Den tuffaste sanningen att smälta, i utforskandet av vem jag är, har utan tvekan varit faktumet att jag är mycket mer introvert än vad jag alltid har trott.
För hur mycket vi än vänder och vrider på saken är introversion inte lika mycket av en dygd som extroversion i vårt bjud-på-dig-själv-visa-framfötterna-du-är-ditt-eget-brand sätt att tänka.
Att stoltsera med ett "hej hej jag trivs jättebra för mig själv, tycker det är lite jobbigt med mycket människor och skulle helst sitta och skriva här för mig själv utan störningsmoment" låter ju inte så hett.
Och likväl är det precis så det är. För mig åtminstone.
Det tog rätt så lång tid för mig att inse det, eftersom jag alltid har varit bra på att bete mig på ett extrovert sätt: bjuda på mig själv, uppträda inför publik, våga ta kontakt med nya människor, småprata med främlingar.
Men det har ofta också sugit musten ur mig.
Efter en intensiv, människofylld kväll känner jag mig ibland som en urvriden disktrasa som bara skulle behöva få ligga i ett varmt bad, omgiven av en enda sak — tystnad.
Betyder det att jag ogillar människor som fenomen? Absolut inte. Människor är det vackraste jag vet.
Det betyder bara att jag måste få vara ensam mellan varven.
Foto: Ebba Åström
Läs fler inlägg i min “serie” Sanningar och lögner om introverta:
Lögner om introverta: introduktion