Inte för att tjuvlyssna

Jag sitter i bibliotekscaféet (bästa!) och håller mig sysselsatt.

Läser lite jobb, läser lite eget, lyssnar på podd och lyssnar på musik när tre äldre damer sätter sig vid ett bord i samma, inte jättestora, café utrymme.

Inte för att tjuvlyssna, men jag kan inte undgå att höra vad de talar om.

Jag hör givetvis inte allt, endast brottstycken här och där. Men jag uppfattar ändå att de pratar liv.

Sjukdomar, barnbarn och skilsmässa.

Det är mycket som blir sagt, men det som verkligen rör mig är hur de lyssnar.

De hmm:ar och mm:ar men lyssnar mest. Sen peppar de, uppmuntrar de och lovar varandra att återkomma om hur saker och ting utvecklas. De kramas, tackar varandra och bokar in följande kaffeträff innan de följs åt till ytterdörren.

Mitt hjärta värms.

Arma goals.

Så där vill jag bli när jag är glad pensionär. Så där vill jag vara redan idag.

Jag som inte alls tjuvlyssnar.

Den mänskliga faktorn

Det finns gånger då ens tillkortakommanden blir smärtsamt uppenbara.

För det mesta känns det som att det går att dölja skavanker, korrigera brister och försköna verkligheten så pass mycket att våra medmänniskor, men kanske allra mest vi själva, kan leva med dem.

Men ibland är alla försök att ställa till världen till rätta lönlösa. Istället är det bara att inse sin egen bristfällighet och acceptera det som en del av den mänskliga faktorn.

Det är vanligtvis den faktorn som jag uppskattar att se mest hos andra människor.

Inte för att jag gottar mig i andra människors skavanker, utan för att jag älskar att se att människor vara mänskliga. Människor som aldrig går in i glasdörrar, glömmer bort att betala en räkning eller struntar i att bädda sängen skrämmer mig.

Jag älskar den mänskliga faktorn. Hos andra.

Men jag föraktar den i mig själv. Jag kräver mer av mig själv än jag kräver av andra då det kommer till hur mycket rum, hur mycket synlighet den mänskliga faktorn får ha i mig.

Och idag.

Idag hann den mänskliga faktorn upp mig. Och det är väl helt okej, sist och slutligen. Jag är människa. Samtidigt bara människa, samtidigt allt vad det innebär att vara människa.

Också den mänskliga faktorn.

Där ångest nu råder

Olika människors livsöden upptar mina tankar idag.

Jag har hört om människor vars liv har gjort en gir så tvär, att ingen vill eller kan uttala sig tvärsäkert om utgången. De här är människorna rör sig i utkanten av min periferi, men de har ändå kommit nära mitt hjärta. Det är märkligt det där, hur någon man knappt känner kan få en plats i ens hjärta (hur stort är ett hjärta..?)

Vad kan man ge för tröst åt dem vars enda uppenbara färg är den allra mest nattsvarta?

Jag kommer inte på någon. Men orden, som vanligtvis hörs i i juletider, kommer till mig.

Men det ska inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder.

Citatet är ryckt ur sitt sammanhang till alla teologers stora förfäran, men jag griper halmstrån och citatet sätter ord på en tillvaro som jag inte känner, men starkt känner med.

Det ger ett hopp om en ljusning, men ger inga konkreta löften. Den säger att, men svarar inte på den trängande frågan när.

Det är inte mycket, men kanske är det ändå något.

Det är inte tungt

Ni vet det där i-landsproblemet då man har satt sig i soffan, kurat ihop sig under filten, har boken och teet och ljusen men …

(det finns alltid ett men)

sockorna är i andra sidan rummet, lamporna är tända i köket, fjärrkontrollen är utom räckhåll.

Då. Är. Det. Tungt.

Det är tungt om man själv har ett trängande behov, men det kan också vara tungt om ens kära ber en om en tjänst när man själv är i det här jag-ska-inte-röra-mig-på-tre-timmar-läget.

Och det är egentligen bara så löjligt.

För att hämta ett glas vatten åt sin bästa vän trots att man själv är lite trött är egentligen inte tungt.

Det mesta av de här små vardagliga tjänsterna är egentligen inte alls tunga att utföra. De kräver inte mycket, inte alls faktiskt.

Samuel och jag har länge hållit på med en kampanj om att ändra våra tankesätt då det kommer till ”det som är tungt”.

För sist och slutligen är tjänande genom små, små tjänster oftast inte tungt.

Och sist och slutligen - varför skulle man inte tjäna den man älskar?

Åtminstone skriver jag

På sistone har jag funderat på skrivande.

Det är ju inte alls osökt med tanke på att jag forskar i skrivande och att en stor del av mina dagar ägnas åt studier om skrivande eller faktiskt skrivande.

Men jag funderar också på det icke-professionella skrivandet. Det som inte är relaterat till jobb. Jag tänker på hur viktigt det är för mig att skriva på min blogg, i min dagbok, skriva sångtexter och plita ner lösryckta tankar.

Jag mår alltid bättre av att få skriva av mig och ju mer jag skriver desto lägre är tröskeln för mig att skriva. Men det fanns en tid när jag inte gav skrivandet behövligt rum på grund av de många rädslorna förknippat med att få en bit av själen svart på vitt.

Rädslan för att texten ska bli utskrattad, kritiserad, hånad. Rädslan för att det texten ska ha språkliga fel, grammatikaliska felkonstruktioner eller ologisk disposition. Rädslan för att bli dömd, skapa förutfattade meningar om mig själv eller ge en felaktig bild av vem jag är.

Men värst, ändå. Rädslan över att rädslan själv ska kväva mitt skrivande till obefintlighet.

Det finns stunder då jag ifrågasätter mig själv som skribent och frustrerat tänker: varför har jag det här omättliga behovet av att pränta mitt hjärta på papper? Varför envisas jag med att aktivt skapa när jag kunde göra något mer passivt istället?

Men då igen tänker jag på alla som så gärna vill. Som så oerhört gärna skulle vilja våga publicera sig, skriva sig själv, sårbart öppna upp dörren på glänt till det jag som döljer sig bakom texten. Men inte gör det.

Och jag inser: åtminstone gör jag det.

Åtminstone utsätter jag mig för det här som så många undviker, fastän de egentligen skulle vilja.

Åtminstone skriver jag.

Gränsdragning 101

En av de äldsta och bästa böckerna jag har läst talar om lagen om sådd och skörd.

Ni vet, det man sår får man skörda.

Jag tänker på den här principen ofta, och på hur den är användbar och tillämpbar på så många olika områden i livet. Särskilt tänker jag på den här principen då det kommer till ett av mina hjärteämnen: gränsdragning.

För vad gäller sådd och skörd då det kommer till gränser tror jag stenhårt på följande: om vi respekterar andra människors gränser kommer andra människor också att respektera våra.

Vi kan inte kräva av andra vad vi inte kräver av oss själva.

Det är så mycket lättare att acceptera en människas gräns om vi vet att vår egen gräns i gengäld blir accepterad. Det är därför en gränslös människas liv ofta väller ut över andra och nästan obemärkt tvingar andra att bli gränslösa.

På samma sätt är det lätt att förstå andra människors gränser, när vi vet att vi har våra egna.

Gränser alltså. Så viktigt!

Ostörd lästid! Dock endast genom gränsdragning. Foto: Ebba Åström

Hur har du det med gränsdragning i ditt liv?

Mitt liv, tänk!

Jag tror inte att var och en är sin lyckas smed.

För jag tror att vi från första början föds med eller utan förmåner och privilegier som gynnas respektive missgynnar oss livet ut.

Så jag tror inte på det.

Men jag tror på att våga. Jag tror på att försöka ta tag i saker och ting och inte bara vänta på att saker ska lösa sig av sig själv.

Och jag tror på att drömmar kan bli mer än drömmar. Inte enbart på grund av vår flit, kompetens och hårda arbete . Nej jag tror ännu mer på tur, tajming och som jag nämnde tror jag också på att vi har olika förutsättningar från start.

Men jag har nu i varje fall satt en boll i rullning och tänker lite what the heck och kör på bara utan att egentligen veta så mycket.

Men ett vet jag: det är kul! Det är spännande! Jag njuter!

Och inte endast en gång har jag tänkt: det här är mitt liv! Tänk!

Det Trump aldrig sade

Sofie Staras ledare och kolumner i Österbottens Tidning utmanar mig.

De är vassa och tankeväckande — precis som goda ledartexter och kolumner ska vara.

Idag (24.9.2019) skriver Stara under rubriken Det överkörda samtalet (länk här — endast för prenumeranter) och jag kan varmt rekommendera den.

Hon diskuterar att samtalsklimatet idag är hårt, hårdare än på länge, och lyfter fram Facebook som en orsak till det här. Sociala medier gör oss avdomnade för vad som är okej och inte okej att säga, för på sociala medier vågar vi säga vad som helst om vem som helst. Också om det mest privata.

Jag kan inte annat än instämma.

Det är en tuff tid att vara en konflikträdd människa som mest vill att allas åsikter ska få bli a) hörda b) respekterade och c) aldrig idiotstämplade.

För det är alldeles för lätt att dumförklara någon utan att aldrig ta ett nyfiket steg närmare i strävan efter att lära sig mer.

Det är lättare att se världen i svartvitt istället för i de många skiftande nyanserna. Det är lättare att en gång ha valt en åsikt och sedan aldrig revidera den (och ändå alltid låta omvärlden veta av ens åsikt närhelst någon frågar. Eller inte frågar).

Det är mycket svårare att våga ändra sig, erkänna att man hade fel, medge att saker och ting är mycket mer komplexa än man förut hade trott.

De gånger jag har haft samtal där olika åsikter inte har utgjort ett hot utan snarare en spännande krydda har varit de mest värdefulla samtalen jag har upplevt. Det sorgliga är att när jag upplever sådana samtal tänker jag “vad sällsynt”.

Let’s make samtalsklimaten great again! sade aldrig USA:s ledare Trump, men det gör däremot ledarskribenten Sofie Stara. Det gör också Mindy Joy.

Och låt oss samtidigt göra vänliga samtalsmiljöer mindre sällsynta.

Det jag saknar

Musicerandet respektive sjukandet håller oss på olika orter den här helgen.

Och det är inte utan ett litet sting av ledsenhet som jag sade mitt hejdå om fredagen för att säga mitt hej igen på söndagen.

Programmet för det här veckoslutet räcker till för min del, det finns inte alltid tid att sakna. Men om kvällarna, när jag summerar min dag, då blir avsaknaden av min bästa vän märkbar.

För det jag saknar mest när jag är ifrån honom är att dela de där små ögonblicken som kanske kan verka alldeles obetydliga, men som ändå gör liv till just liv.

De där små sakerna som jag upplever under dagen som jag tänker “det här måste jag berätta åt Samuel ikväll” eller “det här känner jag att jag behöver ventilera med min Samuel”.

Det handlar om människor jag har mött under dagen, något jag har hört på radion, en bra ny låt som jag tror Samuel skulle gilla, ett diskussionsämne som jag skulle vilja behandla. Sådant.

Till synes obetydligt, men precis det som gör liv till liv.

Och precis det som gör en relation till en relation.

Foto: Michaela Fagerudd

Livets balanser

Idag har inte precis varit en sådär jättebra dag att var Mindy Svenlin på.

Med en begynnande förkylning, kaktushals, ett gapande tomt kylskåp och parkeringsböter har inte ramarna för den här dagen på något sätt varit optimala för en bra dag.

Men tacka vetja min förmåga till självömkan som kan vara förvånansvärt handlingskraftig när det behövs.

För jag har lärt mig följande av en god, saknad vän. Hon sade nämligen att om man har haft det riktigt jobbigt och blä-igt ska man se till att kompensera det med något riktigt kul.

För mig innebar det här idag att handla så att kylskåpsdörren knappt går att stänga, köpa lite hamburgare från vårt alldeles för lokala hamburgerställe och ordna med lite fredagsmys på en helt vanlig torsdag.

Om livets goda och mindre goda vore varsin sida av en vågskål så går det på det här sättet att hitta någon slags balans. Kanske inte en helt vattentät förhållning till livet, men i alla fall smärre motgångar går ganska käckt att kompensera på det här sättet.

Pröva själv!

Perfekt motvikt mot en blä-ig dag!