Jag har plockat på mig en hel del att sätta i bagaget längs vägen. Vackra och underbara minnen som jag för alltid kommer att bevara. Mindre fina minnen som av någon anledning har gjort ett bestående intryck. Men också inte alls bra minnen som ändå alldeles oundvikligt är en del av mig och mitt förflutna.
Det är en beskrivande metafor, det där med att vi alla bär en ryggsäck i vilken vi samlar på oss minnen och erfarenheter. Det förklarar också varför somliga av oss, med en ganska lätt ryggsäck, inte nämnvärt påverkas av att bära den, medan andra tycks gå lite krokigare, lite mer böjda i ryggen på grund av samma ryggsäck.
Men nu är ju den här metaforen ändå bara en metafor. Och ryggsäcken — oavsett hur relaterbar den är — är i slutändan en tankefigur och inte alls en verklig ryggsäck. Tur är väl det, tänker alla med onda ryggar och krokiga nackar, men visst skulle det underlätta att veta hur mycket din ryggsäck tynger dig.
Ja, visst skulle det lätta att ha ett hum om hur mycket det förflutna påverkar ditt nu. Men det vet vi inte. Ibland blir vi inbjudna att ta del av innehållet i en annan människas ryggsäck. Ibland råkar vi av en slump få höra om innehållet av någon annan. Ibland snokar vi oss fram till innehållet.
Oavsett hur vi får ta del av varandras ryggsäcksinnehåll hoppas jag att det alltid ska leda till mer förståelse, mer empati. I slutändan mer kärlek och nåd.
Bild från Södertälje 2017.