Den här veckans konstprojekt har varit oerhört givande.
Tänk dig att du står vid sidan om ett torg och iakttar. Skriver ner vad du ser, vad människor på torget gör, vilka sinnesintryck du har, vad du känner i din kropp.
Tänk sedan att en handfull andra personer gör exakt samma sak. Och tänk sedan att få läsa upp vad du har skrivit och höra andra läsa vad de har skrivit.
Det är precis det jag har gjort den här veckan.
Det är en ynnest att få umgås med människor som har en tendens att vilja gå djupare, längre in under ytan. Röra om lite där det skaver, där det är obekvämt men ändå välbehövligt skönt.
En av mina största take away-messages efter veckan är (än en gång) hur våra perspektiv påverkar oss.
Och perspektiv i både rent konkret bemärkelse, som var och hur vi står vid ett torg, men också ur ett mer existentiellt perspektiv, vilken vår bakgrund är och vad vi bär med oss till skrivsituationen.
Det har varit en förmån att få dela texter och liv med begåvade konstnärer den här veckan.
En mening som lika gärna hade kunnat vara något vi hade skrivit under vår samskrivningsvecka. Den här dock skriven av Hannele Mikaela Taivassalo i romanen “I slutet borde jag dö”