Bagage

På sistone har jag lyssnat en hel del på Adeles senaste album och tänkt en hel del på bagage.

Det där skräpet som vi går och bär på. Dag in och dag ut.

Vissa saker har vi burit på sen barnsben, andra saker plockar vi på oss med tiden.

Det mesta av vårt bagage bara fastnar på oss utan att vi egentligen visste hur det kom dit. Som när man ska till IKEA och “inte egentligen ska ha något” men i slutändan sveper sitt kreditkort på en summa på tvåhundra euro och är helt: “hur hände det här liksom?? Saker bara fastnar på mig.”

Bagage är lika jobbigt som oundvikligt. Ingen människa är en teflonyta som stöter bort all typ av skräp som vi samlar på oss, men den stora skillnaden är vad vi gör av det där skräpet.

OM vi gör något åt det.

OM vi ens är medvetna om det över huvud taget.

Jag har jobbat med mitt eget bagage i många år. Jag har gått i terapi i olika omgångar, jag har skrivit låtar, jag har skrivit dagbok och jag har pratat, pratat, pratat ÅH vad jag har pratat.

För det enda sättet att bli kvitt det är att jobba med det.

Och jag är helt övertygad om att jag är en lyckligare människa med mycket mer sinnesfrid idag eftersom jag har jobbat (nej: jobbar) med mitt bagage.

För jag tror att om vi inte jobbar med vårt bagage, kommer vårt bagage att jobba med oss: bearbeta, knåda och forma oss till personer som vi kanske inte egentligen vill vara. Få oss att bete oss på sätt som vi egentligen inte önskar.

Jag tror inte att vi någonsin kan bli helt fria från vårt bagage, men jag tänker att en medvetenhet om att vi har ett bagage, en försåtelse för vad detta bagage består av och hur det påverkar oss redan gör så mycket.

Så mycket.

Det är väldigt smärtsamt att gå och peta där det gör som mest ont. Det är så kämpigt att jobba med sig själv på det sättet. Men det är så värt det. Så, så värt det.

Bagaget vi bär

Jag har plockat på mig en hel del att sätta i bagaget längs vägen. Vackra och underbara minnen som jag för alltid kommer att bevara. Mindre fina minnen som av någon anledning har gjort ett bestående intryck. Men också inte alls bra minnen som ändå alldeles oundvikligt är en del av mig och mitt förflutna.

Det är en beskrivande metafor, det där med att vi alla bär en ryggsäck i vilken vi samlar på oss minnen och erfarenheter. Det förklarar också varför somliga av oss, med en ganska lätt ryggsäck, inte nämnvärt påverkas av att bära den, medan andra tycks gå lite krokigare, lite mer böjda i ryggen på grund av samma ryggsäck.

Men nu är ju den här metaforen ändå bara en metafor. Och ryggsäcken — oavsett hur relaterbar den är — är i slutändan en tankefigur och inte alls en verklig ryggsäck. Tur är väl det, tänker alla med onda ryggar och krokiga nackar, men visst skulle det underlätta att veta hur mycket din ryggsäck tynger dig.

Ja, visst skulle det lätta att ha ett hum om hur mycket det förflutna påverkar ditt nu. Men det vet vi inte. Ibland blir vi inbjudna att ta del av innehållet i en annan människas ryggsäck. Ibland råkar vi av en slump få höra om innehållet av någon annan. Ibland snokar vi oss fram till innehållet.

Oavsett hur vi får ta del av varandras ryggsäcksinnehåll hoppas jag att det alltid ska leda till mer förståelse, mer empati. I slutändan mer kärlek och nåd. 

Bild från Södertälje 2017.