Mina narrativ

Jag är inte en sådan som bär klänning och kjol, både sade jag för sju år sedan.

Eller jag är inte en sådan som går utanför hemmets fyra väggar utan smink, tänkte jag för tio år sedan.

Vilken tur att man kan ändra sig.

Under en tid då jag inte bar klänningar (det är en tunika, ser ni väl). Foto: Ebba Åström

Jag har idag lyssnat på det här podcastavsnittet från en av mina favoritpoddar Personality Hacker. De pratade om kraften i de berättelser eller narrativ som vi lyssnar på och följer.

För vi skapar och återskapar ju ständigt tankemönster som vi lever enligt; oavsett om dessa är uttalade som mina exempel ovan, eller mer implicita och kanske till och med omedvetna för oss.

Om vi inte blir medvetna om våra narrativ kommer vi per automatik reproducera dem i all oändlighet. Också fastän de inte är goda.

Det här året har jag tagit itu med ett av mina mindre bra narrativ som lyder: jag är inte är bra på att sätta gränser och säga nej.

Och det är väl bra att känna till sina svagheter och att våga yttra dem. Det är kärnan i sårbarhet och något jag starkt eftersträvar.

Ja, det är bra att erkänna, men det också viktigt att inte bli kvar där, för då kan det bli som ett evigt snurrande hamsterhjul där jag inget annat förmår än att ständigt bekräfta att det narrativet är sant för mitt liv.

Jag är visst en sådan som använder klänningar! Foto: Ebba Åström

Så länge jag levde enligt narrativet jag är dålig på att sätta gränser utgjorde varenda människa ett hot mot mig. Under året som gått har jag jobbat med det här narrativet vågat förändra mitt narrativ till jag får och kan sätta gränser.

Då finns egentligen få reella hot.

Jag har gått från att vara passiv till aktiv, från offer till handlingskraftig.

Jag vet att det här låter farligt lika “alla är sin egen lyckas smed” men det är långt ifrån det jag menar.

Det jag menar är att det går att förändra våra narrativ oavsett hur våra yttre omständigheter ser ut.

Det går, det går, det går.

Vilka narrativ lyssnar du till?

Finns det osunda narrativ i ditt liv som du borde försöka ta itu med?

Mötet med livet

Idag har jag fått träffa en fem dagar gammal baby.

Fem d a g a r, sade jag.

Hon var så yttepytteliten och alldeles störtunderbar.

Hur kan man vara så där liten, tänkte jag när hon (troligtvis ofrivilligt) kliade sina kinder med sina späda fingrar och sina mjuka små babynaglar. Vidare tänkte jag: usch vilken chock det måste vara att lämna det varma, trygga, dämpade inne i magen och möta livets hårda, kalla, vassa.

Nej mötet med livet är inte alls nådigt. Det är inte det när vi föds och det är inte det när vi är vuxna heller.

Vi kan inte förutse livets kantighet och vi kan inte skydda varken andra eller oss själva från törnar och blåmärken. De är oundvikliga.

Det bästa vi kan göra är att ty oss till de som alltid vill att vi ska hitta någonstans mjukt att landa och alltid försöka hjälpa andra landa mjukt.

Jag år 1994. Högst några veckor gammal tror jag.

Ett helt decennium, del II

Att sammanfatta ett helt decennium är inte helt lätt.

Jag ville ändå ge det ett försök.

Här kommer andra delen av mitt 2010, närmare bestämt åren 2015-2019. Om du inte har läst min första halva av 2010-talet kan du börja med det (här).

Foto: Sofia Ylimäki Photography

År 2015

Bröllopsåret!

Det var inte bara jag och Samuel gifte oss, nej under hela året var vi bjudna på hela 12 bröllop av vilka vi deltog i 11.

Jag jobbade som städare på Halpa-Halli och det är det bästa sommarjobbet jag någonsin har haft. Det var en galet rolig och intensiv sommar.

Jag och Samuel åkte på bröllopsresa till Kroatien under hösten och installerade vi oss i vårt nya hem som sedermera blev känt som “kohuset” (på grund av märkliga metallkor på utsidan).

År 2016

Under 2016 var jag med i ett dans- och musikprojekt Adiemus på Åbo Svenska Teater vilket upptog många kvällar och veckoslut. Överlag bestod min vardag mest av studier och dans, vardag och showkvällar. Jag älskade det.

På sommaren levde vi nomadliv och bodde i Karleby, Kronoby och Bosund och hade två bilar i vilka vi forslade runt våra grejer. Det var oerhört påfrestande för mig som behöver struktur, ordning och förutsägbarhet.

Mot hösten 2016 började vi så småningom packa ihop våra grejer i åbolägenheten och rikta blicken norrut, mot Vasa där jag skulle avsluta mina studier och officiellt bli lärare i svenska och litteratur.

Vi blev faddrar åt underbara Sibel. Jag deltog i min sista julföreställning med KDC och var på en härlig tjejweekend i Helsingfors.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

År 2017

Jag började blogga!

Det här året var mitt mest intensiva år i studieväg. Under vintern och våren gjorde jag mina avslutande studier i pedagogik. Det var oerhört roligt och oerhört intensivt. Att studera till och sakteliga också bli modersmålslärare var som att hitta hem för mig.

På våren började jag dansa i Dansskolan Kipinä och utvecklades väldigt mycket. Vi trivdes väldigt väl i vår lägenhet och i Vasa överlag.

Under sommaren hade jag ledigt och njöt av att läsa högvis av böcker.

På hösten skrev jag min magisteravhandling, jobbade som danslärare på Kipinä och i november fick jag jobb som forskningsbiträde vid Åbo Akademi. Jag och mina vänner åkte på en oförglömlig kompishelg till Stockholm.

År 2018

År 2018 var tufft.

Jag jobbade heltid som forskningsbiträde och tre kvällar i veckan jobbade jag som danslärare och all överlopps tid jobbade jag på att skriva klart min magisteravhandling.

Våren var ändå fylld av positiva milstolpar: jag åkte iväg på mina första arbetsresor, deltog i mina första vetenskapliga konferenser, blev klar med min magisteravhandling, blev filosofiemagister och kom in på forskarutbildningen.

Sommaren var het och jag och Samuel inledde vår semester med att fira våra respektive examen. Inledningsvis njöt vi, senare plågades vi av sommarhettan. Sista veckan i juli bytte vi också ut finlandshettan mot en cypriotisk hetta som var betydligt behagligare.

Jag hade en mängd spelningar med Mama Åström Band som alltmer började ta form som ett etablerat band.

Hösten var rolig men i jobbväg lite för mycket. Jag märkte att mitt batteri inte fylldes på i snabb takt nog. Under julen kraschade det.

År 2019

Jag inledde året med en sjukskrivning som i slutändan blev tre månader.

Under de här månaderna läste jag enormt många böcker, började träna regelbundet och mer systematiskt. Vi köpte hus och började förbereda oss för flytt.

Trots att jag var trött och ytmattad var jag förväntansfull över vårt nya hem och började också längta tillbaka till jobbet som jag älskade (och fortfarande gör!)

Under året som har gått har jag publicerat en artikel, upplevt Trondheim, Malaga och Lissabon, startat ett band med mina syskon, släppt en singel, fått en en doktorandanställning, blivit faster och husägare.

Inte illa, ändå!

Woah. Jag blir alldeles matt av allt detta. Tänk att det här är mitt liv!

Tio år sedan

För tio år sedan var vi peppu ja paita.

Oskiljaktiga.

Hon var min sister from another mister from another city och jag hade aldrig träffat någon som jag synkat så snabbt med förut. Hon var sjukt bra på fotboll, en dansare med wow-faktorn och så lätt att lära känna.

Vår vänskap var av den självklara sorten; den där man inte behövde ifrågasätta eller undra hur det kommer sig att vi var vänner. Ni vet den där Kling och Klang-relationen, så uppenbar att den talar för sig själv.

Tillsammans har vi upplevt Gardasjön, hjärtesorg, danstävlingar, Venedig, fotbollsmatcher, brun-utan-sol-horrorstories, baklårssträckningar, sena kvällar vid McDonald’s och Vuokattis snöbackar.

Livet och alldeles för många kilometrar kom emellan oss och först nu, tio år senare fick vi äntligen till en riktig träff och inte bara ett kort hejhej hur är det med dig.

Vi fick till en riktig träff: ett hejhej hur har du haft det de senaste tio åren.

Vi tog igen ett helt decennium på tre timmar, så gott det nu går. Mycket blev sagt men mycket finns ännu att säga.

Det är underbart att vägen till oss var så mycket kortare än väntat. Trots att vi på varsitt håll har förändrats rejält har vi kvar det som gjorde att vi så oproblematiskt blev peppu ja paita när vi var i femtonårsåldern.

Jag tänker så här: någon som har sett ens sämsta jag och någon som har sett ens värsta tonårsfas och ändå vill vara vänner är så värd att hålla fast vid.

Fastän det är tio år sedan sist.

(Låt oss inte vänta tio år tills nästa träff).

Idag.

För cirka tio år sedan.

Allt det där

När jag var liten ville jag bli artist.

Helst den nya Britney Spears men jag hade inte tackat nej till att bli en stadigvarande medlem i Spice Girls.

I något skede ville jag också bli hotellstädare (?) men de fantasierna rann ut i sanden och min väldigt diffusa föreställning om “vad jag vill bli när jag blir stor” började sakta växa fram.

Åtminstone under tio års tid har jag alltså haft en dröm om att få vara följande när jag blir stor: författare-skribent-debattör-artist-modersmålslärare-mediesysslare-entreprenör-musiker-dansare-motionsledare-bokinspiratör-forskare-föreläsare-lärare.

Vilken utbildning behöver jag för att bli allt det där? tänkte jag när det var dags att söka in på både andra och tredje stadiets utbildningar.

För problemet (eller fördelen) med mig är att jag är en person som älskar att ha många olika projekt på gång. Notera: inte bara många projekt utan också olika projekt. Lite dans, lite bok, lite skriv, lite musik.

Jag hade ingen aning om i vilken ände jag skulle börja när jag hade tagit studenten så jag började i den mest påtagliga delen: modersmålslärare.

Ungefär igår vaknade jag upp och insåg att jag gör precis allt det där som jag så länge har önskat att få göra.

På heltid forskar jag i modersmålets didaktik. Till mina arbetsuppgifter hör att föreläsa, resa, lära, läsa och skriva.

På min fritid skriver jag blogg, drar danspass, har en bokklubb, sysslar med media, spelar i band, skriver låtar.

Jag är så galet glad över att jag får göra allt det där jag ville när jag var yngre.

Allt det där jag vill ännu idag.

Foto: Pixaton, Erik Abbor

Livsförändringar efter utmattning, del II

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om vilka livsstilsförändringar jag gjorde efter att jag förra hösten och vintern led av utmattning.

Egentligen var jag inte riktigt utmattad, snarare ytmattad (ett ord jag har hittat på som beskriver en mildare form av utmattning, jag var inte riktigt utbränd men ytbränd).

Ifall ni inte har läst det inlägget vill jag gärna att ni börjar där (alltså här).

Då får ni med alla disclaimers och lite om bakgrundstanken till det här inlägget.

Om du redan har läst det kommer här nu alltså del två av livsförändringar jag gjorde efter min ytmattning.

Foto: Ebba Åström

Jag började …

VÅGA BERÄTTA
Jag fick slopa alla tankar på att ytbrändheten var min privata lilla hemlighet. Samtidigt fick jag slopa alla föreställningar om att ensam är stark. Jag beslöt från första början att vara öppen och ärlig och på det sättet också ta udden av den dramatik och de rykten som lätt kan börja florera.

GÅ I SAMTALSTERAPI
Av någon anledning känns det här väldigt tabubelagt att nämna; som om det ligger något skamligt över det. Jag tänker snarare att det är en positiv sak att ha någon som tar tid till att lyssna och hjälper mig att utvecklas och reda ut mitt garnnystan.

UPPRÄTTA GRÄNSER
Jag har kämpat mycket med gränssättning i mitt liv och det här var ett nyckelområde för mig at utveckla. Att sätta sunda gränser mellan fritid och jobb, mellan evenemang och vila, mellan att säga ja och säga nej har varit oerhört viktigt för mig.

FÖLJA ETT TRÄNINGSPROGRAM
Jag som har ägnat mig åt lagsport nästan hela livet kände att jag ville ha mål och mening med min gymträning för att orka upprätthålla den. Jag träffade en personlig tränare som gjorde en skräddarsydd träningsplan och jag har aldrig tränat så här mycket och har aldrig varit så motiverad.

TA PAUSER
När jag väl började jobba var jag mån om att ta ordentliga kaffepauser och bensträckare varje timme. Jag skaffade en käpp och de dagar jag enbart sitter på kontoret strävar jag efter att ha käpp- eller annan gymnastik innan varje kaffepaus.

FÖRÄNDRA MITT TANKESÄTT
Utöver att omvärdera min definition på ”sjukskriven” var jag tvungen att förändra mitt synsätt på olika ting, särskilt när jag väl började jobba. Jag försökte byta perspektiv på uttryck som “jag hinner inte” till “det finns tid”. Från ”det här är inte tillräckligt bra” till ”det är bra nog”. Från ”jag kan inte” till “jag kan visst”.

Foto: Ebba Åström

Har du erfarenhet av utmattning eller ytbrändhet?

Hur gjorde du för att komma igen?

Med stor vördnad

Varje år minns jag. Varje år skriver jag. Också i år.

Jag visste så lite om vad jag gav mig in på när jag blev vald. Jag tänkte att det blir väl kul att sjunga dagarna i ända, äta kopiösa mängder julstjärnor och resa runt i mellersta Österbotten med de fina människorna Ester och Jennie.

Lite visste jag om vilka minnen det skulle lämna mig med.

Ester, jag och Jennie. Luciakröningen 2011.

Att stiga in i ett hus med sorg eller att möta människor som har fått svåra besked lämnar en inte oberörd. I alla fall inte mig.

Jag visste egentligen ingenting om de människor vi besökte. Jag visste ingenting om vilken smärta de bar på, vilka sjukdomar de kämpade mot eller vilken sorg de umgicks med.

Jag visste inte men kände av det.

För det märks när ett hem är i sorg, det märks redan när man stiger över tröskeln. Det är som att densiteten i luften är tätare, ljuden mycket högre, orden långt färre. När allt det onödiga skalas bort är det som blir kvar väldigt, väldigt påtagligt.

Att få möta de här människorna frambringade ett enda ord i mig: vördnad.

Det är ett ålderdomligt ord som inte används ofta idag. Ändå hittar jag inget annat ord som på samma sätt beskriver den enda förhållning med vilken jag förmådde möta dessa människor.

Med vördnad steg jag in i deras hem vars väggar, golv och tack vittnade om sorg — tänk att de öppnade upp dörren för oss till sitt allra mest nattsvarta.

Med stor vördnad upptog jag en stund av deras tid, önskade dem en fridfull jul trots allt.

Med stor vördnad minns jag de här människomöten idag.

Jag och julen

Jag har ett inte helt oproblematiskt förhållande till julen.

Inte till julen i sig eller julens budskap eller något sådant utan snarare de traditioner och förväntningar som omger julen. Firandet, basically.

För å ena sidan är det oerhört trevligt.

Det är underbart att träffa de människor som jag dessvärre ser alldeles för sällan. Det är värdefullt att sitta i kyrkbänken på julafton och sjunga Stilla natt eller vilken psalm som råkar vara sjungas; att få känna sig delaktig i ett större sammanhang. Det värdesätter jag enormt.

Det är rikt att få ha långa lediga dagar med glögg, släkt och konfekt.

Från mina föräldrars hem. Foto: Ebba Åström 2017

Å andra sidan är julen för mig en dränerande tid.

Hur mycket jag än uppskattar att träffa människor long time no see har jag en orkesgräns som kommer emot mycket tidigare än jag själv skulle vilja.

Med pur viljestyrka kanske jag orkar igenom två tre dagar av intensivt program, men vad är kvar av mig efter dessa intensiva dagar? En urlakad Mindy som helst vill ligga i ett stimulifritt rum och djupandas tills jag har återfått livsgnistan.

Det låter hemskt när jag skriver så här. Som att jag på något sätt ogillar människor, att jag endast uthärdar dem.

Det kanske låter så men det är helt fel.

Jag ser det som ett av de största felsluten när det kommer till introversion: att introverta ogillar människor. Det stämmer inte alls. I alla fall inte för mig.

Från Torpet. Foto: Ebba Åström 2017

Det är bara att jag och andra introverta med mig suger i oss mänger av information som vi måste processa.

Ni vet som när en dator har en mängd filer som den ska flytta över till en hårdskiva — den går igenom varje fil för att se att den är intakt, inte innehåller virus och att det inte redan finns dubbletter av filen.

Det är plågsamt långsamma processer och ibland blir det för många filer samtidigt och då uppstår något slags syntax error (förlåt alla IT-bevandrade läsare för eventuella felslut i metaforväg).

Därför blir julen, som är en lång sammanhållen tidsperiod med mycket program, många människomöten och många nya impulser, tyvärr ofta rätt dränerande.

Jag och julen har således ett inte helt oproblematiskt förhållande.

Men vi jobbar på det.

Med min söta “fadderkatt” Misty som ägs av min storebror Max och hans fru Linn. Foto: Ebba Åström 2017

Hur förhåller du dig till julen?

Lever du upp under julhelgen?

har du också ett lite problematiskt förhållande till Julen?

Introvert möter extrovert

Min Samuel och jag har många likheter men vi skiljer oss också från varandra på några väldigt grundläggande sätt.

Bland annat i att Samuel är extrovert.

Och inte bara så där att han pliktskyldigast och i brist på andra adjektiv beskriver sig själv som “social och utåtriktad” på sin CV.

Nej, utan riktigt så där att hela hans väsen slår ut i full blom när han får umgås med människor. På samma sätt förtvinar han långsamt inombords av för mycket ensamtid.

Jag igen är introvert.

Det är ingen hemlighet att jag njuter av att pynja på för mig själv eller ligga raklång och bara räkna skarvarna i taket (inte fågelarten utan skarvarna mellan takbrädorna) medan tankarna löper fritt.

Den här olikheten präglar vårt liv långt mer än vad vi initialt hade tänkt.

Den påverkar hur vi ser på umgänge, hur vi lägger upp vårt gemensamma schema och hur vi firar högtider. Alltså präglar den en rätt stor del av vår vardagsverklighet.

Någon kanske tycker att det är ett hopplöst fall att två så fundamentalt olika personligheter ska få en relation att fungera. Och mer än så: att frodas och må bra.

Är man cyniskt lagd kanske man rentav avråder så olika personligheter att inleda seriösa förhållanden: det är slitsamt och opragmatiskt.

De som tänker så här har säkert en poäng.

Men då har de glömt att nämna hur rikt det är att få ta del av helt ett helt annorlunda perspektiv på samma verklighet, hur mycket det slipar en som människa att ständigt uppmanas att reflektera över sitt tänkande och handlande.

Det är så värdefullt att ens eget sätt att se på världen aldrig bli taget för given; att den aldrig kan anses som självklar.

Det är säkert i många avseenden säkert lättare att båda parter i en relation förhåller sig på samma sätt till umgänge och egentid.

Men sist och slutligen — vilket hjärta har någonsin fallit för en annan människa endast av den orsaken att en relation med denna vore lätt och praktisk?

Tacksam

En dag som denna går tankarna till det förflutna men lika mycket till vår samtid.

Jag hörde en gång en person som tyckte att Finlands förflutna spelar en alldeles för stor roll i vårt nu. Att krigen glorifieras och att vi lever för mycket på gamla ”framgångar”. Är det inte dags att gå vidare, var kontentan i vad personen sade.

Jag kan förstå hur den här personen tänker, men jag är ändå inte benägen att hålla med.

För hundra år är en förhållandevis kort tid. Det finns människor som ännu är i liv idag som genomlevde den fasa som jag har förmånen att endast uppfattar som en mardröm. Min värsta mardröm.

Ja vi ska alltid fortsätta bygga vidare på vårt land.

Vi ska alltid sträva efter att bli bättre (de demonstrationerna som ägde rum i Helsingfors idag vittnar om precis hur mycket bättre vi kan bli).

Men vi ska aldrig glömma vad vi har grundat vårt samtida Finland på, vilket offer det var att få den grunden. Vi har inte råd att ta det för givet.

Vi behöver inte se vårt förflutna som en börda som tynger ned oss i evig tacksamhetsskuld.

Men jag tror att det är möjligt att vara oerhört tacksam fullständigt utan skuld.