På sistone har jag lyssnat en hel del på Adeles senaste album och tänkt en hel del på bagage.
Det där skräpet som vi går och bär på. Dag in och dag ut.
Vissa saker har vi burit på sen barnsben, andra saker plockar vi på oss med tiden.
Det mesta av vårt bagage bara fastnar på oss utan att vi egentligen visste hur det kom dit. Som när man ska till IKEA och “inte egentligen ska ha något” men i slutändan sveper sitt kreditkort på en summa på tvåhundra euro och är helt: “hur hände det här liksom?? Saker bara fastnar på mig.”
Bagage är lika jobbigt som oundvikligt. Ingen människa är en teflonyta som stöter bort all typ av skräp som vi samlar på oss, men den stora skillnaden är vad vi gör av det där skräpet.
OM vi gör något åt det.
OM vi ens är medvetna om det över huvud taget.
Jag har jobbat med mitt eget bagage i många år. Jag har gått i terapi i olika omgångar, jag har skrivit låtar, jag har skrivit dagbok och jag har pratat, pratat, pratat ÅH vad jag har pratat.
För det enda sättet att bli kvitt det är att jobba med det.
Och jag är helt övertygad om att jag är en lyckligare människa med mycket mer sinnesfrid idag eftersom jag har jobbat (nej: jobbar) med mitt bagage.
För jag tror att om vi inte jobbar med vårt bagage, kommer vårt bagage att jobba med oss: bearbeta, knåda och forma oss till personer som vi kanske inte egentligen vill vara. Få oss att bete oss på sätt som vi egentligen inte önskar.
Jag tror inte att vi någonsin kan bli helt fria från vårt bagage, men jag tänker att en medvetenhet om att vi har ett bagage, en försåtelse för vad detta bagage består av och hur det påverkar oss redan gör så mycket.
Så mycket.
Det är väldigt smärtsamt att gå och peta där det gör som mest ont. Det är så kämpigt att jobba med sig själv på det sättet. Men det är så värt det. Så, så värt det.
