Sågad och manglad

Den vetenskapliga branschen är kanske inte känd för att erbjuda en barmhärtig arbetsmiljö.

Under mina två år inom branschen har jag varit oerhört bortskämd då jag enbart har fått konstruktiv och vänligt formulerad kritik, omgetts av uppmuntrande och välmenande kolleger och mest rör mig i didaktiskt medvetna kontexter.

Det är kanske logiskt eftersom fältet jag rör mig i uttryckligen forskar i sådant som bland annat pedagogiskt ledarskap, skrivhandledning och hur människan på bästa sätt tar emot respons i sina lärprocesser.

Jag erkänner att jag har tagit det här för givet; för det här blev smärtsamt uppenbart för mig när jag idag kolliderade med en annan bransch, ett helt annat tänk.

I grund och botten var allt välmenat. När jag hade djupandats, pratat av mig och låtit min initiala drabbning av affekt övergå kunde jag på något plan förstå det.

Jag tror inte det var meningen att jag skulle känna mig sågad och manglad. Jag tror faktiskt inte det, men det var precis så jag kände mig.

Jag jobbar med att få skinn på näsan jag vet att jag behöver mer av det.

Men sist och slutligen vill jag inte det. Jag vill inte sträva efter hårdhet för jag tror att vi behöver mjukhet, mildhet och mer medkännande i den här hårda världen.

Att jag skulle överge den sårbarhet och istället tuffa till mitt veka hjärta skulle vara precis motsatsen till det jag egentligen vill, gå stick i stäv med de värderingar jag står för.

Jag är lite sågad och manglad och kommer att slicka mina sår ett tag.

Men hellre det än obrydd och förhärdad.

Omöjlig ekvation

Jag längtar ofta
men vet inte vart.

Ibland kan jag bli övertrött på vardagens trivialiteter, urled på det ständigt upprepande mönstret av vakna-jobba-äta-sova. Jag kan frustrerat tänka att det måste finnas något mer meningsfullt än detta repetitiva vardagsliv.

Detta trots att jag varje dag upplever att mitt jobb är oerhört meningsfullt och utmanande och allt det där som ett gott jobb ska vara i vår samtid.

Paradoxalt nog är jag inte heller tillfreds när mitt livs dagar är överfulla av program såsom konserter, resor, spelningar och ståhej. Då är det enda jag vill ha lite lugn och ro, lite bok och te.

Ni hör att det är en omöjlig ekvation.

Men jag bara fortsätter räkna.

Foto: Ebba Åström

Levande berättelser

Mitt jobb ger mig förmånen att få besöka olika skolklasser.

Idag har jag fått följa med undervisning i förskolan och årskurs ett och det säger sig självt att det var alldeles underbart.

Inte alls osökt har jag alltså idag kommit att tänka på min egen skoltid. Hur mycket som är annorlunda nu jämfört med då.

En sak minns jag alldeles särskilt.

Det var nämligen så att vi hade en lärare som var en utomordentlig sagoberättare. Och alla barn (vuxna!) älskar en god, medryckande berättelse eller hur?

Men inte nog med att läraren var en fantastiskt god berättare, han var också en fenomenal tecknare.

Och idag mindes jag hur ofta jag och mina klasskamrater har suttit stumma, ljudlösa, andlösa vid våra pulpeter och sett på då vår lärare berättade, ritade på tavlan, berättade mer och ritade lite till eller förändrade det ritade på något sätt, till exempel genom att byta ansiktsuttryck på en person.

Vi behövde egentligen så lite. Vi lärde oss så mycket. Vi älskade det mest.

Få saker slår levande berättelser. Må vi aldrig glömma bort det oavsett hur teknologiskt och digitalt inriktad vår skola, vårt samhälle är.

Mindy Joy. Reading books since 1994.

Störande positiv

Jag lyssnade på ett av mina favorit radio- och podcastprogram Eftersnack (finns på Arenan — jag älskar public service!)

Och av allt det goda och kloka som samtalsdeltagarna uttryckte fastnade jag särskilt för det de pratade om att man i vår samtid ska vara stressad och utsliten. När vi frågar “hur går det” av varandra (särskilt på jobbet), är ett standardsvar: “Nåå… det är mycket nu!”.

Grejen är att jag tror faktiskt att det är mycket för många. Jag vet att många har för mycket att göra med tanke på dygnets tjugofyra timmar. Det vill jag på inget sätt förminska.

Dessutom är jag en ivrig anhängare av bekräftande kommunikation; att alltid lyssna och bekräfta känslan som någon uttrycker, helt oavhängigt kalla fakta.

Jag har själv varit bränd av att ha för mycket och insåg (först långt efteråt, förstås) att jag till stor del hade mig själv att skylla (om en syndabock nu prompt måste hittas, fast jag tror inte att det är fruktbart att söka efter bovar faktiskt)

Grejen är alltså att jag upplever att det diffusa subjektet samhället har det diffusa objektet krav på mig, men jag glömmer lätt bort att jag också har rätt att sätta det tydliga objektet gränser emot detta samhälles krav.

Jag vill alltså inte nöja mig med att saker händer till eller åt mig utan jag vill tro att jag också kan påverka. Om inte annat så min inställning.

Nu är jag störande positiv, jag vet. Så jag slutar här.

Att landa i sin introversion

Jag blev bekännande introvert som tjugotreåring.

Sett ur ett livstidsperspektiv är det förhållandevis tidigt: i bästa fall har jag majoriteten av mitt livs år framför mig att lära mig vad det innebär att leva som introvert.

Sett ur ett individuellt och relationellt perspektiv är det ganska sent: jag hade ju redan en rätt så grundad syn på mig själv, jag hade byggt upp mina viktigaste relationer och valt min livsstil rätt så långt.

Att inse att jag var introvert skakade om mitt liv eller åtminstone min självbild rejält. Jag såg på mig själv, mitt beteende, mina relationer och hela min livshistoria ur ett nytt perspektiv, med ett nytt ljus. Det var omskakande.

Varför det, då?

Jo, för att jag hade blivit expert på att behärska (och alldeles ovetande fejka) konsten att vara extrovert. Jag var utmärkt på att mingla, hålla låda, bjuda på mig själv och alltid, alltid vara igång.

Att jag var alldeles dränerad efteråt och kände en inre längtan efter att bara ligga hemma i pyjamas och läsa böcker om fredagkvällarna var något jag effektivt och outröttligt ignorerade.

När jag först hörde om fenomenet introversion fnyste jag och tänkte att det inte berör mig. Det här bottnade i en stor okunskap och en snäv uppfattning om vad introversion innebär.

Jag började emellertid läsa mer, lyssna på poddar och fördjupa mig i ämnet och insåg till min ovilja att jag minsann är introvert. Det här utforskandet ledde så småningom också till en bloggserie: lögner och sanningar om introverta (som jag har glömt bort att uppdatera, sorry!)

Fortfarande jobbar jag med att ständigt uppdatera min egen (och andras) uppfattning om vad introversion är, åtminstone vad det är för mig.

Men jag är glad att jag har landat i min introversion, att jag kan se introversion för dess styrkor och möjligheter och att jag också är väl medveten om vilka gränser det innebär.

Främmande i världen

Äntligen har den tv-serie jag hörde om och ville se redan för många år sedan blivit tillgänglig på en av de lagliga streamingtjänsterna i Finland som vi lyckligtvis råkar prenumerera på.

Jag talar om serien The Good Doctor som handlar om en ung läkare och hans väg till att specialisera sig inom kirurgi. Låter det som vilken sjukhusdokusåpa som helst? Kanske det.

Men premissen för den här serien är att huvudkaraktären Shaun Murphy har en diagnos på autismspektrumet (i serien heter det alltså att han har autism) vilket givetvis har implikationer för honom och för omgivningen där han jobbar.

Jag såg första avsnittet idag. Det var som väntat lite så där amerikanskt we shall overcome-klyschigt som det kan bli, men det oaktat var det ett helt bra avsnitt. Ett jag-kommer-i-alla-fall-att-se-nästa-avsnitt-bra-avsnitt.

Det enda jag vet om autismspektrumet är det jag har läst (både vetenskapligt och skönlitterärt) och hört och sett på tv. Jag kan alltså på inga sätt säga mig ha en rättvis eller heltäckande uppfattning om vad det innebär att ha autism.

Men jag kan ändå känna igen mig i den alienation som Shaun med sin diagnos upplever i världen.

Det finns något djupt mänskligt i det främmandeskap han uppvisar; har vi inte alla någon gång upplevt att det vi känner, tänker, gör eller är på något sätt är grundläggande annorlunda än våra medmänniskor?

Och har vi inte på grund av samma främmandeskap känt hur avståndet mellan varandra har vuxit, skapat avstånd?

Om ni bara har möjlighet kan ni titta på ett avsnitt av The Good Doctor. Och höra av er om vad ni tyckte efteråt!

Alienerad? Ibland men ändå inte.

Nej-vember

I mitt instagramflöde dök en bild upp som genast inspirerade mig. Nämligen den här:

Till skillnad från många andra temamånader som jag aldrig riktigt har begripit mig på föll jag genast för den här.

För det här är på många sätt den tematik jag jobbar mycket med i mitt liv. Den ädla konsten att säga nej. Jag har blivit oerhört mycket bättre på det här men har ännu en lång väg att gå.

Att säga nej är inte att vara elak. Det är att vara snäll mot sig själv. Att säga nej är inte nödvändigtvis heller på grund av någon eller något annat, bara på grund av ens egen ork och det egna måendet.

Jag jobbar så mycket med att ha närmare till ordet nej än jag nu har. För jag ser inget självändamål i att ställa upp på allt, vara med på allt och alltid finnas till men aldrig räcka till.

När jag mår bäst orkar jag bäst och vill mest. Men när inte orkar med mig själv är jag rätt så obrukbar för alla andra också.

Nejvember för mig. Är du med?

Skriver mig fram

Jag har tänkt en del på förhållandet mellan att skriva och att leva.

Och att skriva om att leva, som jag gör på min blogg.

Jag reflekterar som känt en hel del över bland annat relationer, personligheter, vila, respekt och gränser här på bloggen och ibland undrar jag om det framstår som att jag har allt på klart. Som om jag har hittat en lösning som jag vill dela med mig på min blogg.

Om det gör det har jag misslyckats fatalt.

För sanningen är den, att det jag skriver här på min blogg är det som upptar enormt mycket av min tid och mina tankar; ofta omhöljt av en mängd frågetecken och mycket undran. Och när jag väl skriver något är det för att pröva den här tanken genom att se den svart på vitt.

Jag försöker så att säga skriva min väg fram, skriva mig till det jag vill uppnå.

Jag har inte allt på klart när det kommer till gränssättning, men jag försöker skriva mig fram till det. Jag vet inte hur man ska balansera jobb och vila på bästa sätt men jag experimenterar mig fram och skriver längs vägen.

När jag personligen kämpar med mellanmänsklig kommunikation processar jag mina tankar genom att skriva ned dem; jag skriver fram det jag vill så att jag i vardagssituationer får träna på att handla i enighet med det.

Det är på många sätt ett trevande, att skriva sig fram. Ett trevande men också ett resande, lärande.

Och just det är bland det bästa jag vet.

Mycket gråt i mig

Det samlas mycket gråt i mig.

Jag är en känslig individ och börjar vara van vid att tårkanalerna plötsligt och hastigt kan översvämmas i möten med människor och omtänksamma gärningar.

Ledsna tårar kommer också ibland, men turligt nog betydligt mer sällan än de lyckliga.

Jag tränger aldrig undan mina tårar, men ibland är det som om de småsmå tårarna som inte är tillräckligt stora för att väta mina kinder istället församlas på hög någonstans (där nu tårar samlas?) i väntan på Gråt.

Och vi vet hur det blir med saker som samlas på hög. En vacker dag är det en för mycket och det svämmar över, oavsett hur små de enskilda tårarna har varit.

Då bildar också de små till synes obetydliga tårarna ett vattenfall som måste, måste ut.

Det är inte nödvändigtvis ens ett ledset gråt, det bara måste ut. För det är det enda sättet att rensa, få ut det ur system.

Men alltid efter en god gråtsession är jag som renad inifrån. Skulle ett spa ha en djuprengöring för själen skulle det innebära a good cry (som för övrigt är ett verk av Nikki Giovanni som jag läser just nu).

Det fanns en tid när jag tyckte gråt var lika med svaghet. Som tur vet jag bättre nu.

Livsförändringar efter utmattning, del I

I vintras var jag genomtrött och sjukskriven i tre månader.

Det är inte något jag gärna skyltar med men inte heller något jag skäms över.

Jag var ändå lyckligtvis inte totalt slutkörd; jag brukar säga att jag inte gick in i väggen men jag kunde känna väggens närvaro varje gång jag andades ut.

Lyckligtvis sökte (och fick) jag hjälp väldigt tidigt och började snabbt må bättre. Idag mår jag bra. Riktigt bra, faktiskt.

För min del tror jag att mitt tillfrisknande dels berodde på att jag inte hade hunnit bränna ut mig helt och hållet, dels att jag var mån om att direkt börja ändra min livsstil till något mer hållbart.

Här vill jag berätta om vilka livsförändringar just jag gjorde.

Kom ändå ihåg att det inte finns ett “one size fits all”-sätt utan var och en måste hitta det som fungerar för just en själv. Sådana här inlägg kan också lätt låta alldeles för optimistiska och banalt ”gör så här så blir du frisk”. Jag beklagar om det gör det, för det är inte alls min mening.

Kanske, bara kanske, kan mina förändringar ändå ge riktning åt dig som är bara för trött.

Foto: Ebba Åström

Jag började…

VÄRNA OM RUTINER
Det första jag gjorde var att se till att jag hade regelbundna tider för mat, sömn och väckning (tänk dagis). Månaderna av sena nätter, tidiga morgnar och orutinerat matintag hade tagit ut sin rätt och jag började med att se till att få ordning på de här områden.

UNNA MIG DET JAG TYCKER OM
För mig innebar det att läsa en mängd skönlitteratur, skriva dagbok och blogg, ta naturpromenader, lyssna på poddar och dricka te med vänner. Aktiv återhämtning kallas det. Så viktigt.

MOTIONERA
Till en början kändes det fel att kombinera sjukskrivning med frekvent gymträning. Över huvud taget kände jag skam över att vistas utanför vårt hem — “jag är ju sjukskriven då borde jag inte ens synas utanför mitt hem” tänkte jag naivt.

Men faktum är att den regelbundna pulshöjande träningen, de friska promenaderna och den medvetna muskelkonditionen gjorde att jag fick så mycket ork och energi. Det är kanske en av de enskilt viktigaste förändringarna jag gjorde.

Foto: Ebba Åström

SÄNKA TRÖSKELN
Jag bad perfektionisten i mig att hålla mun och sänkte tröskeln på vad jag ”bör” åstadkomma varje dag, på hur städat jag behöver ha det och på hur välformulerade mina blogginlägg ska vara för att kunna publiceras.

FÖRDJUPA MIN RELATION MED MIG SJÄLV
Jag började lyssna på poddar, läsa bloggar och låna böcker om personlighet och hade insikt efter insikt om hur jag och de personlighetstyper jag resonerar med fungerar.

HA NÅGOT ATT SE FRAM EMOT
Att min sjukskrivning råkade infalla samtidigt som vi köpte radhuslägenhet var samtidigt udda men också välkommet, för det gav mig något att se fram emot. Jag fick energi av att rensa skåp och sälja på loppis, planera inredning, tapeter och målfärg. Några resor, konserter och andra också mindre händelser som jag såg fram emot gav mig mycket glädje.

Jag tror på inget sätt att det här är ett vattentätt recept på hur man tillfrisknar efter utmattning. Men jag vet att det här är en del av vad jag gjorde och att det uppenbarligen fungerade för mig.

Håll utkik efter del II.

Foto: Ebba Åström

Vilka livsförändringar har du gjort efter utmattning eller annan utmaning?