Ett hem, vårt hem?

Vi går delvis i flyttankar.

Inte så där väldigt allvarligt och aktivt sökande, men vi vet att i längden vill vi inte bo där vi bor just nu. Läget är bra och lägenheten också, men den är ganska liten och vi skulle gärna ha en gräsplätt att ställa en grill på.

Så vi går i flyttankar.

Följaktligen funderar jag på vad ett hem egentligen är.

När jag ännu bodde hemma var det en självklarhet. Hemma är på landet. Över bron, förbi hästarna och föusen (ladugårdarna), runt kurvan, nerför backen, längs grusvägen och upp på kullen. Blomsterbacken. Det var hemma.

Sedan flyttade jag till Åbo. Till den första lägenheten som verkligen inte var hem. Och den andra som kanske blev lite mer av ett hem, men ändå inte alls. Den tredje lägenheten som förvisso var hemtrevlig — men ett hem..? 

När jag och Samuel flyttade ihop började vår lägenhet kännas som ett hem. Det var också den lägenhet som jag bodde längst i i Åbo. Det var vårt första gemensamma bo, och visst blev det ett slags hem.

Och ett och ett halvt år senare — Vasalägenheten. I dag är det förstås vårt hem i pragmatisk bemärkelse, och av alla lägenheter och hus i vårt liv känns det mest som ett hem. Men ändå känns vårt nuvarande hem tillfälligt. Som ett mellanting, ett avstamp innan "det riktiga hemmet". Som ett i väntan på...

Home is where your heart is lyder klyschan och det kanske ändå är den bästa definitionen på ett hem som jag har just nu. 

Ändå ett ganska bra hem.

Jag skriver, alltså är jag

Innan jag kunde läsa och skriva ägnade jag mycket tid åt det som jag idag har förstått att är pseudoskrivande och pseudoläsning.

Som fyraåring hade jag ett Spice Girls-häfte (född på 90-talet, såklart hade jag ett Spice Girls-häfte) och jag minns att jag upplevde att det var enormt viktigt att jag skrev (klottrade nonsens) i häftet varje dag. Jag minns att jag förhöll mig till häftet som vore det en slags dagbok eller en logg.

Sen jag började studera pedagogik, utvecklingspsykologi, och senare också skrivande, har jag insett vilken enorm identitetsyttring den här till synes meningslösa verksamheten var.

Senast idag blev jag påmind om mitt tidiga skrivande genom några ord av en oerhört meriterad forskare, Jim Cummins. Han uttryckte det på engelska, och med helt annorlunda ord, men kontentan var ungefär denna: att som vuxna uppmuntra barn till skrivande har inte endast akademiska fördelar (alltså framgång i skola), utan det centrala är framför allt att uppmuntra barn till att ge uttryck för sin egen identitet genom skrivande.

När jag anlände till min sista danslektion idag överräckte en fyraårig dansare, som för övrigt i många avseende påminner om mig som liten, ett handskrivet kort. Kortet var fullt av handskrivna, lite krokiga men ändå fullt läsbara bokstäver. Vår delade bokstav tog över en stor del av kortet och jag fylldes med uppriktig beundran och ödmjukhet. Jag hoppas innerligt att jag genom mitt bemötande och mina ord kunde förmedla och bekräfta: jag ser dig. Jag ser vem du är.

Att uppmuntra barn i och till skrivande, innebär alltså i förlängningen att fostra barn till att bli individer som är trygga i sig själv och säkra (confident) i sin identitet.

Vad är väl viktigare än det?

Aldrig tvåspråkig?

Jag lyssnar på Jakten på det finlanddsvenska såret.

Det är en radiodokumentär som stör och berör ordentligt. Det behandlar nationella sår, det vill säga kollektiva sår som en större folkgrupp eller en helt nation kan vara födda med och fostras in i. Om det tyska såret är en kollektiv skam över nationens dåd och missgärningar i det andra världskriget, så är det finlandssvenska såret av mycket mer banal karaktär. Det får vi vara tacksamma för. Men eftersom sår inte ska jämföras, utan sår är sår oavsett hur stora de är, så vill jag inte avfärda betydelsen av det finlandssvenska såret.

Vad är då det finlandssvenska såret?

Enligt dokumentären är det finlandssvenska såret faktumet att de svensktalande i Finland aldrig känner sig som fullfjädrade finländare på grund av språket. Ni finlandssvenskar känner säkert igen er i det där att känna sig tafatt, lite dum och stundvis malplacerad i en finskspråkig miljö. Det där att kanske förstå sammanhanget men att ändå inte ha koll på precis alla detaljer i vad nyhetsuppläsaren säger. Att inte exakt kunna beskriva smärtan i kroppen för läkaren, än mindre förklara precis hur olyckan inträffade. Att konstant på något plan känna sig underlägsen i förhållande till de som talar majoritetsspråket.

Jag själv är uppvuxen som enspråkigt svensk, men fick redan i tidig ålder kontakt med finskan genom fotboll. Mamma skrev oikea på höger hand och vasen på vänster hand, så att jag skulle veta huruvida jag var höger eller vänster mittfält. Jag är så enormt tacksam för mitt tidiga möte med finska och med finsktalande jämnåriga, för tröskeln för att prata finska var låg ända från start.

På väg mot flerspråkighet genom fotboll. Bild från kanske 2004? 

I dag är jag väldigt bra på finska. Jag undervisar i dans på två (och flera) språk utan större problem, och kommunicerar fritt och ledigt på finska. Ändå upplever jag att jag inte kan förmedla min humor på samma sätt, jag får inte till mina ordvitsar som jag så tätt gör i svenskan, jag kan inte nyansera mitt språk och uttrycka mig lika vackert som jag förmår på mitt modersmål. Överlag upplever jag att jag framstår som en helt annan person när bruksspråket är finska; jag verkar tystlåten och blyg vilket jag inte alls är.

Det är egentligen väldigt märkligt; att inte helt friktionsfritt kunna sköta sina ärenden på stan eller med myndigheter och kundservice. I sitt eget hemland!? Det om någonting ger mig djup respekt för de som kommer hit i vuxen ålder, och som inte har någon erfarenhet alls av varken finska eller svenska.

Fastän många finlandssvenskar är enormt bra på finska är tröskeln väldigt hög tröskel för att uppfatta sig som tvåspråkig. Jag tror att de flesta tänker att en tvåspråkig person är någon som har vuxit upp med en svensktalande och en finsktalande förälder. Men eftersom jag har vuxit upp med endast svenskspråkiga föräldrar kommer jag aldrig att vara tvåspråkig. Eller?

I andra delar av världen uppfattar människor att de kan ett annat språk så fort de kan uttala de mest grundläggande fraserna. Varför är tröskeln så hög för finlandssvenskar? Jag är ju egentligen tvåspråkig, eller i verkligheten flerspråkig — varför förmår jag inte identifiera mig som en sådan? Däri ligger det finlandssvenska såret för mig.

Hur är det med dig: känner du igen dig i det här? Hur tar sig det finlandssvenska såret i uttryck för dig? Vad har du för tankar om det?

Vad funderar du på, Mindy?

... frågar Facebook mig varje gång jag loggar in, och jag har kommit att gilla den där frågan i det där sammanhanget.

För facebook, och vilka sociala medier som helst för övrigt, är väldigt aktivitetsfokuserade. Det som görs ska dokumenteras, eller pics or it didn't happen som det också heter.

Men i den här aktivitetsfokuserade tiden behöver jag någon som frågar vad jag funderar på. För det styr mina tankar bortom det fysiskt, konkreta, och tar mig genast till djupare nivåer.

Jag har aldrig egentligen skrivit åt "Facebook" vad jag funderar på, men nästan varje gång när jag loggar in stannar jag upp och försöker sätta fingret på vad jag skulle svara på den frågan. 

Och däri ligger paradoxen: jag loggade in för att få kontakt med andra, men genom det får jag kontakt med mig själv.

Mycket kan sägas om Facebook, inte minst sen hela soppan med Cambridge Analytica och övertramp vad gäller värnandet om människors integritet, men att de frågar mig vad jag funderar på istället för vad jag gör —

det gillar jag.

Bild från Åland 2013. Foto: Ebba Åström

Många ord, lite tyg

Så kom den där tiden igen.

Egentligen är den långt ifrån här ännu, och när den väl är här är den nästan omedelbart förbi, men den gör sig synlig i skyltfönster, tidningar och i reklam på nätet. Tiden för badkläder och solbränna. Tid för mycket hud och lite tyg. Och för många: tid för ångest och känslor av otillräcklighet.

I tre år har jag klarat mig med min triangl bikini, men så gjorde jag det ödesdigra misstaget att bada i badtunna iklädd ifrågavarande tyg, och missfärgningen var ett fult faktum. Så oundvikligen har jag på sistone studerat väldigt många halvnakna kroppar. Inte för kropparnas skull utan för tygets.

Och som en naturlig följd av det har jag blivit frestad att sugas med i den kroppssyn som skyltas och framhävs som det eftersträvansvärda.

Och fastän jag vet att den kropp som visas egentligen inte alls ser ut precis så där i verkligheten, och fastän jag vet att den där kroppen inte representerar den existerande mångfalden av kroppar, så hjälper det inte. För jag ser ju när jag själv prövar en bikini att den inte alls sitter på samma sätt som på modellen. Och jag ser ju att jag inte alls ser ut som modellen; den supersnygga, solbrända modellen som har mycket kropp på ett ställe, och väldigt lite på andra.

Så jag sugs med.

Tills jag blir arg. Tills jag ryter ifrån (inombords). För fastän saker och ting tutas in i mig har jag ändå möjligheten att göra ett val. Jag behöver inte vara en passiv mottagare av samhällets förvrängda och snäva kroppssyn, utan jag kan slå dövörat till och istället lyssna på andra röster om vem jag är. Ja ni må ha era photoshoppade kroppar med all the right things in all the right places, men jag har min egen superkropp som är unik, stark, mjuk, ganska kort men väldigt explosiv. Och jag är alldeles bortskämt frisk.

Och nu har jag också hittat tyg att bära på min superkropp på sommaren.
Den där ena dagen i juli.

Den där gången jag tappade telefonen i vattnet och långsamt såg den flyta iväg. Eller casually petade mig i håret när Samuel fotograferade..?

Men bra ändå

Jag går alltid in i en längre ledighet med stora ambitioner och enorm framtidstro; jag har en drömlik föreställning om vad jag ska hinna göra under min ledighet.

Inför den här gångna ledigheten tänkte jag att jag ska träna mycket, baka och fylla på frysen, tvätta fönstren, delta i en babyshower, sortera klädskåpet och förstås läsa läsa läsa. 

Nu har min ledighet snart nått sitt slut och jag kan konstatera att jag förvisso fick gjort en hel del men inte alls så mycket som jag hade tänkt och fantiserat.

Och det kan vara en källa till frustration. Att inte kunna bocka av alla punkter på to do-listan kan upplevas som en besvikelse och kanske till och med ett underkännande.

Men så slår det mig: nej, jag har inte tvättat mina fönster men jag har haft en otroligt fin dag med min bästa vän.

Jag hann endast sortera en enda hylla i mitt klädskåp men jag har haft tid att tillreda (och givetvis äta) fantastiskt god mat.

Jag har tränat ett par gånger under den här ledigheten, men inte alls "jättemycket" som tanken var, men istället har jag skrattat så tårarna rinner och magmusklerna krampar (och det är ju en träning i sig) i goda vänners lag.

Det är en konst det där, att kunna acceptera att saker och ting inte blev som det var tänkt. 
Men att det kan bli riktigt bra ändå.

Mina fina vänner fastän många saknas. Foto: Maja Nybacka

Jag hoppas att du har haft en fin valborg och första maj.
Ha en fortsatt fin vecka!

Varhelst det finns människor

En sak är säker. Finns det människor finns det utmaningar.

Varhelst människor är församlade är sannolikheten stor att det i något skede kör ihop sig.

Inte för att jag tror att människor medvetet söker bråk och stök, utan för att människor har egna viljor, starka åsikter och en röst att förmedla dessa med. Och för att andra människor har andra viljor, lika starka åsikter och minst lika starka röster att förmedla dessa med.

Så det är ganska oundvikligt att det kör ihop sig ibland.

Det kan bli lite smågnabb, några sura miner, ett par himlande ögon. Eller så kan det bli fullt ut mayhem. Men det är säkert: varhelst det finns människor finns det utmaningar. Och varhelst det finns människor finns en stor risk för konflikt.

Det kan vara väldigt skrämmande det här. Jag, som inte gärna deltar i konflikter, skyr helst tillfällen där konflikter uppstår.

Men i en av mina favorit podcasts talar de om att det viktigaste inte är hur ofta konflikter förekommer mellan människor — snarare på vilket sätt de löses (om de löses över huvud taget).

Det ger mig stor tröst och mycket mod. Det är inte farligt med konflikter. Det är bara viktigt att lösa dem konstruktivt.

För hu vad tråkigt det skulle vara om det inte skulle förekomma lite gnistor ibland, och om vi alla vore en odefinierbar grå massa av likasinnade.

Så egentligen: vilken tur det är att varhelst det finns människor finns det utmaningar.
För där finns också enorm potential och glädje.

Mina stackars vänner poserar här på bloggen i ur och skur, i väldigt olika sammanhang. Aldrig är min mening att peka ut någon, och jag skulle aldrig skriva om en person som kan förknippas med en bild i bloggen. Bara så att ni vet. Anyhow; den här bilden är från en väldigt fin och konfliktfri sensommardag i fjol. Veneziaden 2017.

Inte ett ställningskrig

Mitt nyhetsflöde har på sistone till stor del bestått av en diskussion om polarisering.

Polarisering i sig är inget nytt och jag har förstås hört om polariseringen i samhället, men då har det mest inneburit den politiska polariseringen. Den här polariseringen som jag på sistone har läst mycket om handlar om män och kvinnor, och det var något som jag aldrig hade hört om förut.

Men nu när jag fick höra om det märker jag det överallt. 

I den pågående rättegången mot den åtalade för knivhuggningarna i Åbo kommer det fram att den misstänkte hyser ett förakt mot kvinnor. Det är kanske i underkant att säga att han hyser förakt mot kvinnor, för det han anser sig göra är att föra krig mot kvinnor (källa). 

Innan den misstänkte gärningsmannen utförde det oerhört tragiska dådet i min födelsestad Toronto, skrev han en statusuppdatering som uttryckte enorm bitterhet och sexuell frustration gentemot kvinnor. Han säger att han är del av "the incel rebellion", och incel som har varit den här veckan nya ord för mig, betyder involuntarily celibate. Alltså ofrivilligt celibat. (källa)

Nya undersökningar vittnar om unga män som är marginaliserade, och män med låginkomst som har svårt att hitta partner och i förlängningen också att bilda familj. (källa)

Samtidigt läser jag uttryck som: "Utan unga, välutbildade toleranta kvinnor skulle Finland vara ett helveteshål" (källa). Och mitt sociala medier flöde fylls av unga och äldre kvinnor som uttrycker en enorm bitterhet och djupt förakt mot män.

Foto av bästa syster Ebba

Vi har enormt mycket att jobba med. Vi behöver genomgående förändringar i våra tankestrukturer och samhälleliga system. 

Men jag tror att vi sågar av den gren vi själva sitter på om vi för en vi-mot-de-retorik. Vi behöver förnya vårt tänkande och vårt handlande ja, men det gör vi inte genom föra ett ställningskrig mot varandra. 

Den här polariseringen blir så lätt ett ställningskrig i den nuvarande diskursen; om vi tänker att vi är bättre eller ni är bättre. Det må vara en slags lösning, men det är inte en hållbar lösning. Men vi måste hitta ett hållbart sätt att leva med varandra, locka fram det bästa ur varandra och varken medvetet eller omedvetet förtrycka varandra.

Vi är alldeles för naiva om vi tror att vi inte behöver varandra.

Bagaget vi bär

Jag har plockat på mig en hel del att sätta i bagaget längs vägen. Vackra och underbara minnen som jag för alltid kommer att bevara. Mindre fina minnen som av någon anledning har gjort ett bestående intryck. Men också inte alls bra minnen som ändå alldeles oundvikligt är en del av mig och mitt förflutna.

Det är en beskrivande metafor, det där med att vi alla bär en ryggsäck i vilken vi samlar på oss minnen och erfarenheter. Det förklarar också varför somliga av oss, med en ganska lätt ryggsäck, inte nämnvärt påverkas av att bära den, medan andra tycks gå lite krokigare, lite mer böjda i ryggen på grund av samma ryggsäck.

Men nu är ju den här metaforen ändå bara en metafor. Och ryggsäcken — oavsett hur relaterbar den är — är i slutändan en tankefigur och inte alls en verklig ryggsäck. Tur är väl det, tänker alla med onda ryggar och krokiga nackar, men visst skulle det underlätta att veta hur mycket din ryggsäck tynger dig.

Ja, visst skulle det lätta att ha ett hum om hur mycket det förflutna påverkar ditt nu. Men det vet vi inte. Ibland blir vi inbjudna att ta del av innehållet i en annan människas ryggsäck. Ibland råkar vi av en slump få höra om innehållet av någon annan. Ibland snokar vi oss fram till innehållet.

Oavsett hur vi får ta del av varandras ryggsäcksinnehåll hoppas jag att det alltid ska leda till mer förståelse, mer empati. I slutändan mer kärlek och nåd. 

Bild från Södertälje 2017. 

Den eviga balansgången

I min värld handlar en väldigt stor del om balans. Balans mellan vila och arbete, balans mellan nytta och nöje, balans mellan tid med människor och tid med mig själv och så vidare.

Ibland är den här balansen lätt att uppnå; är jag för trött går jag och lägger mig tidigare en kväll, har jag haft mycket jobb tar jag det lugnare över helgen. Har jag umgåtts med människor under en intensiv period prickar jag in mindytid i kalendern. Lätt att fixa.

Andra gånger är den här balansen mycket mera svåruppnåelig.

Till exempel som att uppnå en sund balans mellan att veta när man ska lägga sig i och när man ska bita ihop. När man ska ryta ifrån och när man ska svälja tyst.

Min konklusion är att de beslut som endast berör mig själv (min sömn, min fritid, mitt jobb) är lätt att reglera och justera enligt behov. Det påverkar ingen annan och är därför val jag kan göra självständigt.

Så fort andra människor involveras i ekvationen blir den omedelbart mycket svårare. För det är inte endast min vilja som är i fokus; tvärtom är det en annan människas (ibland också flera andra människors) viljor, känslor och åsikter som jag bör beakta. Det blir mycket svårare då.

Svårare men inte alls omöjligt.
Det får inte vara omöjligt.