös eller alldeles för allvarlig, skenbart extrovert och lite fanatisk (ja, jag hade en fanatisk period i mina tonår).

Jag tror att jag sårade många med mitt sätt att vara, trots att jag hade goda intentioner. Jag tror att jag fick människor att känna sig otillräckliga medan jag själv gav sken av att vara förmer, lite bättre på olika sätt.

Inte riktigt tio år sedan, men nästan.

Inte riktigt tio år sedan, men nästan.

Den jag var då, när du och jag umgicks, är inte samma person som jag är idag.

Och jag tänkte att jag ville säga det åt dig, när du spontant dök upp i mitt Facebook-flöde.

Jag gjorde det inte, förstås. För jag vet att andra människor inte går och tänker på mig lika mycket som jag tror att de gör.

Och precis som jag vet att du har utvecklats under dessa tio åren, tror jag att du också förstår att jag också har mognat, ödmjukats, utvecklats med tiden.

Tack gode Gud att det är så, att vi alla utvecklas.

Det är precis som det ska vara.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Dessa tider är också

Dessa tider är märkliga.

De är ibland oroväckande, ibland skrämmande. Stundvis bara… långtråkiga.

Ofta består dessa tider av inställda eller åtminstone omställda planer (alla sportentusiaster vet vad jag talar om).

Men det är inte allt som dessa tider är.

För dessa tider är tid för läsning. Dessa tider är tid för långsam bakning, för utomhusvistelse, för familjetid, för pyssel och handarbete.

Dessa tider är tid för kreativa lösningar, för underbar medmänsklighet och talkoanda. Tid för mindre ärendespring och mer andhämtning.

Dessa tider är kort och gott tid för allt det där som vi vanligtvis inte hinner och orkar med.

Och det resulterar i en underbar ljusglimt i detta märkliga dimhölje.

På inget sätt vill jag förminska omfattningen och allvaret i situationen.

På alla sätt vill jag påpeka att även dessa tider till stor del handlar om perspektiv.

Nedan några glimtar på vad dessa tider är för mig:

En hel del läsning.

En hel del läsning.

Surdegsbrödsbakning (Samuel) och -ätning (Mindy)

Surdegsbrödsbakning (Samuel) och -ätning (Mindy)

Skog och hund.

Skog och hund.

Support your local! Detta från Karleby.

Support your local! Detta från Karleby.

En mängd toapappersutmaningar.

En mängd toapappersutmaningar.

Hemmaträning. Så kul att göra Les Mills pass i vardagsrummet!

Hemmaträning. Så kul att göra Les Mills pass i vardagsrummet!

Frisk luft (med gott avstånd till andra, förstås).

Frisk luft (med gott avstånd till andra, förstås).

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tio år senare

Hade rådande omständigheter utspelat sig när jag var i sextonårsåldern hade jag inte mäktat med det. Jag hade inte.

Jag led av väldigt mycket Weltschmerz, en slags djuptgående ångest över hur världen ser ut, i mina tonår. Jag gick nästan omkring och väntade på domedagsstöten när som helst.

Jag bar på världens klimatsituation, flyktingsituation, svältsituation, mina närmastes respektive livssituationer, kriser och mina egna utmaningar samtidigt.

Det är en väldigt tung börda, att bära hela världen på sina axlar som sextonåring.

Och när jag som sextonåring funderade på hur jag ska lösa kriget i Mellanöstern kändes det väldigt surrealistiskt att leva i en vardagsverklighet som innebar att välja vilka ämnen jag skulle skriva i studentexamen och vilken studieinriktning jag skulle söka mig till efter gymnasiet.

Eller vad jag vill bli när jag blir stor.

Länge trodde jag att det enda rimliga yrket för mig var akutsjukvårdare — för då skulle jag göra någon verklig nytta. Jag ville ju egentligen bli modersmålslärare men jag kände inte att det var meningsfullt när en värld står i brand.

Att jag nu, tio år senare, kan hantera en av min världs stora kriser med den här ron och tryggheten är för mig ett under. På riktigt.

Och det säger väldigt mycket för mig.

Det säger att mognad kräver tid och är inte något som kan forceras fram. Det är en stark påminnelse för mig om att jag aldrig får förminska ungdomars ångest och Weltschmerz. Aldrig. För jag har personligen upplevt vidden och bredden av den.

Det berättar om vikten av trygga relationer i vilka den här smärtan får yppas och bearbetas för att så småningom förtvinas.

Och det berättar om seg förtröstan och stor nåd.

Något som jag också bär med dig igenom den här rådande situationen.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Frihetskänslan

Igår när jag flög ner för de snöbetäckta backarna på min (systers) snowboard tänkte jag: “Det här är den ultimata frihetskänslan”

Det var underbart. Farten, vinden, tyngden under mig och vissheten om att jag hela tiden bör vara på min vakt och skärpt i kropp och sinne för att inte falla var ljuvlig.

Idag tog vi oss en annan gren: längdskidåkningen. En gren som jag aldrig riktigt har utövat, aldrig någonsin har gillat.

Inte bara ogillat, jag har stolt hållit fram mig själv som en person som helt Enkelt. Inte. Skidar. Därmed jämnt.

När jag träffade Samuel som är en duktig skidåkare började jag långsamt bevekas. Jag tog mig ut på en skidtur någon enstaka gång. Jag började intressera mig för världscupen på skidor och satt ivrigt framför TV:n och skidade i takt med stjärnskottet Niskanen som vann guld i OS 2018.

Men den själva skidåkningen har inte varit en fröjd för mig.

Tills idag.

Blixtföre, strålande solsken och alldeles ljuvligt.

Jag tror att jag vill ändra mitt påstående om den ultimata frihetskänslan till: “Att inte vara bunden av invanda föreställningar om en själv utan snarare utmana dem och se vad det kan leda till — det är den ultimata frihetskänslan”

Är jag en hängiven skidåkare nu? Nej, inte ännu.

Men jag kan bli det. Om jag vill.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Våra bubblor

Jag är uppvuxen på landet i Österbotten.

Utan att medvetet vilja förstärka några stereotypier om österbottningar kan jag med handen på hjärtat erkänna att jag levde mina 18 första år i en oerhört trygg och familjär bubbla.

Bubblan sprack, det brukar den oftast göra förr eller senare, och jag insåg att det sätt som jag upplevt världen och levt i världen inte alls är på samma sätt som resten av världen.

Det var en sund och viktig insikt som jag först tog emot med chock och fasa.

Numera välkomnar jag tillfällen att få mina växande bubblor spräckta för det ger perspektiv och tvingar mig att ständigt ifrågasätta mina.

I dessa virustider märker jag också av bubblor.

Och jag blev särskilt medveten om dem när vi anlände till Lappland efter flera dagar fyllda med liv och flöden bestående av gapande tomma butikshyllor, en krypande oro i människor och en rådvillhet i oss själva.

Här i Lappland märker jag inte alls av detta.

Här lunkar livet på i vanlig takt. Visst finns det fler handspritsflaskor utspridda här och var, men hade jag inte vetat om vad som är på gång i världen så hade Lappland definitivt inte avslöjat det för mig.

Är det bra eller dåligt?

Jag vet faktiskt inte, men det är i alla fall hoppfullt på något vis.

Det vittnar om att det finns ett liv både före, under och efter Coronaviruset.

Adjustments.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

För motviktens skull

Det är svårt att tänka på annat än det som alla tänker på, talar om, skriver om.

Men jag vill göra ett försök, om så bara för att fylla mitt och ditt flöde med lite motvikt.

Fyra saker jag gläds över idag:

Vi har vinterledigt, jag och Samuel.

(Och nej det är inte en eufemism för karantän eller påtvingat distansjobb utan vanlig hederlig inplanerad vinterledighet.)

Grannen plingade på idag och vi idkade byteshandel: dom fick en rödlök och vi fick ett ugnsvarmt surdegsbröd. Rimligt byte, tycker jag. Vi har de bästa av grannar.

Vi har skaffat ljudbokstjänst för ännu en månad och jag slukar dem under mina promenader, det är underbart.

Jag har så många bra böcker på min bokhylla just nu.

Som bäst läser jag Merete Mazzarellas essäsamling Skulle vi all kunna samsas? och den är bra. Jag har också Ann-Luise Bertells Heiman samt Nora Krugs Heimat på hyllan som jag ivrigt väntar att lägga händerna på.

Livet är så stort, så mycket och samtidigt så anspråkslöst och underbart.

Jag fascineras av och välkomnar kombinationen.

Sköt om er och ha en fin helg!

Proffsbagarna i grannhuset levererar!

Proffsbagarna i grannhuset levererar!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vindögat öppet

Vi finländare är ju erkända för att vara väldigt privata av oss.

Det märks i hur stor vår zon för mellanmänsklig närhet är, hur vi (inte) pratar om känslor och hur en busskur är upptagen om det redan står en person i den.

Det syns också i användningen av persienner.

Vi bor i ett bostadsområde och så fort det skymmer är persiennerna neddragna i var och vartannat hus. I många fall är de neddragna mest hela tiden.

Men inte hos oss.

Jag är starkt avig till att stänga ut ljus och liv och undviker persienner så långt som möjligt.

Jag känner mig instängd och klaustrofobisk så fort jag fäller ner persiennerna om kvällen.

När jag var över till Sverige för en månad sedan blev jag uppmärksam på hur nästan ingen fällde ner persiennerna fastän höghus stirrade rakt in i höghus.

Så jag vill konkludera med att jag tror att jag är lite svensk inuti. För jag vägrar leva ett liv bakom lyckta dörrar och neddragna persienner.

Jag lever helst med vindögat öppet.

IMG_0239.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Om jag inte skapade

I nästan samtliga sammanhang där jag ingår är jag med som en aktiv deltagare, medskapare, konstruerare.

I stor utsträckning är jag med och påverkar och skapar min värld. Jag producerar forskning, skapar koreografier, skriver texter.

Jag älskar varje sekund av det men ibland suger det musten ur mig.

Ibland (senast idag) ifrågasätter jag hela grunden för mitt varande: varför ska jag alltid vara med och skapa?? Varför kan jag inte bara vara en anonym deltagare, aldrig ställa mig på skottlinjen, aldrig hållas ansvarig för något.

Frestelsen att ta en anställning som frimärksslickare på heltid är ibland stor. Där skulle jag bokstavligen bara behöva öppna min mun och bidra med mitt saliv.

”Gapa. Tack så mycket.”

Samtidigt samtidigt samtidigt

vet jag:

att det som är kärnan i mitt jag skulle förmultna eller kanske förtvina men ofrånkomligen gå en långsam död till mötes om jag inte skapade.

Jag måste få skapa. Inte för andra, inte för någon annan men för mig.

Om jag inte skapar förtvinar jag.

Hellre lider jag av lite sårbarhetssmärta ibland än ser min själ krympa till intet.

Den (stundvis) ofrivilliga skaparen.

Den (stundvis) ofrivilliga skaparen.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vem vi var, vem vi är

Vi gick längs minnenas slingriga väg och tänkte på vem vi var för ett decennium sedan.

Nu med ett tryggt avstånd till tiden då, vågar vi också yppa den osäkerhet vi gick med, yttra hur vi tvivlade ibland.

Det blev med ens väldigt uppenbart hur faktumet vi inledningsvis hängde på en rätt skör tråd, som nya relationer ofta gör.

Det blev uppenbart hur en aldrig så liten skiftning i riktningen hos någondera av oss hade kunnat förändra hela utgången. En liten nyansskillnad i mina val eller en liten förändring i dina preferenser hade lätt kunnat leda till att du och jag aldrig hade blivit vi.

Ja, det blev uppenbart för oss att faktumet vi inte alls var någon självklarhet då.

Jag är så tacksam att det på många sätt, utan att ändå tas för givet, är det nu.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Meningen

Vad är meningen med livet? sjunger Sonja Aldén i mina hörlurar.

Få, om ens någon, har nått ett slutgiltigt svar på den frågan för hade de gjort de hade de utan tvekan varit multimiljardärer idag.

Frågan är komplex. Redan formuleringen av den ger mig bekymmer.

Med min bakgrund som språkvetare kan jag inte låta bli att irritera mig på den bestämda formen av ordet meningen. Det indikerar att det skulle finnas ett definitivt svar.

Jag märker att jag istället gärna vill omformulera frågan till vad är meningsfullt för mig? Det gör att frågan får en mer vardaglig relevans och inte längre är någon högtflygande abstraktion.

Och då menar jag inte meningsfullt i bemärkelsen vad jag gillar och uppskattar så där till vardags, utan vad som gör en så markant skillnad i mitt liv att det kan sägas ge mening.

Jag märker att det inte är böckerna. Inte träningen heller. Inte musiken.

Jag märker däremot att det har med människorna att göra. Att dela liv med andra människor.

Och tron på att de människor jag delar livet med inte är resultatet av en räcka slumpartade händelser utan att allt är uttänkt och fantastiskt ackompanjerat.

Det är i alla fall meningsfullt för mig.

_MFM8009.jpg

Vad är meningsfullt för dig?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.