Perspektiv

Det är mycket tal om vintervädret.

Eller kanske snarare frånvaron av det.

Jag tänker så här: ens vardag blir ganska grå och mörk om vädret tillåts prägla ens tillvaro.

Visst, jag älskar vinter och snö och tycker det här vädret är märkligt och oroväckande och allt annat än vinter men jag kan inte låta det påverka mig för jag kan inte påverka det.

Istället försöker jag envist fånga ljusglimtarna i både bokstavlig och metaforisk bemärkelse.

Jag får ständigt tvinga mig att se guldkanterna i tillvaron, färgklickarna i den gråa färgskalan.

Som så mycket annat handlar också detta om val av perspektiv. Jag hoppas att du också väljer det ljusa.

Inte bara uthärda

Det är ingen hemlighet att jag behöver enormt mycket utrymme och egen tid för att orka vara jag.

Och det är inte något märkvärdigare med det än att jag är mycket mer introvert än extrovert.

Jag älskar människor och spännande människomöten, men det är ändå inte lätt att dag efter dag uppvisa sitt allra föraste, mest sociala jag då jag ofta skulle vilja vara hemma iklädd pyjamas och endast prata med mig själv.

Ja, dagar när jag är för trött orkar jag väldigt lite med människor, och det är absolut inte på grund av människorna i sig utan helt enkelt hur min hjärna är uppbyggd och hur min ork är disponerad.

Just därför är jag så tacksam över att jag har hittat någon som jag vill spendera min vardag med trots att jag ibland är genomtrött och helst vill vara ifred.

Det är något väldigt vackert i det: att båda får vara sig själv och ha sina unika behov och ändå leva sida vid sida dag efter dag oavsett hur olika dessa behov är.

Och inte bara sådär uthärda eller mäkta göra det, nej utan faktiskt njuta av att göra det. Varje dag.

Det gör mig tacksam.

Nådens år

Jag var tvärsäker på att jag skulle fylla 27.

Jag vad totalt övertygad om att jag hade levt ut mitt tjugosjätte år och nu rimligtvis skulle inleda det tjugosjunde.

Det krävdes en hel del övertalning, eftertanke och kalkylering innan jag faktiskt insåg att jag fyller tjugosex.

Jag blev häpen, överraskad, glad.

Inte så mycket över insikten att jag är yngre än jag trodde, men däremot över insikten att jag plötsligt hade fått ett helt oförväntat år till förfogande.

För jag trodde faktiskt benhårt på att jag skulle bli 27, så när vidden av att bara bli 26 nådde mig kändes det som en enorm gåva, som att få ett år till låns helt gratis!

Så: mitt tjugosjätte år får således bli ett nådens år.

Överväldigad

Livet kan ärra men erfarenhet gör en visare.

Jag tror att många som har upplevelser av utmattning håller med om det.

Att det aldrig riktigt blir som förr och att det kan vara en sorg, men också att det efteråt är lättare att känna igen varningsklockor i sitt mående och agera tidigare, klokare.

Grejen är att jag har utvecklat en sådan känslighet mot minsta skiftning i mitt mående och i min ork att jag ibland tror att jag redan efter någon enstaka dag av ens lite mer trötthet, lite mer likgiltighet, lite mer sömnlöshet måste tillkalla hela artilleriet och sätta igång hela nödplanen.

Jag har ibland svårt att veta vad som på riktigt är allvarligt och värt att reagera kraftigt på, och när jag bara är lite överväldigad och behöver hämta andan för ett tag.

Idag är jag det senare.

Men det insåg jag först efter att jag hade ätit, tagit en tupplur, tagit en lång promenad med en ljudbok, duschat varmt och druckit kvällste.

Alltid är det inte illa, ibland blir jag bara lite överväldigad.

Den viktiga skillnaden

Orden förståelse och respekt.

Vad tänker du?

Orden är fina och står för något väldigt ädelt men tycks tyvärr saknas i de flesta samhällsdebatter som utspelas lika mycket i offentliga och digitala rum som i våra vardagsrum.

När du säger, tycker eller gör något som jag inte förstår blir du en främling, eventuellt rentav en fiende, för mig. Hur kan du tänka så där!?

När det du står för övergår mitt förstånd talar du och jag inte längre samma språk, det blir svårt att resonera när själva grunden vi tar avstamp ifrån är så fundamentalt olika. Det är som att spela kort med varandra, men med två helt olika sorters kortspel.

Så här tycker jag ju inte rimligtvis själv, men som jag ser det fallerar en hel del konversationer på att två motparter inte förstår varandra.

Och när vi människor inte förstår varandra förändras ofta konversationens mål från att nå konsensus till att dumförklara och försöka ändra vår medmänniskas sätt, åsikter, tankar.

Men tänk om vi kunde se bortom faktumet att vi inte förstår varandra och istället sträva efter att istället sträva efter att respektera varandra. Tänk om förståelse inte är ett självändamål utan bara en positiv biprodukt i vissa mellanmänskliga relationer?

Kanske jag inte behöver förstå min medmänniska, kanske det räcker med att jag respekterar henne.

Ibland får jag konstatera att jag på inget sätt förstå mig på hur den här människan resonerar men jag kan välja att respektera det. Med eller utan förståelse.

Och det är det som är den stora, viktiga skillnaden.

Foto: Ebba Åström

Hopp i sikte

Vad vore jag utan mål?

Mål, oavsett hur banala eller små ger mig alltid riktning och fokus. Skulle jag inte ha mål som jag skulle bena ner i småsmå partiklar och stegvis närma mig skulle jag vara som en roddbåt utan åror som bara driver vind för våg.

Nej jag behöver mål för att veta vart jag är på väg (ingen undran på att jag älskar På Spåret).

Mål är ofta förknippat med prestation, ångest, press och krav. Men inte alltid.

För idag har vi bokat en resa till Lappland och mitt mål är att jobba flitigt och bita i ända tills det är dags för oss att syra kosan norrut för några dagars ledighet och vila (ironiskt nog allt annat än den vila som förknippas med soffläge och lugn).

Alltid behöver det inte vara så stort, men visst är det bra ljuvligt när det ibland är det.

Mål ger mig hopp. Jag har hopp i sikte.

Inte vald

Livet består ju till en stor del av val.

Vi har makt att välja vad vi vill ha för lördagsgodis, vilka kläder vi bär och vad vi vill studera.

Varje val vi gör innebär uttryckligen att vi aktivt väljer något. Men det innebär också att vi (mer eller mindre) aktivt väljer bort något.

Det är rätt oproblematiskt med val när det handlar om lördagsgodis.

Men det blir rätt fort rätt problematiskt när det handlar om människor.

För jag tror att varje människa har upplevt känslan av att bli bortvald, oavsett om det gäller att bli vald till ett lag i gympan (tack Gud att den principen är slopad i de flesta skolorna), vem som ska vara brudtärna till bröllopet och vem man umgås med en fredagkväll.

Som barn förekommer den här upplevelsen av att välja, bli vald eller bortvald dagligen.

Till exempel genom att inte bli bjuden till ett kalas, att inte bli tillfrågad att vara med i leken eller att inte bli tillfrågad att sitta bredvid en kompis i bussen. Smärtan av att bli bortvald var påtaglig men väl dold, i alla fall hos mig.

Att i vuxen ålder bli bortvald är för mig oundvikligt sammanflätat med känslan av skam. Jag blev inte vald ergo är det något fel på mig ergo bör jag skämmas.

Lär vi oss tidigt att känslan av att bli bortvald är skamlig? Att "felet" inte ligger hos andra utan hos oss, alltid hos oss?

I vuxenålder vet jag att bortvaldheten ofta kan handla om något så enkelt som plastbrist, planer gjorda i stundens ingivelse, obetänksamhet, bristande kommunikation eller helt enkelt glömska.

Men när jag blir bortvald har jag svårt att se något annat än faktumet att jag är just bortvald.

Jag och mina vänner är ett rätt stort gäng när vi är allihop.

Vi strävar, nej kämpar, aktivt för att hålla vår vänskap i liv för det kommer absolut inte automatiskt i den verklighet som innebär flera hundratals kilometer geografiskt avstånd, olika livssituationer, familjeliv, jobb och allmän vardagsruljans.

Men jag vet också att faktumet att vi aktivt väljer varandra innebär att andra oundvikligen väljs bort, helt automatiskt och egentligen helt oavsiktligt.

Och jag vet att det kan smärta.

Att inte bli vald smärtar alltid, oavsett i hur stor eller liten skala det är frågan om.

Och för mig är det en ständig påminnelse om att vara lyhörd och ödmjuk när jag gör mina val. Och att ändå modigt göra dem.

Strider jag tar

Det är inte alls obekant för många av er läsare att jag skyr konflikter som pesten.

Jag älskar när det är frid och fröjd och alla är av samma åsikt och ingen friktion råder och inga gnistor yr.

Freeed på jorden, ni vet.

Så långt det är möjligt undviker jag alltså att ta upp strider med andra. Jag gör väl som många andra finländare och muttrar bittert åt oförätter riktade mot mig men yttrar aldrig min missnöjdhet åt personen som är själva orsaken till mitt missnöje.

MEN

det finns strider jag omutbart tar, helt utan tvekan. Det är när jag vet att jag vet att jag vet.

Det händer inte alls ofta. Men när det gör det: jadå!

Som till exempel när någon trugar på mig en betalningspåminnelse när jag vet att jag inte har fått ursprungsräkningen. Eller när någon hävdar ett sakinnehåll om något som jag behärskar som rinnande vatten och jag vet att det är ett fel.

Tusan vad jag gräver fram stridsyxan och lägger fram bevis på bevis som den mest utförliga, pedantiska advokaten i en klyschig rättegångsscen i USA med en stor drös patos och retorisk dramatik och känsla.

Jag är alltså inte konflikträdd i alla situationer.

Men grejen är för det första att jag väldigt sällan är tvärsäker, och för det andra att jag aldrig är tvärsäker när det gäller åsiktsfrågor; där det handlar om perspektiv och inte så mycket om rätt och fel. Då drar jag mig undan.

Men jag vägrar betala 5 euro extra för en räkning jag inte har fått.

Sådeså.

Strider jag tog som barn: vägrade låta någon reda ut mitt ständigt lockiga, svettiga hår.

Tre, denna torsdag

Tre spridda tankar den här torsdagen.

1. Klubben av Matilda Gustavsson är alldeles sanslöst drabbande läsning. Känns obehagligt att läsa samtidigt som det är så viktigt att händelserna kring Kulturprofilen och Klubben får synas i dagsljus. Läs den!

2. Trots att alla dagar har sina fördelar gillar jag onsdag och torsdag mest. Onsdag för att det är puckeldagen och torsdag för det är städdag och snart helg. Torsdag är också lite som våren, en förväntan inför den annalkande favorittiden.

3. Att vara doktorand på heltid är fantastiskt. Idag har jag jobbat hemifrån och tog en och en halvtimme ledigt mitt i dagen för att promenera i solsken och svettas på gymmet. Väl hemma igen var det uuteen nousuun som gällde och jag satt och läste artiklar i min soffa, stärkt av hett kaffe och pigg av den friska luften och motionen. Då orkade jag hålla på i timmar igen!

Ja, och här en glimt av vad jag läser som bäst.

Sinnesnärvaro

Jag ogillar att kalla mig pedant.

Men visst kan jag likt Monica i Friends få spunk om natten när jag vet att grejer ligger framme.

Och visst är det i grunden en bra egenskap att alltid hålla det någorlunda städigt omkring sig.

Men visst finns det gånger när prydlighet får ge vika för viktigare ting. Som att djupandas och äntligen bottna i sig själv efter en lång arbetsdag. Eller som sena diskussioner med saknat sällskap.

Att blunda för omgivande kaos och landa i det ständigt flyktiga nuet är sinnesnärvaro för mig. Tyvärr en sinnesnärvaro jag sällan uppnår i den vardag som är min.

Men jag strävar dit. Strävar.