En vecka av samskrivning

Den här veckans konstprojekt har varit oerhört givande.

Tänk dig att du står vid sidan om ett torg och iakttar. Skriver ner vad du ser, vad människor på torget gör, vilka sinnesintryck du har, vad du känner i din kropp.

Tänk sedan att en handfull andra personer gör exakt samma sak. Och tänk sedan att få läsa upp vad du har skrivit och höra andra läsa vad de har skrivit.

Det är precis det jag har gjort den här veckan.

Det är en ynnest att få umgås med människor som har en tendens att vilja gå djupare, längre in under ytan. Röra om lite där det skaver, där det är obekvämt men ändå välbehövligt skönt.

En av mina största take away-messages efter veckan är (än en gång) hur våra perspektiv påverkar oss.

Och perspektiv i både rent konkret bemärkelse, som var och hur vi står vid ett torg, men också ur ett mer existentiellt perspektiv, vilken vår bakgrund är och vad vi bär med oss till skrivsituationen.

Det har varit en förmån att få dela texter och liv med begåvade konstnärer den här veckan.

En mening som lika gärna hade kunnat vara något vi hade skrivit under vår samskrivningsvecka. Den här dock skriven av Hannele Mikaela Taivassalo i romanen “I slutet borde jag dö”

Där ribban är lägre

Min största problematik med den här veckan (under vilken jag stretchar) har varit att jag inte hinner med allt annat.

Projektet jag är med i är utanför mitt ordinarie jobb men upptar ändå all min arbetstid. Det är som det bör och det är inget fel med det eftersom projektet handlar om samma sak som min avhandling. Men jag har inte riktigt ro att låta mig själv koppla bort från mitt vanliga jobb.

Jag tror att jag borde hinna och orka med allt det vanliga. Att jag borde få ungefär lika mycket gjort under den här veckan fastän jag endast har några strötimmar här och där som jag kan ägna mig åt min forskning.

Egentligen vet jag ju att det här projektet (särskilt som det är ett konstprojekt) ska uppta all min tid. För det är det konstnärliga processer går ut på.

Nå, nästan två dagar in i projektet märker jag att jag äntligen börjar sänka kraven på mig själv.

Tillåta mig själv att ta det lugnt. Att hänge mig åt detta veckans projekt istället för att stressa över allt som är ogjort med min forskning.

Jag ställer ofta ribban alldeles för högt men den här veckan tror jag att jag kommer att tänka på att kliva över där ribban är lägre.

För att jag helt enkelt måste göra det för att orka.

Och för att det är helt okej att kliva över där ribban är lägre ibland.

Stretchar

Den här veckan stretchar jag.

Inte i bemärkelsen töjer mina kroppsdelar utan snarare min bekvämlighetszon.

Jag är med i ett projekt den här veckan i vilket vi planerar följande dags tidtabell först en dag innan. Och jag är som är ett kontrollfreak av rang kämpar enormt mycket med oregelbundenheten, bristen på kontinuitet och omöjligheten att planera in något annat över huvud taget.

Och visst, projektet är min huvudsak den här veckan men ändå är min personlighet sådan att jag helst skulle vilja veta tidtabellen för alla dagar så fort som möjligt.

Som tur är projektet begränsat och jag vet att det bara gäller den här veckan.

Ändå är jag nästan chockad över hur jobbigt det är för mig att inte ha kontroll över veckans tidtabell.

Men det är också sunt att utmanas ibland.

Och utmanas det gör jag. Verkligen.

Men som tur har jag dessa två att landa hos.

I blöt

Varför är jag en sådan som ständigt ska lägga mig i blöt?

Skriker mitt hjärta när min kropp är för trött.

De här två senaste veckorna har varit osedvanligt fullspäckade med evenemang där jag inte bara får vara deltagare utan även ska hålla i trådar, ha koll, organisera, informera och helst vara tre steg före.

Jag som ständigt finner mig i en pendelrörelse mellan aktivitet och vila tycker ibland att det vore oerhört skönt att åka snålskjuts på andra människors välvilja och initiativtagande.

Det vore så skönt att kunna dyka upp på olika evenemang fem minuter innan det börjar. Helt oförberedd, helt utan kontroll och helt utan en tanke på vad som ska hända när och hur det ska göras och vem som ska göra vad.

Bara njuta och delta. Passivt.

Men nej.

Jag vet ändå att jag inte är en sådan person. Jag är inte en sådan person som sitter tyst och deltar passivt från sidan. Jag är inte en sådan människa och jag tycker inte om det.

För jag har en röst av en orsak.

Jag har tankar, en kreativitet och olika förmågor av en orsak. När de omständigheter jag lever i inte bara möjliggör utan även uppmuntrar och erbjuder till frihet, ansvar och agency kan jag inte låta bli.

Så jag lägger mig i blöt.

Torkar mig däremellan men lägger mig på blöt igen. Gång på gång.

Jag älskar det. Egentligen. Men jag glömmer bort det ibland.

Vad jag (oftast tror att jag) vill göra om lördagkvällarna.

Vad jag de facto gör om lördagkvällarna.

Jag vill, jag vill inte

Efter tjugosex år på denna jord har jag kommit underfund med att min personlighet framom alla andra ord främst präglas av detta enda: paradoxer.

Jag lever en stor del av mitt liv i det mellanland som kallas paradoxernas.

I limbo mellan två motpoler dras jag och försöker ständigt hitta någon slags jämvikt. Sällan är jag helt nöjd men aldrig är jag ändå riktigt missnöjd.

De motpoler jag oftast slits mellan är följande:

Program och vila
Jag älskar att vara engagerad i föreningsverksamhet, hålla spelningar, ordna evenemang och ha många eld i järnen (som jag säger). Jag älskar också att ta det lugnt, läsa ostört i flera timmar och göra vadhelst faller mig in. Att hitta en jämvikt mellan vad jag behöver är inte alltid helt lätt. Men jag försöker.

Njutning och prestation
Jag älskar det jag gör. Det jag älskar gör jag en stor del av min tid och följaktligen har jag blivit rätt bra på det. Jag försöker ständigt hitta en sund balans mellan att fortsättningsvis sjunga, skriva, bookstagramma, dansa, träna och vara igång för att jag älskar det. Inte för att jag är bra på det och för att prestera. Här är gränsen ändå inte alltid helt entydig för mig.

Det jag kan och det jag vill
Jag kan vara oerhört extrovert. Jag kan anpassa mig likt en kameleont och vara festfixare, show:are, stand up:are och artist om det behövs. Men jag vill inte alltid det. Jag orkar inte alltid det. Ibland tycker också folk att jag ska vara en levande jukebox “och sjunga en sång” helt oövat bara för att jag kan. Det är kanske det säkraste sättet att få mig totalvägra

Så jag ligger i limbo ungefär 95 % av tiden. Känner att jag antingen är några steg efter eller alldeles för uttråkad.

Men lyckligtvis börjar jag landa i att min tillvaro är vad den är, ibland hektisk, ibland lugn.

Och att det i slutändan blir ett liv som jag är helt villig och väldigt glad över att leva.

Det blir i slutändan en bra helhet, när jag ständigt balanserar mellan två motpoler.

Det jag vill: dansa och träna. Det jag ibland vill: ta det lugnt och ligga på soffan med bok och katt. Som tur går det att göra båda. Inte samtidigt men i alla fall.

Summera månaden

I min bullet journal har jag för vana att få till ett propert avslut på varje månad.

Innan jag börjar rita och skissa upp följande månad ser jag till att använda en sida åt att summera föregående månad.

Jag brukar göra det utifrån rubrikerna: vad hände, vad lästes, vad kändes och vad lärdes.

För det är skrämmande hur mycket jag hinner glömma bort under några veckor. Och att vid årets slut försöka minnas vad som har hänt under hela året (inte bara dom riktigt stora händelserna) är ibland hopplöst svårt.

Därför har jag sett det som väldigt värdefullt att kontinuerligt stanna upp innan jag går vidare.

Jag tänkte även för sakens skull summera min augustimånad utifrån mina bullet journal-rubriker här på bloggen också:

Vad hände?
– Jag började jobba igen efter en skön semester
– Jag höll min första kurs som universitetslärare och det var riktigt kul
– Jag firade min lillebror Ottos konfirmation
– Jag hade spelningar fyra lördagar i rad
– Vår låt Fear deltog på Vegatoppen (och går ännu att rösta på, här)
– Jag firade examensfest och tvåårskalas
– Jag firade min lillebror Elis student
– Jag fick tre recensionsexemplar att läsa

Vad lästes?
– Jag läste förhållandevis lite på grund av att jag började jobba igen och återanpassar mig till vardag och rutin
– Favorit i augusti: Får jag följa med dig hem av Marie Aubert
(Imorgon kommer mina augustiböcker i ett eget inlägg)

Vad kändes?
– Glädje och mycket energi över att vara tillbaka på jobb
– Hype och glädjerus av att stå på scen med härligt festfolk som publik
– Lite irritation över att rutinerna som inte genast rullar på som normalt
– Mycket trötthet till följd av programspäckade veckor och helger

Vad lärdes?
– Jag fick lära mig att långsamt återgå till rutiner efter semester
– Jag fick lära mig olika saker i förhållande till att vara universitetslärare (dessutom under distanstider)
– Jag fick öva mig i att vara snäll med mig själv

Ungefär så här ser det ut i min bullet journal. Små, korta anteckningar som ändå blir ett sätt att avrunda en månad innan jag börjar på en ny.

Så bra grej!

Helt uppenbart inte från detta år.

De måste inte

Ack mitt ingrodda ryggmärgsbehov av att vara omtyckt.

(Och ja, det är väl på ett sätt en självklarhet för vem strävar väl medvetet efter att vara ogillad?? Men ändå)

Idag var jag tvungen att beslutsamt sätta ner foten i ett sammanhang.

Det var obekvämt för mig av ett flertal orsaker. De viktigaste orsakerna är att jag:

a) ogillar konflikter
b) ogillar att ge andra människor orsak att inte gilla mig

Men varför, egentligen, är jag så upptagen med att folk ska tycka gott om mig? Varför är jag mest i hela världen oskick om jag tror att någon hyser agg mot mig, är irriterad på mig eller tycker jag är jobbig som person.

Eller ens en bråkdel av ovanstående?

Min egen syn på mig själv är ju att jag är vänlig, trevlig, tillmötesgående, positiv.

En enda människas eventuella negativa känslor gentemot mig ska ju inte behöva rubba min grundton och min sömn? Eller?

Det som irriterar mig i hela den här tanken är att jag förstår att det här är en del av ett större problem.

Livet, samhället, patriarkatet och allt det där.

Jag förstår att det här handlar om hur jag som flicka, och senare även kvinna, har blivit fostrad av ett helt samhälle att sträva efter att vara till lags, sitta tyst och inte vara till besvär.

Men UGH jag är trött på att niga och tiga.

De måste inte tycka om mig. Inte egentligen. Jag har mängder av kärleksfulla, osjälviska människor som gör det. Utan förbehåll.

Så de (vem sjutton de nu egentligen är) behöver inte göra det.

Jag får sätta ner en fot och vara beslutsam (dessutom gör jag det alltid i stor respekt och aldrig utan orsak) när det behövs. Och de måste inte gilla det, de måste inte tycka om mig för det.

Men jag måste göra det.

Om inte annat så för mig själv.

Mod att gå bortom

Mitt uppvaknande för min introversion och min högkänslighet för några år sedan fick utan tvivel följder för hur jag lägger upp och planerar min vardag.

Under vardagarna slet jag, under helgerna vilade jag.

Det fungerade rätt bra men sen kom helgerna också att bli programspäckade med jobb, resor eller gigs. Och helgerna var inte längre den oas av vila och avkoppling som den hade varit förut.

En kort tid var jag lite ytbränd för att jag helt enkelt inte hade mod att våga sätta gränser, men väldigt snabbt var jag tillbaka på fötter igen.

Just nu är jag också inne i en intensiv gig-period. Sex helger i rad spelar jag på olika scener i Österbotten.

Det är förstås helt sjukt roligt (följ mamaastromband och theharalds på instagram så vet ni precis hur roligt det är).

Men det är klart att allt detta roliga program i kombination med jobb och övriga festligheter såsom konfirmationsfest och studentfest i familjen blir det roliga även rätt mycket.

Men den här gången klarar jag av det mycket bättre.

Riktigt över förväntan bra. Riktigt så bra att till och med Samuel har uttryckt samtidig förvåning och beundran över hur väl jag orkar.

Det här säger jag inte för att skryta med hur maskinliknande min tillvaro är (åh verkligen inte) utan för att ge hopp om att det finns en morgondag efter ytbrändhet. Det finns ett liv efter utmattning.

Det finns en tid för att lära sig att sätta orubbliga gränser

och det finns en tid för att vara modig nog att gå bortom dem.

Missunnsamhet

Ditt du är inte ett hot mot mitt jag.

Kanske är det här det bästa mottot jag vet.

Detta är ett av de stora teman jag ständigt återkommer till i mitt liv. Gång på gång endast från nya vinklar, nya perspektiv. Alltid landar jag ändå i samma slutsats: andras framgång är inte bort från mig, det finns ingen anledning till missunnsamhet, ditt du är inte ett hot mot mitt jag.

I olika sammanhang har jag stött på andra människors missunnsamhet. Kanske särskilt inom musicerandet. Jag har flera gånger upplevt att människor har uppfattat mig som ett hot mot dem (och jag som är helt sjukt snäll!)

Ibland märker jag av detta i form av en förklädd komplimang (det låter som en komplimang men egentligen skryter personen på sig själv) andra gånger mer rättframma fnysningar och himlande med ögonen eller öppen kritik.

Jag blir förstås alltid olycklig över denna missunnsamhet. För min egen del men också för personen ifråga. För ett liv som levs med att ständigt, avundsjukt snegla på vad andra har, gör och är kan inte vara ett lätt liv att leva.

Hur mycket mer energikrävande är väl inte missunnsamhet i jämförelse med motsatsen (vad ska vi kalla det? unnsamhet? förmågan att unna andra människor goda saker i livet).

Visst är jag missunnsam ibland. Men jag övar mig i att tänka att andras välgång och framgång inte är bort från mig. Och jag har väldigt goda förebilder runt mig när det kommer till detta.

Bland annat min egen Samuel

Har du upplevelser av missunsamhet? Är det något du kämpar med i ditt liv?

Vem ställer kraven

Jag har länge ställt mig lite skeptiskt till hela tanken om samhällskrav som styr våra liv i olika riktningar.

Visst håller jag med om att vi som samhälle (ja, också du och jag) bidrar till att skapa normer och förväntningar på till exempel hur ett hem ska se ut, hurudan ens familjekonstellation ska se ut och vad som är “normalt” och inte.

Det håller jag med om.

Men jag har alltid haft lite svårt med själv ordet krav, då det kommer till den här diskussionen.

För helt frankt har “samhället” aldrig någonsin sagt till mig: “Mindy, du borde faktiskt få bättre vitsord i dina kurser” eller “Mindy du måste tänka mer på ditt utseende”.

Nej, ingen har nångonsin sagt liknande ord åt mig och därför tycker jag att hela den här diskussionen om samhällskrav som styr våra liv är lite onyanserad.

För det är lite för lätt att skylla på samhället. Det är lätt att säga “jag måste X för att samhället säger så”. Var är det egna ansvaret då?

Jag är väldigt medveten om att jag är min egen strängaste domare. De krav jag upplever att jag har kommer från ingen annan än mig själv.

Visst kanske de krav jag ställer är påverkade av denna odefinierade varelse som kallas samhället, någon enstaka gång av någon konkret person. Men till syvende och sist är det jag som har ansvar för mitt eget liv. Jag har ansvar för mina egna krav.

Tydligen är bokbilder det enda jag fotograferar nu mera. Inte alls ett samhällskrav, utan helt frivilligt!

Hur förhåller du dig till hela tanken om samhällskrav och dina egna krav?