Problemlösning 101

Jag tror ofta att mitt tillfälligt mörka sinne är en långvarig företeelse som kräver drastiska livsförändringar; när det egentligen bara är en liten svacka i humöret till följd av för lite sömn.

Jag undrar ibland varför jag känner som jag gör, var all ångest kommer ifrån, tills jag äter en banan och inser att jag bara var hungrig.

25 år i denna kropp och ännu har jag inte lärt mig att 93 % av mina problem åtgärdas med antingen mat, sömn eller egentid. Allra helst alla tre.

Det är frustrerande att inte alltid veta skillnad på ilska och hunger, på ångest och sömnbrist.

Men å andra sidan är det en lättnad att åtgärderna för mina humörsvackor är välbeprövade och lättillgängliga.

Finns det några andra hangry introvertar där ute?

Jag och egentiden. Fångad av min vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Så mycket bättre

Mina sociala medier är en fröjd att för ögat just nu.

Jag ser bild på bild av brunbrända sommarmänniskor som, oavsett om de firar semester eller ej, tar vara på årstiden och nuet på sätt de anser vara bäst.

Jag ser att ni spenderar dagar till sjöss, dagar vid fotbollsplan, dagar vid sommarstugan, dagar med god mat, dagar med fint sällskap, dagar på jobb, dagar med äventyr eller dagar med lugnt strandhäng.

De här bilderna gör mig så glad. Jag älskar att se er njuta av dagen, årstiden, livet!

Och faktumet att de endast gör mig glad gör min glädje ännu större, för sociala medier är i allmänhet ett ypperligt sätt att spä på bitterhet, avundsjuka och missunnsamhet.

Ironiskt nog kan den gladaste, vackraste bilden ha direkt motsatt verkan på mottagaren.

Ibland har jag varit där också.

Men inte alls nu. Nej, jag gläds med er och är tacksam över att kunna göra just det.

För livet blir så mycket bättre när vi kan unna andra och glädjas med varandra.

Ditt du är inget hot mot mitt jag.

Så här spenderade jag min dag (igår): i partysmink på väg på spelning i en 36-gradig lada. Det var mycket trevligare än det låter!

Inte bara en sport

En av sommarens höjdpunkter är här: Kokkola Cup.

Dagarna vid sidan om fotbollsplanen förlöper snabbt när den ena matchen avlöser den andra. Alltid finns det någon att heja på, alltid någon att hälsa på.

Jag har givetvis inte spelat själv, men däremot iakttagit med stor glädje.

Och det här har jag sett:

• Jag har sett föräldrar heja med själ och hjärta trots att de visste att en vinst i princip är en omöjlighet.

• Jag har sett en domare lägga en tröstande, uppmuntrande hand på en modfälld målvakt som släppte in sitt en:te mål. De hade inget gemensamt språk för att kommunicera, men gesterna och minspelet sade allt.

• Jag har sett en pojke, nätt och jämnt högre än en skumsläckare, få ett hundratal människor att skratta och heja när han skickligt förde bollen förbi den ena motståndaren efter den andra.

• Jag har sett unga fotbollsspelare heja ivrigt, trösta empatiskt och glädjas över att lyckas tillsammans.

• Jag har sett hur sporten har enat människor av olika nationalitet, språk, religion, samhällsklass och socioekonomisk bakgrund. Jag har också sett hur sporten har suddat ut de här skillnaderna, gjort dem betydelselösa.

• Jag har sett så mycket kärlek, så mycket omsorg från stora och små under de här två dagarna.

De som säger att fotboll bara är en sport har uppenbarligen inte sett vad jag såg idag.

För det är så mycket mer.

Så mycket mer än en sport.

Sträv i livet

Jag brukar ibland säga att jag känner mig sträv i livet.

Att jag stryker mothårs bland ett människor som smeker medhårs, att jag har lite skröpligare yta bland en drös mjukhudade.

Jag gillar uttrycket för det är inte detsamma som att säga att jag känner mig fel eller malplacerad. Nej, det är mycket mer odramatiskare än så.

I slutändan handlar det om hur väl mina inre, personliga egenskaper och omvärldens yttre faktorer samverkar. Eller snarare: hur väl jag själv uppfattar och upplever att de samverkar.

Ibland samverkar de på ett sätt som får mig att känna mig sträv, helt enkelt.

Men.

Det är långt ifrån alla gånger.

Igår fick jag stå på scen. Att stå på scen innebär att vara totalt närvarande varje ögonblick; att hänge musiken och publiken sin fulla koncentration.

På scen ifrågasätter jag inte min närvaro, min kompetens, mitt jag. Jag funderar inte på inre och yttre faktorers samverkan Det finns inte tid, inte rum för det. Eller kanske de bara samverkar så väl att de sammansmälter.

På scen lever jag upp.

Och hur känner jag mig då?

Inte det minsta sträv, åtminstone.

Jag på scen. Jag lever upp, märker ni?

Allra, allra bästa vän

Vi firar fyra år som Team Svenlin idag.

Som herr och fru, vill säga.

Jag ljuger eller överdriver inte det minsta när jag säger att det har varit de bästa åren i mitt liv.

Vi var unga när vi gifte oss. Vi visste det förstås, men det hindrade oss inte.

Vissa kanske anser att vi var för unga för vårt eget bästa. Att vi borde ha upplevt mer av livet innan vi gifte oss. Att vårt omdöme inte var färdigutvecklat, vår livserfarenhet för kort.

Jag kan förstå det.

Men vad är väl bättre än att upptäcka och erfara livet tillsammans med någon annan?

Och inte bara vem som helst, då, utan ens allra allra bästa och käraste vän.

Under liten himmel

Igår kväll såg jag teaterpjäsen Under lite himmel på Oravais Sommarteater (oroa er inte, inga spoilers!)

Utöver att det var en oerhört skickligt spelad, regisserad och uppbyggd pjäs så bekräftade berättelsen om den karismatiska predikanten Maria Åkerblom det som jag länge har tänkt: att tro i kombination med tvivelaktiga intentioner kan bli livsfarligt.

Och då kommer dessa ord ändå från en som anser att tro i grund och botten är något av det vackraste, värdefullaste vi har.

Sällan är det fel på tron, ofta (alltid) finns det brister i oss människor.

Det reflekterar jag över idag.

Vad mera bör sägas om pjäsen?

Miljön var oerhört vacker och användes på ett proffsigt, ja — klyftigt sätt. Skådespelarna var övertygande och trovärdiga, särskilt barnens insats imponerade på mig. Manuset är mångbottnat och uppbyggt på ett genomtänkt sätt.

Jag är mäkta imponerad. Gå och se Under liten himmel om ni har möjlighet!

Det skulle aldrig falla mig in att lägga upp bilder från föreställningen, jag har inte tagit några heller, men däremot har jag ett foto från mitt eminenta teatersällskap! Som packade sillar i regnet, varmt och mysigt! Vi kan kalla den här bilden Under regnig himmel

De som känner mig

Visst går det att få goda vänner i vuxenålder.

Men visst är det mycket svårare att släppa någon in på livet och få riktigt nära vänner när man är tvungen att berätta hela sin livsberättelse från början till nu för att få någon slags kontext.

Visst är det lite bökigare när det inte finns någon förhandskunskap, ingen som helst förförståelse att tala om.

Med andra ord: visst är det skönt att dela liv med människor som vet mycket om en. Där man inte behöver fylla ut tomrummen med en massa förklaringar.

Där de redan vet. Och därmed jämnt.

Varje dag är jag tacksam över att få ha de här kvinnorna i mitt liv. Alldeles särskilt tacksam när vi träffas och kvalitetstidar på riktigt.

Kvinnorna i mitt liv. Några på bild, några utanför. Foto: Maja Nybacka, med ett tafatt försök till redigering av mig själv

Lögner om introverta: ogillar människor

Den tuffaste sanningen att smälta, i utforskandet av vem jag är, har utan tvekan varit faktumet att jag är mycket mer introvert än vad jag alltid har trott.

För hur mycket vi än vänder och vrider på saken är introversion inte lika mycket av en dygd som extroversion i vårt bjud-på-dig-själv-visa-framfötterna-du-är-ditt-eget-brand sätt att tänka.

Att stoltsera med ett "hej hej jag trivs jättebra för mig själv, tycker det är lite jobbigt med mycket människor och skulle helst sitta och skriva här för mig själv utan störningsmoment" låter ju inte så hett.

Och likväl är det precis så det är. För mig åtminstone.

Det tog rätt så lång tid för mig att inse det, eftersom jag alltid har varit bra på att bete mig på ett extrovert sätt: bjuda på mig själv, uppträda inför publik, våga ta kontakt med nya människor, småprata med främlingar.

Men det har ofta också sugit musten ur mig.

Efter en intensiv, människofylld kväll känner jag mig ibland som en urvriden disktrasa som bara skulle behöva få ligga i ett varmt bad, omgiven av en enda sak — tystnad.

Betyder det att jag ogillar människor som fenomen? Absolut inte. Människor är det vackraste jag vet.

Det betyder bara att jag måste få vara ensam mellan varven.

Foto: Ebba Åström

Läs fler inlägg i min “serie” Sanningar och lögner om introverta:

Lögner om introverta: introduktion

Sanningar om introverta: introduktion

Sanningar om introverta: ensamhet ger näring

Inrymmer ett helt liv

Jag läser mina dagböcker från snart ett helt decennium sedan.

Det är läsning som simultant väcker samtliga känslor i min känslopalett. Det finns inte en enda känsla som inte representeras i de många dagböckerna som jag har skrivit fram i glädje, raseri, förtvivlan och förtjusning under mina tonår.

Flera gånger har jag tänkt att jag ska göra mig av med dagböckerna, men jag förmår inte.

Skrivandet för mig var, är alltjämt, mitt sätt att hantera den verklighet som är min. Jag skriver mig själv till förståelse, till nåd, till upprättelse och svar gång på gång.

Vad hade jag gjort utan skrivandet?

En del av mitt liv på pränt

De ser inte ut för mycket, dagböckerna, men de inrymmer så mycket liv. Mitt hela liv. Idag ser mitt liv väldigt annorlunda ut än det som jag skrev fram för tio år sedan. Tänk att ett och samma liv kan inrymma så många olika liv.

Hur mycket liv inrymmer ett helt liv egentligen?

Introvert baksmälla

Att vara i en ny stad är alltid lika häftigt.

Att spendera dagarna med att lyssna på intressanta presentationer inom exakt mitt forskningsfält är spännande. Att vara omringad av stora tänkare och vetenskapsmänniskor är en enorm förmån.

Det är bara ...

Jag är inte funtad till att orka vara mitt gladaste mest nyfikna och kunskapshungriga jag i många, långa, dagar i sträck. Det är inte alls fel på mina medmänniskor, det är bara så jag är funtad.

I en handling av desperation kontaktade jag min ständigt närvarande husdoktor Dr. Google.

Dr. Google identifierade kvickt symptom på den högst ovetenskapliga diagnosen ”introvert baksmälla” och jag köpte hans dom.

Lite downtime, en tupplur och lite egentid senare är jag vederkvickt i kropp och själ.

Det finns en styrka i att känna igen sig själv; sina gränser, svagheter och sitt mående.

Det är starkt att våga handla i enlighet med den egna självkännedomen, trots att det kan kännas okonventionellt och obekvämt ibland.

Det intalar jag mig själv, i alla fall. 

Turist javisst!