Det samlas mycket gråt i mig.
Jag är en känslig individ och börjar vara van vid att tårkanalerna plötsligt och hastigt kan översvämmas i möten med människor och omtänksamma gärningar.
Ledsna tårar kommer också ibland, men turligt nog betydligt mer sällan än de lyckliga.
Jag tränger aldrig undan mina tårar, men ibland är det som om de småsmå tårarna som inte är tillräckligt stora för att väta mina kinder istället församlas på hög någonstans (där nu tårar samlas?) i väntan på Gråt.
Och vi vet hur det blir med saker som samlas på hög. En vacker dag är det en för mycket och det svämmar över, oavsett hur små de enskilda tårarna har varit.
Då bildar också de små till synes obetydliga tårarna ett vattenfall som måste, måste ut.
Det är inte nödvändigtvis ens ett ledset gråt, det bara måste ut. För det är det enda sättet att rensa, få ut det ur system.
Men alltid efter en god gråtsession är jag som renad inifrån. Skulle ett spa ha en djuprengöring för själen skulle det innebära a good cry (som för övrigt är ett verk av Nikki Giovanni som jag läser just nu).
Det fanns en tid när jag tyckte gråt var lika med svaghet. Som tur vet jag bättre nu.
