Jag minns så tydligt hur jag långt in i tonåren tyckte att världen var enkel. Det finns rätt, det finns fel och människor är si eller så.
End of discussion, vad är problemet liksom.
Jag hade väldigt enkla svar på väldigt svåra frågor. Eventuella mothugg eller brister i mina åsikter och teorier om hur världen var funtad kunde jag nonchalera eller fösa bort med en axelryckning och ett “det är nu bara så”.
I efterhand har jag ju insett att svartvitt tänkande är väldigt typiskt för barn och unga, men när jag i vuxen ålder insåg att världen inte alls är så svartvit som jag har trott blev det jobbigt.
För det är en enkel lösning att vara kategorisk. Det är lätt att välja ett spår i livet och vägra avvika från det.
Det är jobbigt när vi börjar problematisera, ifrågasätta och vägra acceptera enkla “sanningar”.
Men det är en av mitt livs allra viktigaste insikter: att världen inte är svartvit.
Att den inte behöver vara det.
Att jag får vara i världen, viss om att den är svår och komplex och att det verkligen inte är lätt. Att jag för den skull inte behöva ha alla svaren eller alltid ha genomtänkta sätt att förhålla mig till den.
Det är jättesvårt och jättebefriande samtidigt.
