I brist därpå fruktad

Den här människan är inte precis känd för sin vänlighet. Snarare just precis tvärtom. 

Och jag tänker: är det inte det värsta, det?

Att vara ökänd för bitterhet, hårdhet, brist på sympati, total avsaknad på sinne för det sociala samspelet och att inte ha någon som helst koll på hur man kan säga mindre positiva saker på ett — om inte milt så åtminstone — humant sätt.

Jag kan inte säga hur ogärna jag vill ge ett sådant här intryck av mig själv åt andra. Ni kan inte förstå hur lite jag vill framstå som den tuffa, hårdhudade men ack så hjärtlösa. Det fanns en tid under min tid som fotbollsspelare då jag märkte att några av mina klubbkamrater började anta en mer tuff roll i laget. De började skälla på kamraterna och kunde tjura under en hel match om de inte fick som de ville, och de fick de svagare spelarna att bli nervösa och nästan speloförmögna på grund av bristande självförtroende. 

I ett skede stod jag inför ett vägskäl och tvekade mellan vilken väg jag ville gå. Den tuffa, hårdnackade vägen eller det vänliga, milda.

Foto på den smällkalla vinterdagen av min bästa systerebba ❤

Det lönar sig att vara snäll. Av så otroligt många anledningar. Jag valde medvetet att gå mildhetens väg. Och jag insåg att snäll inte betyder feg. Snäll är inte synonymt med svag och det rimmar inte alls med oföretagsamhet. Jag tror att det går att vara snäll, bestämd och beslutsför. Och en duktig fotbollsspelare och lagkamrat.

Men jag vill sträva efter att vara snäll och smart. För jag vet av egen erfarenhet att snäll har en tendens att luta mot naivitet och ett uppoffrande som går balansgång på utmattningens gräns.

Trots många uppenbara risker med snällhet vill jag ändå sträva efter det. För jag vill inte att folk ska bli avskräckta av att höra mitt namn. Att människor som ser mig får rysningar på grund av hur jag betedde mig mot dem. 

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst. 

— Hjalmar Söderberg i Doktor Glas.

Vad var det jag sa?

Många är lärdomarna jag har fått av mina föräldrar. Jag har bland annat lärt mig att aldrig röra eluttag med våta händer, hur man ställer upp med hjälp av trappan i matten och hur inflation påverkar ekonomin och slutligen också mitt liv (prisökning på McDonald's sundaes. Yep, mina tonår präglades mycket av glass).

Men vetenskapen vet sedan gammalt att barnet och människan inte enbart lär sig genom det uttalat explicita, utan att det apar efter och lär sig av vad det ser och hör också. Med samma logik lär ju sig barnet och människan också vad man inte ska göra och säga. Frånvaro av något är också en lärdom.

Mina föräldrar har lärt mig, både explicit och implicit att ta ett rejält avstånd från orden: "Vad var det jag sa?". Och med tiden har jag kommit att förstå så väl varför just de orden lönar sig att hålla på flera armlängders avstånd.

För när vi redan ligger. När vi har prövat våra vingar men handlöst fallit mot marken, eller när vi bara ville utforska nya vägar men inser att det ändå innebär en reträtt, då är verkligen de sista orden man vill höra av den självgoda skeptikern: "vad var det jag sa?".

Uppmuntrar det till nytänkande? Uppmuntrar det till att våga prova? Uppmuntrar det till att trotsa jantelagen och gå sin egen väg? Näpp.

Nej usch. Må det uttrycket utrotningshotas.

Det handlar om perspektiv

Flera av mina blogginlägg tillkommer av att jag har sett en händelse äga rum, som i sin tur har satt igång en mängd tankar i mig. Efter en del processande, ofta diskuterande med någon i min omedelbara närhet (Samuel) och testande av formuleringar och uttryck, blir resultatet av allt det här ett blogginlägg som ni som läsare tar del av.

Ofta är de här händelserna som jag ser, processar och slutligen skriver om av mer negativ art. Kanske för att jag tycker det är så enormt viktigt att förhålla sig kritiskt till vad jag ser och hör, och kanske för att jag tror att det är när det svider till lite som vi utvecklas som människor — så är det i alla fall för mig. Men jag har tänkt mycket på det där, att jag inte vill framstå som den eviga kritikern som inte kan se det goda i livet, människan, omvärlden. 

Precis som med så mycket annat tror jag att det handlar om att kunna välja perspektiv. Och att också kunna byta perspektiv väldigt tätt, och till och med se på samma händelse ur olika perspektiv. För sist och slutligen handlar det om att välja vad vi ser. 

Imorse lade jag på mig mina livet är gott-glasögon. Och med ens mindes jag de två personerna på flygplanet som hjälpte mig ställa upp min väska i hatthyllan (short girl problems). Jag hann inte ens be om hjälp förrän de var där med sina hjälpande händer.

Med ens lade jag märke till mannen vid frukosten som slött skrollade på sin telefon. Men så fort hans kollega satte sig vid bordet lade han undan telefonen och inslöt sig i en diskussion med kollegan (och jag hade oförskämt tänkt att han skulle fortsätta skrolla, för han såg verkligen intresserad ut av telefonens innehåll).

Och med ens märkte jag hur personalen vid frukoststället, som hade noterat att solen bländade mig i ansiktet, skruvade ner ett par sköna gardiner framför solen (så att den ändå sipprade igenom, till min stora glädje). Utan att jag hade bett dem göra det.

Jag och mina kritiska ögon kan så lätt bli blind för de här småsakerna som är berömliga och föredömliga och riktigt värmer hjärtat. Därför vill jag lära mig att snabbt kunna växla mellan perspektiv, och till och med anta ett parallellt perspektiv för att ständigt vara uppmärksam på det som kan förbättras, men också det som redan är bra. För annars går jag miste om så mycket gott.

Och när vi är inne på livets goda. Bild från sommaren 2017. De här typerna — och många som tyvärr inte är med i bilden — ack vad de faller i kategorin livets goda ❤

Den mänskliga faktorn

Jag är i en av mina favoritländer. Definitivt i min favoritstad. Och jag överrumplas av hur fantastisk kundservicen är. Jag har enbart och endast fått superb betjäning, i den här staden som jag älskar. 

Och jag sitter och avnjuter mitt livs hamburgare när jag, och hela restaurangen med mig, får ta del av hur en kund skäller ut en person i personalen. Samma person som har betjänat mig med särskild expertis och sällsynt omsorg. Alla som sitter inom en radie på 50 meter hör hur den här mannen (vid det här laget alldeles röd i ansiktet till följd av ropandet) uppenbart är missnöjd på betjäningen. Vi får också förstå att den här personen som tar emot den här utskällningen inte i verkligheten alls är den "skyldige" (om vi nu absolut måste söka en syndabock) utan att det har skett en tabbe i kommunikationskedjan, vilket gör att den här (nu illavarslande rödansiktade) kunden är väldigt, väldigt missnöjd.

Ja, man kan bli alldeles orimligt besviken och frustrerad när någon inte "sköter sitt jobb" (enligt vems mått, förresten?). Man kan bli alldeles omåttligt arg då en människa har glömt eller gjort bort sig, vilket leder till att man som konsument inte får vad man vill ha. Och speciellt frustrerande är det, om det där som man vill ha är några bastuöl som man själv och gänget ska avnjuta under kvällen (yep, det var det utskällningen handlade om). 

Men trots att vi ser rött och är utom oss av ilska måste vi alltid minnas att vi har med människor att göra. Den här personen som stod där, tålmodigt och lugnt och tog emot sylvassa, oförskämda ord, råkar bara i den här specifika kontexten finnas till för din betjäning. Men den här människan är till syvende och sist just det — en människa. Människan har en mänsklig faktor och gör bort sig, glömmer och har sönder saker. Men vi ska kunna tilltala människor, oavsett hur illa dom har klantat till sig, på ett sätt som gör att vi kan se oss själva i spegeln följande morgon. För nästa gång kan det vara ombytta roller.

Hur är det med dig som jobbar inom kundservice? Blir du ofta utsatt för alldeles orimliga utskällningar? Hur hanterar du det?

Rum för samtal

Jag har tidigare nämnt att jag tycker att vi behöver bereda rum för skönhet idag. Speciellt då samhällstempot är som det är, och de snabba nöjen tar över i förmån för långsamhetens lov. Skönhet är emellertid inte det enda vi medvetet behöver barna väg för, utan jag tror också att det goda samtalet är lite av en utrotningshotad vara.

Det är alldeles för lätt att vardagen flyter på med konversationer som handlar om dagens program och meny, veckans inköpslista och vilka räkningar som bör betalas. De här konversationerna är ju viktiga i och för sig, men representerar det effektivitets- och nyttotänk som jag är lite av en passiv motståndare av. Inte så mycket för att effektivitet är något dåligt i sig, men däremot för att jag tycker det har ett pris. Ett högt pris.

På det personliga planet är effektivitetstänkandet alltså ofta på bekostnad av det goda samtalet. Det samtalet som sträcker sig djupare, ända ner till rötterna. Det där samtalet som tar sig längre än inköpslistor och helgens program. Det där samtalet som leder oss dit vi inte annars går, och som kanske får fungera läkande, helande, där det går fram. 

Men det känns abrupt att gå från "Vad ska vi äta idag?" till "Vad tänker du på då du ligger i sömnlös vånda om nätterna?". Det går inte att nå de nivåerna i en handvändning, utan jag tror att vi behöver beredas ordentligt med tid och sakta värmas upp för att våga gå dit vi inte borde.

Och jag tror att vi behöver signalera att vi också har just det — tid, att erbjuda den som talar. För när vi får ta del av en glimt ur en annan människas. Då stannar tiden upp, och plötsligt har vi all tid i världen.

Men närma oss varandra i varje fall

Jag kan inte släppa det; tankarna om hur vi ska förhålla oss till varandra, när vi inte vet hur nära vi får komma. Jag kan inte heller släppa tanken på hur lätt vi kan såra varandra fast vi inte menar det; bara genom oavsiktlig tanklöshet. Jag vet inte var gränserna för din bekvämlighetszon ligger och var pelarna till ditt hjärtas murar står rotade.

Nej, jag kan inte släppa tankarna om det här, och jag har svårt att tro att det finns någon universallösning. Men jag tänker så här: vi kan ju absolut inte veta om vi inte frågar. Jag kan inte veta huruvida du vill berätta om det som smärtar om jag inte tar reda på.

Jag fick en tankeväckande kommentar till mitt tidigare inlägg om det här (läs inlägget via länken ovan) om att det är lättare att öppna upp om man blir tillfrågad. Och jag tycker det stämmer så väl, för jag behöver bara gå till mig själv: jag tycker att det är mycket lättare att prata om mitt livs avigsidor när någon visar genuint intresse för, och äkta omsorg om, mig. En fråga ställd ur ett uppriktigt hjärta är en helt annorlunda fråga än den som är ställd av skvallrig nyfikenhet. Omsorg och respekt är grundläggande egenskaper för att ett närmande över huvud taget ska äga rum, i alla fall för min del.

Att öppna upp på eget bevåg, utan att lyssnaren har visat intresse, är ett stort steg för vem som helst, och för mig känns sådana tillfällen ibland som att jag tränger mig på med mitt hjärtas sorger eller min livssituations utmaning. Därför blir de här ämnena oftast obehandlade om någon annan inte initierar.

Så därför kommer jag till följande konklusion: kanske vi bör fråga mera. Kanske vi bör närma oss varandra oerhört, oerhört varsamt, men likväl närma oss och inte gå vidsträckta omvägar runt det svåra. Och kanske vi borde initiera mera, våga ställa de där frågorna som ger möjligheten till att nå djupare och som gläntar på hjärtats slutna dörr. Och framför allt borde vi göra det samtidigt som vi ständigt signalera att vi djupt respekterar den andres gränser.

Jag har testat på att initiera mera på sistone, att våga ställa de där frågorna som kanske ligger i luften men som ändå inte behandlas i den dagliga vardagsdiskursen. Min slutsats är att det i allmänhet finns det en vilja hos den som smärtar att få berätta. Och det visar ju att det finns ett behov — ett behov som vi som medmänniskor kan möta. Jag tror att vi alldeles för lätt väljer att förbise den smärtande människan med motiveringen it's none of my business. Men om vi genuint och uppriktigt vill finnas till hands, och den som smärtar verkligen behöver få lätta på bördan — då är det vår business i allra högsta grad.

Vad tror ni? Skulle det här vara ett fruktbart sätt att förhålla oss till varandra? Är vi för försiktiga med att gå "på djupet" med varandra, i överdriven rädsla för att trampa varandra på tårna? Eller är det bra som det är?

Rum för skönhet

I dagens samhälle där orden effektivitet och produktivitet är ledord, och där olika föremåls och verksamheters nyttofunktion är det väsentliga, är det ibland svårt att argumentera för det skönas rum i vår tillvaro. Jo visst ska de flesta nyttoprylar också idag ha en estetisk dimension, men jag talar om den långsamma läsningens, filmklassikernas och bildkonstens allt krympande rum i dagens nyttosamhälle.

Mina försök till att uppmuntra till skönlitterär läsning möts inte sällan av ett: "Nä jag vill lära mig något när jag läser"; och således marginaliseras den skönlitterära läsningen till förmån för "nyttoläsningen" som då må vara populärvetenskap eller biografier. Nu menar jag inget illa om de här genrerna, men inte sällan vill jag möta de här kommentarerna med ett: "Så man lär sig inget av att läsa skönlitteratur?".

Vi behöver vetenskap och populärvetenskap, vi behöver läsa biografier, känna till vår historias viktiga händelser och ha kunskap om vad som händer i vår samtid. Men jag vill också hävda att vi behöver estetik. Men vi behöver skapa rum för skönhet. Och vi behöver göra det med stor envishet, just på grund av att det rummet ständigt krymper.

Nej, jag tror inte att vi automatiskt blir bättre människor av att läsa skönlitteratur, och jag tror inte att vi kan lösa alla världens problem genom att rota fram VHS:kassetter med filmklassiker. Men jag tror absolut inte att det skadar att göra det. Och jag tror absolut inte att det är en förlust att bredda sina horisonter eller enbart njuta av långsamhetens lov. Jag tror tvärtom att det är viktigt med en ordentlig motvikt till samhällets slungande centrifugalkrafter.

I mitt jobb blir jag ständigt mer övertygad om hur viktig konsten är. L'art pour l'art - konst för konstens egen skull. När samtidsmänniskan ges möjlighet att i lugn och ro ta till sig, diskutera och ägna sig åt det sköna och vackra i livet händer något. På riktigt. Skönhet tilltalar människan på ett så grundläggande plan. Men det är så sällan vi mellan möten, motionspassen och matlagningen får tillfälle att ostört ägna oss åt det sköna, att vi sorgligt nog har blivit riktigt dåliga på det (upp med handen alla som känner att tröskeln till att välja boken över netflix är oerhört hög).

Men låtom oss inte låta det stoppa oss, för vi behöver skapa rum för skönhet.

Närvarande

Det skulle ha kunnat vara ett fint tillfälle. En ljusglimt i den grå vardagen, en vardagsvacker händelse för att piffa upp den trista tillvaron. En möjlighet till konversation och gemenskap, till att dela minnen och dela skratt. På många sätt tror jag att det där tillfället hade potential till så mycket mer.

Men nu blev det inte så mycket mer.

Familjen vid matstället bestod av tre personer, två vuxna som som rimligtvis var föräldrar till en pojke i kanske 7-årsåldern. Precis som jag hade den här familjen valt att äta ute den där kvällen och unna sig lite vardagslyx och härlig familjetid.

Men varje gång jag såg på dem betedde de sig på samma sätt. De båda vuxna satt med huvuden böjda, åt sina pommes medan de svajpade neråt, neråt, neråt på telefonen. Pojken? Han stirrade förstrött framför sig medan han i all tystnad åt sin hamburgare.

Det var på alla sätt en sorglig syn. Inte familjen i sig, utan snarare vad de råkade representera just där och då. Mitt samvete stack till, för det största jag kände var förståelse; jag vet själv hur lätt det är att sjunka ner i surfandet, skrollandet och svajpandet. Jag gör det själv. Alldeles för lätt, alldeles för ofta. Och det var därför som skon började klämma obekvämt, samtidigt som ett sting av dåligt samvete hopade sig i hjärtat.

Som tur såg jag endast en glimt av den här familjen. Ja, jag såg ju endast en liten snutt av det liv de lever, men jag väljer att tro att det där var ett undantag, att de i verkligheten ofta interagerar och är närvarande. Jag väljer att tro det, men ändå vet jag att det där är en sorglig verklighet i alldeles för mångas världar, precis som den är i min. 

Jag är inte en skärmmotståndare, och jag vill på inget sätt debattera telefonens vara eller inte vara med det här inlägget. Men jag tycker att det finns gränser. Och jag tycker att det är orättvist att skylla på ungdomarna eller barnen. Som om de allena är orsaken till den försämrade interaktionen och sociala kompetensen mellan människor. Vi som vuxna visar exempel och är förebilder vare sig vi vill det eller inte.

Jag önskar att jag själv och andra vuxna med mig blir bättre på att vara närvarande och finnas till för dem som är just här, just nu.

Med slutna ögon

Igår hade jag förmånen att ta del av en alldeles underbar konsert. Det är få saker som är lika njutningsfullt som att i ro få luta sig tillbaka och totalt stänga ut allting annat förutom de sköna, samstämmiga ljud som musikerna och sångarna producerar.

Ja, det är faktiskt få saker som är lika underbart som att insupa de ljud som uppstår när musiker -oerhört skickliga musiker! - gör sin grej. Då behöver ingen i publiken spänna sig och bekymra sig för hur (eller om) sångaren kommer att klara av det höga partiet, eller vara nervös å pianistens vägnar och oroa sig för om hen kommer att klara av att spela det krävande stycket. Nej, utan då någon verkligen är skicklig behöver man inte vara på helspänn utan får helt och totalt slappna av och bara ta in det ljuvligt låtande.

Jag satt där i kyrkbänken och var tvungen att sluta mina ögon. Jag är väldigt visuell till min inlärning, och bearbetar synintryck i stor omfattning. Det kan ofta innebära att mina ögon kan fastna för något som jag ser, och jag kan koncentrera mig på det i större utsträckning än andra sinnesintryck. På en konsert kan det här leda bort fokus från musiken. Därför ville jag ta in konserten till stor del endast med öronen, och således ta in det verkligt väsentliga. Och när jag slöt mina ögon blev musiken levande på ett helt annat sätt. Den stora kören var inte längre en samling av människor i olika åldrar och med olika utseenden, utan när jag blundade var det en enda, men paradoxalt nog ändå mångstämmig, röst som fick taket att lyfta och mitt hjärta att skälva.

Med slutna ögon blev musiken vatten; stundvis vågor som dök, forsade, strömmade och lekfullt utforskade, stundvis sel som stilla och mjukt smekte sin väg framåt. Ibland var musiken nyckfull och dynamisk som vinden till havs, och andra gånger byggdes den långsamt upp med tydliga föraningar om tilltagande styrka, precis som himlen mörknar innan en storm bryter ut.

Ja, upplevelsen var så mäktig med slutna ögon. Det är häftigt hur musik kan ta nästan konkreta uttryck för ens inre syn när man sluter ögonen. Du borde testa det någon gång!

På din dag

Det mest dyrbara jag har att förvalta på den här jorden är min livskamrat, Samuel.

Idag fyller han år och det går ju givetvis inte obemärkt förbi, nej vi varvar kyrkbesök med födelsedagstårta och firar att han har ännu ett jordevarv fyllt av glädje, utmaningar, hälsa och välfärd bakom sig. Det är minsann värt att fira!

Idag konstaterar jag att jag haft fått spendera en femtedel av hans livstid vid hans sida. Den här insikten slår mig med enorm ödmjukhet. Det är på intet sätt en speciellt lång tid, men det är på alla sätt en anmärkningsvärd tid. För mig har den här tiden med honom gjort all skillnad.

Det finns få sammanhang som är lika karaktärsdanande som en nära relation. Det finns inget som utmanar och prövar lika mycket som att bo och leva med en annan människa. Det finns inget som är lika förbryllande som att inse, att trots många gemensamma och likadana drag är den här personen så fundamentalt olik en själv. 

Men det finns också få sammanhang som är lika belönande och givande. Att ständigt utmanas, tvingas omvärdera och se på världen ur andra perspektiv är oerhört nyttigt. Att ha en trygg famn att säga godnatt till om kvällen, och hälsa god morgon om morgonen är en sann gåva. Jag är tacksam för varje dag med dig, min Samuel.

Grattis på din dag, min bästabei ❤