Tillåtet att drömma

Det finns folk som är av den helt legitima och vettiga åsikten att det är bäst att vara tyst med sina drömmar.

Att det är bättre att tiga om drömmen tills man ser vartåt det börjar arta sig.

Och att det är bättre att kunna dela med sig av en uppfylld dröm, istället för att behöva stå ut med skammen när drömmen gick i kras.

Jag förstår hur de här personerna tänker. Och givetvis tycker att det finns lägen då just det här är det enda vettiga. Jag vet hur irriterande det är att lyssna på någon som är idel ord och livliga drömmar (som dessutom byter från dag till dag) men som saknar den verkställande kraften som omsätter ord i handling.

Så jo, jag förstår den här tanken.
Men ändå.

Jag tycker att vi är för förtegna om våra drömmar. Jag tror att vi tänker att en yttrad och högt uttalad dröm är ett löfte. När vi har sagt något högt har vi vittnen, och de här vittnen håller oss ansvariga och accountable för att vi håller vad vi lovar.

Vi tror att ett jag vill är likställt med ett jag ska.

Jag vill istället tro, att vi måste få pröva att yttra våra drömmar. Uttala dem högt, om så bara för att uppleva hur det känns att manifestera drömmen och klä den i ord.

Sommarmindy i favorithatten, favoritkoftan och favoritbyxan. Se bortom min bitchiga min och varen icke förskräckta av min kyliga blick — egentligen är jag supersnäll och väldigt trevlig! Foto av systerebba.

Idag yttrade jag en dröm högt för första gången.

Jag gjorde det med tre fullvuxna människor och en fem veckor ung bebis (alldeles underljuvlig!) som vittnen.

Och jag blev alldeles pirrig i magen. Min dröm fick stöd och uppmuntran. Att uttala den högt fick mig att inse att det inte alls är en orealistisk dröm, utan egentligen ganska genomförbar. Ungefär: varför har jag inte gjort det här tidigare?

Mitt jag vill tog alltså ett litet steg emot jag ska.
Eller det landade åtminstone på ett jag kan.

För vad gör det om drömmen skiter sig? Då finns det fler som tröstar.
Och vad gör det om det tar längre tid än väntat? Då finns det några som känner till och delar processens delmål och milstolpar.

Och hur mycket större blir väl inte glädjen när processen slutar lyckligt, om någon har delat den från det första tankeembryot till den uppfyllda drömmen?

Vi ska välja vår tid och vårt sammanhang.
Framför allt våra människor.
Men borde vi inte börja tala lite mer om våra drömmar?

Vad vill du blir när du är stor?

Jag får ibland frågan: har du alltid vetat att du ville bli modersmålslärare (svensklärare)? 

Vad svarar jag på det då?
Ja. I princip.
I alla fall sedan jag gick i årskurs 7.

Men jag har också vetat att det inte är det enda jag vill bli. 

Jag har också velat bli artist.
Dansare.
Motionsledare.
Egenföretagare.
Samhällsdebattör.
Journalist.
Författare.
Föreläsare.

Mitt val av utbildningslinje påverkade inte nämnvärt vilka kurser jag gick i gymnasiet. Det krävde inte av mig att jag skulle skriva vissa ämnen i studentproven (förutom det obligatoriska provet i modersmål, förstås).

De facto så tänkte jag inte särskilt mycket på vad jag skulle göra efter att den vita mössans avtryck på min panna hade försvunnit. Ganska skönt, egentligen. Att inte behöva fundera. (Och jag insåg att idag får jag ägna mig åt allt det där på listan i alla fall)

Rätta mig om jag har fel, men jag tycker mig uppfatta att villkoren för gymnasiestuderande är annorlunda idag. Strängare, tuffare. Eller åtminstone: att de utmaningar och svårigheter som fanns i gymnasiet då jag och mina jämnåriga gick där inte har försvunnit, snarare precis tvärtom.

Visst. Det fanns de som ville bli läkare, jurister eller bara ville ha goda vitsord och fina resultat i studentexamen. Men för oss "övriga": var det inte ganska chill?

Foto av min favoritfotograf Sofia Ylimäki Photography

Idag då?

Gymnasiestuderande borde redan i det skedet de väljer gymnasium veta vad de vill "bli när de är stora" (vilken ångestladdad fråga!). Dessutom borde de välja sin kursbricka på ett vettigt, förutseende och proaktivt sätt. Och erhålla betyg och studentexamensresultat som uppvisar just det här. Och studentproven får en allt mer betydande roll i antagningen till universiteten.

Och jag som har tänkt på gymnasiet som en allmänbildande och bred utbildning där man kan köpa sig mer tid, i väntan på insikten om den stora framtidsplanen (uurk, ångesten!)

Vi ställer höga krav på våra unga idag.

Vi kräver att de ska känna sig själva och vara medvetna om sina drömmar och framtidsplaner när de är 16 år (!), och följaktligen studera ambitiöst och målmedvetet därefter. Och jag som känner trettiofemåringar som inte ännu har koll på vad de vill bli när de är stora!

Foto av min favoritfotograf Sofia Ylimäki Photography

Så, medveten om villkoren för gymnasiestuderande idag vill jag därför säga ett extra varmt:

Grattis alla studenter! Ni klarade det!
Lycka till med vadhelst ni tar er an i framtiden! 

Att vara snäll

Han var en sådan där person som grymtade där andra skulle ha sagt "ja" eller "ahaa" eller ens "mm".

En sådan där som nätt och jämnt hälsade om morgonen.
Som regelbundet synade och inspekterade det jag gjorde med de mest kritiska ögonen.

Så milt sagt: inte direkt den hjärtligaste personen att sommarjobba med.

Vid ett flertal tillfällen tilltalade han mig på ett sätt som jag uppfattade som bryskt och hårt. Som om han utgick ifrån att jag inget kunde. Som om att ha mig med i arbetsteamet ungefär var lika effektivt som att anställa en diskhandske.

Han var en sådan som började varje mening med en suck, eller ett sådant där smackande ljud som uppstår till följd av att någon är irriterande trögtänkt.

Trots bryska ord och nästan öppen förnedring höll jag tand för tunga och vägrade låta de hårda orden bita. (Det var allt annat än lätt, tro mig — jag har mitt hjärta på utsidan av kroppen). Istället försökte jag behandla honom kanske ännu vänligare. Svara sakligt. Hälsa artigt. Le vänligt. Och förstås arbeta flitigt.

Jag visste att min tid där, med honom, hade en sista förbrukningsdag och därför tänkte jag att jag står ut (i andra fall hade jag tagit upp saken med min förman).

För jag ville inte möta hårt mot hårt.
Så jag knegade på.

När han tre månader senare fick veta att jag det var min sista arbetsdag gav han mig den bästa komplimang jag någonsin har fått. Ironiskt nog var också det i form av en anklagelse:

"Et sä nyt noin vaan voi lopettaa"
(Inte kan du sluta bara så där). 

Och det var de viktigaste orden jag kunde ha fått.
Det var ett erkännande. Kanske till och med en ursäkt. 

Vad är det med mig och SKAM-visdom nu för tiden? (Fastän å andra sidan är det här citatet inte ursprungligen från SKAM fastän det blev känt genom det).

Röja rum

Jag måste hela tiden påminna mig själv.

För jag märker att jag konstant lever i en "Sen då X är över då ska jag Y". 
Just nu ägnar jag en del av min tankeverksamhet och kroppsliga aktivitet åt att planera ett danspass som jag ska dra nästa vecka.

Och hela maj har jag levt i ett "sen då det här danspasset är över då har jag såå mycket tid för att göra allt det där som jag vill".

Men det vet jag redan, att när onsdagkväll är kommen och danspasset är draget då kommer jag börja fundera på min stockholmsresa och forskningsplanspresentation och listan. tar. aldrig. slut.

Men nej! Stopp! Sluta! 
Livet er nå och jag måste minnas det (tack SKAM för livsvisdomen)

Jag måste röja rum för det jag vill, behöver.
Ni vet: läsa, dansa, sjunga, umgås.

Fastän jag har måsten i mitt liv, fastän jag har grejer på min to do-lista
(det kommer alltid finnas grejer på min to do-lista).

Jag måste leva här och nu.

Nej
Jag vill leva

her og nå
 

På väg. Editerat med VSCO (helt förälskad appen tack vare mina goda vän Sofia)

Fastän jag inte allt förstår

Vid ett flertal tillfällen har jag nämnt Pauliina Rauhalas bok Taivaslaulu (på instagram bland annat här och på bloggen bland annat här och här). Det var en bok som gjorde ett stort intryck på mig och jag har helt enkelt inte kunnat släppa den.

Man kan säga att den har följt med som ett födelsemärke.
Eller ett återkommande skavsår — i positiv bemärkelse.
Få böcker skulle jag läsa två gånger men Taivaslaulu kommer jag definitivt läsa igen.

I år har Rauhala kommit ut med en ny bok.
Som jag har längtat.

Den senaste boken heter Synninkantajat (ungefär: Syndbärarna) och jag har haft turen att lägga beslag på den.

Det handlar om människor i nordösterbotten. 
Olika människor som på olika sätt berörs av synd.
Både sin egen synd, men också andras.

Det handlar om gammallaestadianism och något som kanske kan översättas till "vårdmöten" (hoitokokouksia). 

Och det handlar om vad man får göra i och för tron.
Vem som har rätt att avgöra om någon gör fel.
Eller värre — är fel.

Det handlar om vem som får bestämma vad som är synd.
Och det handlar om hur barn hamnar i kläm när vuxna människor leker domare.

Det är vasst och mänskligt. Säkert också stilistiskt skönt, men just det kan jag inte ta till mig, för jag har fullt upp med att förstå innehållet. Och det frustrerar mig enormt att jag inte allting förstår. Det finlandssvenska såret gör sig gällande igen.

Men fastän jag inte förstår allt, läser jag.
För det är så bra.

(Anekdot: I början av året besökte jag på Vasa stadsbiblioteks webbsida regelbundet för att se om boken har kommit än. Nej. Inte än. Jag glömde bort det och kollade igen några veckor senare. Jo! Nu finns den! Äntligen! Det är bara... 82 personer före mig i reservationskön. Jag får väl vänta en sådär... 6 år (!) då. Tacka vetja bybibliotek — jag fick min bok genast från krombibibban!)

Vem skulle du inte vilja vara just nu?

Ibland brukar jag ägna mig åt en tankelek.
Tankeleken går ut på att tänka ut en person som jag inte skulle vilja vara just nu.

Det är en ganska intressant tankelek som ger mycket perspektiv på livet.
Det ger mig en känsla av: "Huh, vilket sorglöst liv jag har!"

Av personer som jag inte har velat vara är den amerikanska presidentens talesperson fortfarande min nummer ett. Speciellt efter att ifrågavarande president har skrivit något ogenomtänkt, provocerande på twitter. Hur försvara alla dessa tweets, liksom?

Igår ägnade jag mig åt den här tankeleken. Det var i samband med Champions League-finalen. 

Real Madrid vann 3-1 efter att Liverpoolmålvakten släppte in ett skott som var helt omöjligt att rädda (vilken bomb av Bale!), och två mål som till stor del bestod av mänskliga misstag från målvaktens sida.

Och igår låg den här målvakten från Liverpool högt uppe på min lista på personer som jag inte skulle vilja vara just nu.

Inte alls för att han gjorde ett misstag, två misstag. Inte heller för att han gjorde det under en avgörande final. Med hela världen som åskådare.

Nej, inte därför.

Utan för att omvärlden inte är nåderik när det kommer till ett misstag, två misstag gjorda under en avgörande final med hela världen som åskådare.

Bror, jag och kusin. Kokkola Cup 2004. Kanske?

Jag har spelat fotboll en stor del av mitt liv. Och jag är tacksam för att mina tränare har varit måna om att påpeka, att det inte är lagkamraternas (eller tränarens) uppgift att göra en spelare medveten om vilket uppenbart misstag denne har gjort.

Står en spelare två meter framför ett tomt mål och skjuter över, är samma spelare väldigt medveten om vilket misstag det var. Om målvakten ska öppna upp spelet snabbt och inte noterar motståndaren som med en tå-touch petar bollen in i mål, behöver inte målvakten bli upplyst om vilken miss det var.

Nej tack. Ingen behöver peka ut det.

Att se Liverpoolmålvakten be fansen, och hela världen, om ursäkt efter matchen igår, frammanade smygtårar hos mig. Det var uppenbart att han visste vad som hade gått fel; att han hade gjort två ödesdigra misstag som säkert kommer att förfölja honom för resten av livet.

Men ändå.

Twitter fullkomligen exploderade med hån och hat. Nya memes kommer att uppstå, och fotbollsvärlden kommer att se till att de här misstagen förevigt kommer att bli ihågkomna.

Det är hjärtskärande.

För den som har gjort ett uppenbart misstag — inför hela världen dessutom — behöver inte uppläxningar och skällsord av egna lagkamrater och fans.

Den som har gjort ett uppenbart misstag framför hela världen behöver bara nåd.
Enormt mycket nåd.

Varför sårar vi den vi älskar?

Kärkär och pirr i magen. Objektet för vår kärlek tar emot lovord och skönklingande attribut. Vi vakar över våra ord, vaktar vår tunga så att inga uttalanden feltolkas eller missuppfattas. För det kan såra. Och vi tänker: jag skulle aldrig.

Inte för att vara pessimist, men också den första sprudlande kärleken går över. Den försvinner inte, men ändrar form. Förhoppningsvis till en mer trygg och stabil grundhållning. Och det är helt i sin ordning.

Men i något skede, ofta präglat av lite för mycket trötthet, alldeles för mycket irritation och ofta lite för lång tid av undertryckt öppenhet händer det. Bam! Bam! Bam! Vi kläcker ur oss ord som sårar och river ner. Vi känner vår älskade så väl och identifierar alla ömma punkter. Att vi vågar slå till just där. Vi som aldrig skulle.

Det är en bra sak att bli bekväm med varandra, för den initiala förälskelsens idel lov och upphöjning är inte hållbar i längden.
Men bekvämligheten kan också övergå i en slags obryddhet.

Och det gör att vi kanske är hårda när vi borde vara mjuka.
Att vi möter vasst med sylvasst.
Och kommer med vapen när allt som behövs är en öppen famn.

Varför gör vi det? Är vi för bekväma? Eller är vi för trygga i vår relation att vi missbrukar tryggheten? Vad händer under vägen från kärkär och "jag skulle aldrig" till de där orden som sårar, vare sig det är medvetet eller högst omedvetet?

Foto: Ebba Åström

På den lyckligaste dagen

Helgens två vigslar, och den underbara bröllopsfesten i huset vid havet, innehöll många levnadskloka ord. Ord av människor som har gjort det här längre, misslyckat oftare men lärt sig desto mer. Människor som helt enkelt kan lite mer om det här med relation, med äktenskap.

Orden som uttalas på en bröllopsdag är i huvudsak riktade åt det lyckligaste paret för dagen. Talen är givetvis skrivna för brudparet. Men där jag deltog som åhörande bröllopsgäst kände jag att orden träffade rakt i mitt hjärta. Och jag vågar nästan påstå att vissa ord träffade mitt hjärta ännu mer, än hjärtat hos dem de var ämnade till.

För hur kan någon förväntas ta till ord om dalar, när livet just i dag är på topp?
Det är orimligt att tro att någon kan känna till mörker när världen är idel ljus och glädje.
Jag tycker inte ens man ska behöva veta av utmaningar och svårigheter på den lyckligaste dagen.

Jag tror att vi fick många visa ord på vår bröllopsdag. Jag tror att vi blev varslade om utmaningar. Men mitt hjärta rusade så öronbedövande hela dagen, och jag kunde inte se klart för alla fjärilar som rusade för min blick.

Så kanske alla vigseltal som präster håller och alla kloka råd som yttras på ett bröllop egentligen är riktade minst lika mycket till gästerna. Till de vars relation har utsatts för lite mer, och som kanske är lite mer mottagliga för ord som säger att svårigheter är normalt, utmaningar är att vänta.

Men som också säger att det går, det är möjligt och det kan bli alldeles underbart genom allt.

Foto: Ebba Åström.

De tror att vi är pansar

I vissa yrken får man inte särskilt mycket uppmärksamhet.
I andra yrken desto mer.

Jag tänker på det yrke som jag själv är utbildad till. Jag tänker på alla lärare. Jag tänker på alla som varje dag ställer sig framför en klass, flera klasser. Hur de varje dag utsätter sig för risken att bli kritiserad. Att göra bort sig eller bli offentligt förnedrad.

Läraren ställer sig i skottlinjen.

När jag var mindre förstod jag inte hur sårande det kan vara.
Två dussin elever som smygviskar.
Gör grimaser bakom ryggen eller öppet visar fingret.
Som slänger ur sig osakliga och alldeles för personliga kommentarer om läraren.

Jag trodde att de inte brydde sig.
Tills läraren lämnade klassrummet med tårfyllda ögon.
Så fel jag hade.

De tror att vi är pansar
De tror att vi är ogenomträngligt hårdhudade
När vi ställer oss i skottlinjen
Dag efter dag

De tror att vi är oåtkomligt onåbara
Att offentlig förnedring är en del av vår arbetsbeskrivning
Att hånande är vår makaronilåda

Det trodde i alla fall jag förut.

Lite spydiga kommentarer och barnsliga grimaser får väl gå.
Men ibland fäller någon en kommentar om just det där.
Just det där ömma stället i själen. Den ömma punkten eller tån.
Just det där som får vilken person som helst att lämna klassrummet med tårfyllda ögon.

I skolan pratar man om mobbning, mobbningsförebyggande och antimobbningskampanjer mer än någon annan stans. Oftast handlar mobbningen enbart handlar om mobbning mellan elever, fastän jag tycker mig ha sett en mer öppen diskussion om mobbning mellan lärare på senare tid. Men att elever mobbar lärare? "De är ju bara barn"

Det har förstås med maktrelationen att göra. Relationen lärare-elev är asymmetrisk från första början. Läraren är elevens överordnade. Följaktligen kan eleven inte mobba läraren. 
Så fel vi har.

Jag är lärare.
Men ytterst är jag människa.

Mindre mobbning mer kärlek. Random sten på Vasas gator. Gjorde min dag.

PS. Jag är inte alls så cynisk mot elever som jag kanske framstår i texten. De facto har jag i största allmänhet endast undervisat alldeles underbara elever. Genomsnälla och hjälpsamma. Som aldrig skulle.

Jag drar saker till sin spets för att make a point. Och för att visa att mobbning inte är acceptabelt. I någon form. Vi som lärare måste tro på våra elever.

Tro gott om dem.

Läs mer om artikeln som inspirerade till detta blogginlägg här

Kärlek, en maktrelation

I flera veckor har jag ruvat på ett blogginlägg. Det har legat i hjärnan som ett tankeembryo men har inte kunnat gro för jag har endast haft en diffus uppfattning om vad det är jag vill säga. Så hände det sig att jag lyssnade på Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Och boken uttrycker precis det jag har funderat på. 

Och det är kärlekens maktrelation.

Under min tonårstids flirtar upplevde jag flera gånger hur passivitet, tystnad och försummelse kan avgöra lekens utgång helt och hållet.

I boken var det Ester Nilsson, som kämpade med att inte ringa Hugo Rask. Hon berömde sig själv när en hel — eller ens en halv — dag hade gått utan att hon hade tänkt på honom. Hon slets mellan hennes egen längtan efter att få vara tillsammans med honom, samtidigt som hon var livrädd för att uppfattas som klängig och beroende. Och han? Han behandlade henne med ömsom ömhet och ömsom kyla. Förvirring är bara förnamnet.

Boken har alltså en väldigt hög igenkänningsfaktor för alla.
Alla som någonsin har varit olyckligt, handlöst och ofrivilligt förälskade.
Alla som någonsin har låtit bli att svara, undvikit eller struntat i.

Mitt hjärta brister när jag hör unga hjärtan, som oftast enligt min erfarenhet har varit kvinnor, tampas med det här samma, kanske uråldriga problemet: rädslan för att vara för mycket och för lite på samma gång.

Problemet förresten, varför säger jag så. Problem för vem? Kvinnan som vill närhet, vill relation, vill kärlek. Är det ett problem? Det finns förstås gränser för allt, också närhet och kontakt, men den klängiga kvinnan är lite av en arketyp idag, och hennes nemesis är ingen mindre än den förbiseende, iskalla mannen.

Nå, jag stereotypiserar och raljerar nu, men personligen har jag själv upplevt och sett det här mönstret. Och visst ser jag det än idag. Gång på gång. Och det är hjärtekrossande.

Jag trodde att det här nonchalerande beteendet var norm. Jag trodde det var helt i sin ordning att konstant uppleva sig vara för mycket av allt, och för lite av resten. Jag trodde att sväva i ovisshet och att kastas mellan kramhejhej och bortmeddej var helt normalt. Som tur mötte jag Samuel och insåg hur sjukt det är att leva i den villfarelsen. Jag minns hur förvånad jag blev när han, redan innan vi blev ett par, kom fram och talade med mig efter en av sina fotbollsmatcher. För försummelse, på sin höjd en en nonchalant nickning till hälsning, var min uppfattning av det normala för mig då. Så fel jag hade.

Kärlek är inte ett maktspel.
Det ska i alla fall inte vara det. 

Jag har för övrigt bara rosor att ge Lena Anderssons roman. Så värd Augustipriset, och andra pris också för den delen. Läs den långsamt. Ta vara på citaten. Sug på dom utsökta formuleringarna. Och framför allt: läs den!