Närvarande

Det skulle ha kunnat vara ett fint tillfälle. En ljusglimt i den grå vardagen, en vardagsvacker händelse för att piffa upp den trista tillvaron. En möjlighet till konversation och gemenskap, till att dela minnen och dela skratt. På många sätt tror jag att det där tillfället hade potential till så mycket mer.

Men nu blev det inte så mycket mer.

Familjen vid matstället bestod av tre personer, två vuxna som som rimligtvis var föräldrar till en pojke i kanske 7-årsåldern. Precis som jag hade den här familjen valt att äta ute den där kvällen och unna sig lite vardagslyx och härlig familjetid.

Men varje gång jag såg på dem betedde de sig på samma sätt. De båda vuxna satt med huvuden böjda, åt sina pommes medan de svajpade neråt, neråt, neråt på telefonen. Pojken? Han stirrade förstrött framför sig medan han i all tystnad åt sin hamburgare.

Det var på alla sätt en sorglig syn. Inte familjen i sig, utan snarare vad de råkade representera just där och då. Mitt samvete stack till, för det största jag kände var förståelse; jag vet själv hur lätt det är att sjunka ner i surfandet, skrollandet och svajpandet. Jag gör det själv. Alldeles för lätt, alldeles för ofta. Och det var därför som skon började klämma obekvämt, samtidigt som ett sting av dåligt samvete hopade sig i hjärtat.

Som tur såg jag endast en glimt av den här familjen. Ja, jag såg ju endast en liten snutt av det liv de lever, men jag väljer att tro att det där var ett undantag, att de i verkligheten ofta interagerar och är närvarande. Jag väljer att tro det, men ändå vet jag att det där är en sorglig verklighet i alldeles för mångas världar, precis som den är i min. 

Jag är inte en skärmmotståndare, och jag vill på inget sätt debattera telefonens vara eller inte vara med det här inlägget. Men jag tycker att det finns gränser. Och jag tycker att det är orättvist att skylla på ungdomarna eller barnen. Som om de allena är orsaken till den försämrade interaktionen och sociala kompetensen mellan människor. Vi som vuxna visar exempel och är förebilder vare sig vi vill det eller inte.

Jag önskar att jag själv och andra vuxna med mig blir bättre på att vara närvarande och finnas till för dem som är just här, just nu.

skärmen-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.