I min värld handlar en väldigt stor del om balans. Balans mellan vila och arbete, balans mellan nytta och nöje, balans mellan tid med människor och tid med mig själv och så vidare.
Ibland är den här balansen lätt att uppnå; är jag för trött går jag och lägger mig tidigare en kväll, har jag haft mycket jobb tar jag det lugnare över helgen. Har jag umgåtts med människor under en intensiv period prickar jag in mindytid i kalendern. Lätt att fixa.
Andra gånger är den här balansen mycket mera svåruppnåelig.
Till exempel som att uppnå en sund balans mellan att veta när man ska lägga sig i och när man ska bita ihop. När man ska ryta ifrån och när man ska svälja tyst.
Min konklusion är att de beslut som endast berör mig själv (min sömn, min fritid, mitt jobb) är lätt att reglera och justera enligt behov. Det påverkar ingen annan och är därför val jag kan göra självständigt.
Så fort andra människor involveras i ekvationen blir den omedelbart mycket svårare. För det är inte endast min vilja som är i fokus; tvärtom är det en annan människas (ibland också flera andra människors) viljor, känslor och åsikter som jag bör beakta. Det blir mycket svårare då.
Svårare men inte alls omöjligt.
Det får inte vara omöjligt.