En pjäs i livets schack

Jag skriver ofta om prestation här i bloggen.
Om den lilla människan i prestationssamhället.

Ofta hänvisar jag just till samhället som förklaringen till prestationsbeteendet. För det är ju logiskt; vi matas med bildflöden på hur vi bör leva (må det vara flådigt, händelserikt och ambitiöst) och följaktligen sugs vi med i samhället centrifug.

Men jag vill problematisera det här litet.

För, trots att det finns mycket sanning att hämta i påståendet, att vi påverkas av vår samtid, så är det också ett sätt skylla ifrån sig.

Att med en lätt axelryckning säga: “Det är som det är”. Konstatera att läget är hopplöst och fortsätta bidra och upprätthålla samhällets tankesätt. Fortsätta springa, springa, springa.

Men det problematiska, som jag ser det, är att den här synen på människan i samhället innebär att hon är passiv. En passagerare i sitt eget liv, en pjäs i livets schackspel.

Jag, däremot, vill tro att människan är ansvarsfull och handlingskraftig. En som inte nöjer sig med sakernas tillstånd, utan agerar.

Foto: Ebba Åström

Men det krävs mycket.

Det krävs mycket för att kritiskt granska sin egen verksamhet: se över sitt instagramanvändande, vara lyhörd för den egna orken, prioritera det som är viktigt. Leva därefter.

Det är så många gånger svårare att göra det, än att bara flyta med strömmen. Ja, det krävs faktiskt enormt mycket viljestyrka för att orka säga nej tack till leken.

Jag tror alltså inte att människan är en passiv åskådare
utan snarare en aktivt deltagare, en aktör.

Trots det nöjer jag mig alldeles för ofta med att vara en pjäs i livets schack.

Jag vill förändra det här i mitt liv.
Vill du?

Tröskeln till våra hem

Idag blev vi bjudna på spontanlunch med tillhörande kaffe och efterrätt.

Och det var i sanning spontant; det var ingenting vi hade bokat in på förhand. Det var ingenting krystat över det — det bara blev. Och jag tänker: varför gör vi inte det här oftare?

Varför är tröskeln till att öppna upp våra hem, på ett naturligt och vardagligt sätt, så hög? Är det på grund av att vi vill upprätthålla en bild av våra hem som alltjämt städade och väldoftande? Är det på grund av att samhället är alltmer individcentrerat?

För egen del svarar jag ja på båda påståenden.
Ett ganska skamfullt ja, faktiskt.

Trots att jag inte skulle stortrivas på ett ställe där vem som helst kan stövla in när som helst, kan jag sakna sättet att oproblematiskt bjuda över någon på ett mål mat, en kopp kaffe. Och sällan är vårt hem en enda bombnedslagsröra, men oftast ser den ut på ett sätt som hem oundvikligen gör, när någon faktiskt bor i det.

Ändå är min tröskel förvånansvärt hög. Mycket högre än jag själv vill, i alla fall.

Må jag öva mig i att sänka min tröskel.
Må vi alla det.

Vårt hem som det ser ut. Några timmar en gång i veckan. Eller varannan. Eller ännu mer sällan.

En vänlig presentation

“Du presenterar så vänligt”

har jag fått höra på sistone vid tre, av varandra oberoende, tillfällen. Jag har presenterat min forskningsplan och lite pågående forskning och det här har varit responsen av åhörarna.

Jag har givetvis också fått annan respons; respons som har hjälpt mig framåt i avhandlingsarbetet, eller respons som pekar på andra kvaliteteter i mitt sätt att presentera. Men det här har återkommit gång på gång:

Att jag presenterar vänligt.

En del av er tycker säkert att det här är något negativt. Jag kan förstå det, för under en lång tid i mitt liv har vänlig skorrat falskt för mig också. Tidigare har jag uppfattat att ordet vänlig är synonymt med mjäkig, feg och liknande ord som inte tillhör kategorin framåt-uppåt-framgångstänket.

En suddig bild på en vänlig presentatör.

Men när jag har fått den här responsen har jag endast blivit glad. För mig är det här bland den finaste respons jag kan få. Att jag presenterar vänligt.

För intelligens kan tränas upp, det är till och med ganska lätt att fejka intelligens inom ett snävt område. Det är ganska lätt att skriva välformulerade presentationer med raffinerad dramaturgisk kurva och komplicerat ordval. Med några youtube-klipp och böcker går det att få tips på hur man kan stärka sitt pathos, använda retoriska knep och låta övertygande i sin presentation.

Men vänlighet är något som inte lika lätt kan tränas upp, och en fejkad vänlighet är ganska lätt att se igenom. Och just därför tackar jag ödmjukt för just den responsen.

Hur klingar ordet vänlig för dig?

En känsla av andakt

Luciadagen och jag tänker tillbaka.

Jag tänker tillbaka på då jag blev inbjuden till hem av sorg. Då jag fick se lidande, nöd och ångest på nära håll. Min uppgift var inte att rädda, hjälpa eller försöka plåstra om; endast att ge en glimt av hopp i allt det nattsvarta ute, inne.

Att möta människor i sorg
var bland det tuffaste,
vackraste
jag någonsin har varit med om.

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

Redan när jag tog mitt första, försiktiga steg över tröskeln och insöp atmosfären kunde jag känna den, sorgen. Sorgen är som en partikel som sprids i luften, luften blir tätare, kompaktare. Blir den sårbarare?

Det finns en känsla av andakt, i hem som är tyngda av sorg, och det leder till att jag alltid upplever en stor vördnad att stiga över just den tröskeln.

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

När jag tänker tillbaka förstår jag inte hur jag vågade.

Det är ett stort — enormt — uppdrag och egentligen ett uppdrag som dömt till att misslyckas, för vad kan en sjuttonårig tjej bringa hjärtan som drunknar i nattsvart sorg.

Men det är hela grejen: att ingen förväntas kunna hela brustna hjärtan som ett kast med trollspö. Så fungerar inte sorg, så fungerar inte liv.

Men alla kan ge lite hopp, en strimma av ljus där mörker råder.

Nedan ett klipp från Luciakröningen där jag sjunger den oerhört vackra låten Till Betlehem Mitt Hjärta.

Inte med i leken

Jag har varit med i leken förut. Prestationsleken, ni vet.

Jag känner till premisserna, kan alla regler utantill. Vet precis vad som förväntas av mig, vet exakt vad som krävs av mig. Den som är med i leken, ska leken tåla.

När jag ser andra människor som är med i leken blir jag ibland frestad att också delta. Inte för att jag trivdes med den och således känner att den fattas mig. Inte heller för att lekens gemenskap är tilltalande, lockande.

Nej inte alls, faktiskt.

Men jag är omringad av leken, och följaktligen känner jag ibland att jag också borde, att jag nästan måste. Att det är norm, krav. Att jag går miste om något när jag väljer att inte delta.

Och det är själva lekens kärna: att skapa onda samveten som leder till handling.

Lekens premisser är att prestera bortom rimlighetens gräns. Lekens regler är att aldrig någonsin avslöja trötthet, orkeslöshet eller brist på motivation. Lekens gemenskap är präglad av konkurrens, missunnsamhet.

Lekens resultat är utmattning.

I leken finns ingen plats för sårbarhet, inget rum för ordet nej. För den som är med i leken ska leken tåla.

Så nej tack.
Jag vill inte vara med i leken.

Allt annat än bekvämt

Jag minns känslan av skam.

En djuptgående skamsenhet som hastigt övergick i en frustrerad ilska. “Jag hatar att vara flicka!” skrek mitt hjärta medan tårar — ytterligare en orsak till skam — brände bakom ögonlocken.

Jag var sju år och hade blivit bortvisad från pojkarnas fotbollsmatch.

 Inte för att jag inte var bra nog.

Nej jag var precis lika bra, i vissa fall till och med bättre, som de jämnåriga pojkarna. Det var alltså inte min kompetens, eller bristen på denna, som led till mitt uteslutande; det fanns inget fel i mitt spelande. Bara i hela mitt varande.

Men jag vet nu, att det var aldrig fel på mig.

Och inte heller vill jag söka syndabockar i de andra. Vi var ju bara barn. Barn! Dessutom upplever jag att alldeles för mycket tid av jämställdhetsdebatten och feminismen går åt till att idiotförklara, istället för att föra en konstruktiv dialog med konkreta konsekvenser som resultat.

Det viktiga, som jag ser det, är att nå en konsensus om att det inte ska vara så här. Att det inte får vara så här.

Mindy, sju år, under sin första Kokkola Cup. Inte alls utesluten.

Och den här veckan. Ada Hegerberg skapade historia och blev den första kvinnan att emotta det prestigefyllda fotbollspriset Ballon d’Or. Hennes pris är också en enorm seger för sjuåriga Mindy. Men hon bemöttes med frågan om hon kunde twerka.

Det får inte vara så här.

Det är väldigt obekvämt att bli mer sensitiv för ojämställda beteendemönster i samhället, för de är i sanning ingrodda, djupt rotade och följaktligen svåra att identifiera. När man väl en gång har börjat se mönstret är det omöjligt att blunda, att inte reagera.

Det är minsann allt annat än bekvämt.
Bara livsviktigt.

Tre kvinnor tjugoarton

Det är inget jag tänker på varje dag.

Men det gör jag särskilt en dag som denna.

För en dag som denna spelar jag den vackraste hymnen jag känner till; den allt genomträngande hymnen av Sibelius, som fångar mitt lands kamp, strävan och frihet på ett sätt som jag aldrig har upplevt musik göra vare sig förr eller efter.

Idag tänder jag två ljus i fönstret för de många liv som släcktes, förlorades eller totalförändrades.

Och idag, tillsammans med det finska folket, ser jag på den traditionsenliga balen på slottet.

Det här är enkla, symboliska handlingar för jag vill, men jag vet att jag inte förmår omfatta. Jag förmår inte omfatta, men jag förmår tacka. Och det gör jag. För jag vet att de uppoffringar som gjordes inte var förgäves, nej, uppoffringarna gjorde att tre kvinnor tjugoarton i Finland idag har trygghet, fred, frihet.

Uppoffringarna var inte förgäves.

På Finlands hundraårsdag år 2017. Tre kvinnor: Mindy, Mamma, Ebba.

En medioker insats

Igår hade jag ett tillfälle på jobbet då jag gjorde en medioker insats.

Jag hade fått en uppgift någon vecka på förhand. Jag visste vad jag skulle göra. I teorin hade jag verkligen haft tid att förbereda mig, men i praktiken hade jag inte hunnit, nej, orkat. Jag antar att jag gjorde en helt okej insats, men en helt okej insats för en presterare är aldrig bra nog.

Men.

Jag tog mig an kampen mot mina hjärnspöken,
och kom på att jag hade gjort vad jag skulle.

Ingen hade bett mig skapa en flashig powerpoint, med animeringar som ploppar upp i utsökt tajming i förhållande till mitt taltempo. Ingen hade bett mig att bära en matchande outfit i samma färgtema som presentationen. Och ingen hade bett mig göra något utöver precis det jag gjorde.

Förutom jag själv.

Trots att jag kände mig skamsen över och besviken på min insats var det här en viktig, mental seger. För jag insåg att en medioker insats är en okej insats. Det är en rimlig insats.

Och en medioker insats är en jätteviktig insats,
för en presterare.

Foto: Ebba Åström

Minnen av dig

Närhelst jag äter Tiramisu tänker jag på honom. Närhelst jag känner doften av en särskild parfym tänker jag på henne. På honom, när jag ser en Nissan. På henne när jag hör Cascadas låt Evacuate the Dancefloor.

Somliga saker och händelser är föralltid förknippade med en viss människa. Jag kan till exempel inte ens höra ordet chai latte utan att tänka på en vän jag en gång hade. Jag kan inte köra förbi ett visst ställe i Karleby utan att tänka på en annan vän jag en gång umgicks med.

Inte så att de här människorna inte längre existerar, utan snarare så att vår vänskap inte existerar. I alla fall inte i den form den en gång existerade.

Jag bland vänner. Som jag fortfarande har och värnar. Tack, tack för att jag har ♡ Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Det finns en tid för allt, ibland också för vänskap. Inte alltid, för det finns förstås vänskap som består, består, består. Men så finns det vänskap som blommar en tid, en vacker tid, men vissnar så småningom. När jag var yngre sörjde jag det här enormt och försökte krampaktigt hålla fast vid relationer som hade vuxit åt olika håll alldeles för länge.

Allt har sin tid. Insikten smärtade.

Vänskap utvecklas till bekantskap utvecklas till främlingskap. Och så förlöper livet, så förunderligt.

Men jag gläds över att bli påmind om det här människorna då och då. Gläds över att vardagliga, till synes ovidkommande ting och händelser, kan få mig att tänka på de här människorna. För faktumet att de här människorna en gång gjorde, var, och betydde så mycket för mig är värdefullt.

Och det är värdefullt även fastän vår relation idag kanske inte sträcker sig längre en ett vänskapligt hej då vi möts på gatan.

Vissa människor lämnar kvar i livet, även i sin frånvaro.

Så länge minnena är goda och påminnelserna milda är det något jag värnar jag om.

Vill vi höra svaren?

Han satt stilla, med ett ansikte ganska uttryckslöst.

Men hans stillhet och uttryckslöshet får ändå inte misstas för passivitet. Nej, för jag kunde se att han aktivt lyssnade. Hans ena, korta fråga kunde få mig att berätta i en strid ström i tre minuter, och ändå kunde han både formulera mina tankar med egna ord, och ställa följdfrågor som ledde vidare.

Och nu.

En e-post korrespondens som samtidigt har försatt min värld i och ur balans. Trots att vi inte är ansikte mot ansikte kan jag skönja, i svaren jag får, att personen jag skriver med verkligen lyssnar. Ger reflektioner över det jag skriver och ställer frågor, som har väckts under läsningen, som för diskussionen vidare.

Mina fina två polare som får agera modell här i tid och otid.

De här två exemplen har varit en inblick i hur underbart det är att uppleva att någon uppmärksamt lyssnar. Vilken befriande känsla det är.

Och på samma sätt har de här två exemplen slagit mig med insikten om hur ofta vi ställer frågor utan att egentligen lyssna på svaren.

Hur ofta vi slänger ur oss ett “Hur har du det?” för att verka sympatisk. Men när vår medmänniska börjar berätta, har vi redan börjat fundera på nästa samtalsämne, eller börjat se oss omkring efter vilka andra personer som finns i rummet.

Att ställa frågor utan att egentligen inte vilja höra svaren är inte bara dåligt för att det är sårande, för att det är oförskämt. Jag tycker det är mest dåligt för att vi går miste om sådana pärlor, sådana skatter när vi inte lyssnar på svaren.

För då förstår vi inte hur viktigt det är för en människa att verkligen bli hörd.
Inte heller hur givande det är att verkligen lyssna.