livsbetraktelser

Styrkan i det

I en värld som belönar vassa armbågar och beslutsamhet är det inte lätt att vara en nia.

Alldeles för ofta finner jag mig själv i gapet mellan två motstridiga åsikter och känner att det nästan är omöjligt för mig att ta ställning. Inte i första hand för att jag är konflikträdd, nej, när jag väl är grundad i en åsikt vågar jag stå för den.

Så inte därför.

Utan helt enkelt för att min förståelse för fenomen i den här världen är att de är komplexa. I varje mellanmänsklig konflikt och i varje djupanalys av olika fenomen blir det uppenbart för mig att det nästan är befängt att tvingas ta ställning i form av ja och nej och för eller emot.

Som tonåring var jag oerhört svartvit i mitt tänkande, precis som tonåringar ofta är.

Och trots att mina åsikter stundvis var snudd på radikala och kunde skava gentemot andra människor var det ändå på ett sätt lättare att leva så; att leva i en värld som är antingen eller, svart eller vit, ja eller nej.

Jag växte upp och lyckligtvis blev min förståelse för världen mer nyanserad. Idag är det få saker jag uttalar mig tvärsäkert om, för idag är min färgskala i alla regnbågens färger men mest olika nyanser av grått.

Så må jag framlägga ett manifest för alla grånyansare som jag – alla som inte vässer armbågar, står på barrikaderna och vägrar ruta in vår komplexa omvärld i endast två rutor: det finns en enorm styrka i att våga säga jag vet inte och jag kan inte ta ställning och frågan är för komplex och mångbottnad.

Vissa kanske kallar det ryggradslöst, andra kanske brist på karaktär.

Men jag försöker se på det på ett annat sätt. Jag frösöker embrace styrkan i det – i förmågan och viljan att nyansera och problematisera istället för att utvärdera.

IMG_4432.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Dånande tystnad

Under hela mitt vuxna liv har jag intresserat mig för språkets makt.

Det var min fascination för språkets makt som fick mig att börja studera svenska språket och litteraturen. Det var respekten för språkets makt som fick mig att skriva min magistersavhandling om hur flyktingar framställdes i texter om flyktingsituationen 2015.

Det är intresset för språkets makt som ständigt drar mig till böckerna, språken och forskningen.

På sistone har jag emellertid börjat lägga märke till… kan vi säga språkets motsats? Kanske inte. Men i varje fall: för tystnaden.

Det som inte sägs. Frånvaron av orden.

Och vilken enorm makt det har.

Så här, till exempel: jag blev tillfrågad om jag kunde ställa upp och göra en grej för en annan person. Jag hade inte möjlighet och var tvungen att vänligt men bestämt avböja.

Jag möttes av
tystnad.

Vilken storm av tankar och känslor, orosmoment och självtvivel det orsakade i mig! Vilken makt personen, som har kommunikationsbollen på sin planhalva, har i ett sådant läge!

Tystnad kan tala. Tystnad kan vara dånande.

Trots att jag alltid har en respekt för språkets makt så vill jag inte glömma tystnadens makt heller.

94D5FA6F-3A4B-4032-93C7-C1C771AF14F2-910802D7-4AC6-4043-9113-0C20F3E13F0F.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Skulle ha sagt ja

Tomas Sjödin har skrivit många tankvärda texter.

En av dem har särskilt etsat sig fast i mitt minne. (Till mitt stora förtret kommer jag varken ihåg titeln på texten eller på samlingsvolymen, så om ni vet vilken text jag talar om – hör av er!)

Kortfattat handlar texten om det här:

Du blir erbjuden en tjänst av en person.
Du tackar nej till den här tjänsten.
Två personer blir lite mer ensamma på grund av detta.

Det här hände mig i veckan.

Jag blev erbjuden en kaffekopp av ren vänlighet. Jag hade inte väntat mig det, blev kanske lite ställd men kände framför allt att jag inte ville vara till besvär. Jag tackade så vänligt men avböjde i alla fall.

Jag hade egentligen inte bråttom någonstans. En kaffekopp och lite avslappnad samvaro hade gjort väldigt gott för både smaksinnet och för bekantskapen.

Och när jag körde därifrån kände jag mig tafatt. Jag ångrade mig.

För när en person erbjuder en tjänst av något slag är det helt enkelt för att den personen vill det.

Visst kanske det finns vissa artighetstjänster som vi erbjuder för att det hör till den sociala kodexen, men i de allra flesta fall erbjuder vi tjänster frivilligt, av rent hjärta.

Och trots att tjänster ibland är rena artighetshandlingar – hur ofta brukar någon av personerna i erbjudandet och emottagandet av tjänsten ångra sig? Hur ofta skadar det att erbjuda och tacka ja till en tjänst?

Och ändå, när jag blir erbjuden en tjänst, är min första ryggradsreaktion att avböja, tacka nej. Varför? För att jag inte vill vara till besvär. Jag vill inte uppta en annan människas tid, ekonomi eller anspråk.

Jag skulle ha sagt ja, till kaffekoppen den där gången. Till skjutsen, maten, bärhjälpen eller produkten vid andra tillfällen.

Nästa gång ska jag tacka ja.

ineedcoffee-blogg.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bättre än inget

Jag försöker öva mig i“bättre än inget”-tänkandet.

Better than nothing.

Det innebär att jag inte ser på vad jag inte gjort, utan istället fäster fokus på vad jag faktiskt har gjort.

Den här veckan hade jag sex olika texter som jag noggrant skulle läsa och kommentera. Jag hann med 4 av 6. Det är inte alla men det är bättre än inget.

Den här veckan skulle jag fixa, finslipa och öva på en presentation som jag ska hålla nästa vecka. Jag hann få färdigt ett första utkast. Det är inte vad jag planerade, men ändå bättre än inget.

Den här veckan tänkte jag också att jag skulle hinna med att läsa femtio procent av en bok om kvalitativ metod. Jag hann inte ens öppna boken men istället fundera på en mängd frågor om metod tillsammans med olika kollegor.

Det är verkligen inte vad jag hade hoppats på men fortfarande är det bättre än inget.

Jag övar mig i better than nothing-tänkandet och siktar hela tiden efter att tänka att även små steg är steg.

Inte den tjusigaste bilden men däremot den tjusigaste katten. Vår bästa Touko <3

Inte den tjusigaste bilden men däremot den tjusigaste katten. Vår bästa Touko <3

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hellre lite

Jag är en slavisk anhängare av Bullet Journal metoden.

Eller inte egentligen så mycket metoden som av listor. Och att kryssa av punkter på mina listor. Jag lever för att bocka av, kryssa över, avsluta och fullfölja.

Idag var en punkt på listan att analysera ett material så att det i slutet av dagen skulle vara halvvägs.

Men saker hände.

Mitt huvud värkte. Jag kom på en mängd andra, mer trängande ärenden att göra. Programmet jag jobbade i var slött och orden jag skrev syntes på skärmen först fem sekunder efter att jag hade knackat in dem i tangentbordet (hur frustrerande!?).

Så jag fick inte klart analysen till 50 %. Knappt till 30 %.

Och jag blir lätt modfälld av att inte klara av mina dagliga mål. Att inte få pricka av punkten på listan.

Jag kan inte undgå att känna mig lite dålig. Som att dagens insats var dålig. Att det var en dålig arbetsdag.

När jag faktiskt kunde vara fru-glaset-är-halvfullt och tänka hej wow jag gjorde klart 30 % av analysen idag!

För så är det ju. Hellre gör lite än inget alls. Alla gånger. Även små steg är steg i rätt riktning. Även en tredjedels analys är en analys på väg att bli klar.

Ibland måste jag bara påminna mig själv om att också små steg är viktiga.

Och det bästa sättet för mig att bli påmind är att skriva om det.

Så det är precis vad jag har gjort nu.

61EE0B20-66A5-4120-BD72-8FC6AF45BF8F-0B14595C-7111-429C-B3F9-692FBD7FFD60.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tyck om mig

Varför är jag så upptagen med att folk ska tycka om mig?

Det är klart att jag vill att mina nära och kära ska göra det, men varför är jag så mån om att människor som jag knappt känner, och endast har att göra med under några flyktiga glimtar under mitt liv, ska göra det?

Forskaren i mig vill förklara detta eviga tyck-om-mig-komplex med kanske psykoanalytiska Freud-analyser eller kanske hellre hur samhället socialiserar oss till att vara till lags.

Roten till komplexet är emellertid ovidkommande för faktum kvarstår: jag tycker inte om när folk uppvisar sitt ogillande av mig. Eller ens att de inte direkt gillar mig.

Så jag månar om att folk ska tycka om mig.

Och i grund och botten tänker jag att det är en god egenskap. Att sträva efter att komma överens, vara tillmötesgående och anpassningsbar är en av de största orsakerna till att relationer över huvud taget fungerar.

Men sen igen kan den här viljan slå över och leda till något inte alls sunt. Särskilt i förhållanden där den andra parten inte tvekar att dra fördel av det.

Jag kanske inte kan få alla att gilla mig. Men det räcker med några få, goda människor. (Jag tror Gilmore Girls fick mig att inse detta. Högklassig livsvisdom levererat i en rapp och sarkastisk dialog.)

Jag övar mig på att nöja mig med att några få (ändå förhållandevis många) människor tycker om mig.

Jättemycket.

Och att det är nog.

9A237ECC-4160-404C-AA66-E8E6BDEF0438.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mitt och andras

Mina tankar uppehåller sig för tillfället rätt mycket vid vad som är mitt och vad som är andras.

Och onekligen kommer tankarna att handla en hel del om empati, medkännande, själviskhet och självuppfattning.

Eller mer konkret så här: hur kan jag glädjas över mitt livs glädjeämnen när några andra i min närhet genomlever en mardröm.

Eller hur vågar jag tycka att min börda är tung att bära när jag ser andra människor bära på bördor mycket tyngre.

För jag vet och brukar själv säga åt andra att det inte handlar om att jämföra. Det handlar inte om att trycka in varje livssituation i en objektiv skala som mäter smärta respektive glädje, för att sedan kunna ge en siffra på hur tufft eller hur roligt något är.

Du har rätt att vara 60 % missnöjd med din situation.
Du har rätt att vara 40 % glad över din situation.

Nej. Befängt.

Mina gränser kan vara helt annorlunda än dina.

Smärta är subjektivt. Glädje är subjektivt. Och dessa är inte jämnt fördelade mellan oss människor.

Men ändå tenderar jag att ställa mitt i relation till andras. För att se om min situation är rättfärdig.

För att inte ta upp någon annans plats, för att inte låta påskina att mitt skrubbsår är ett öppet sår. Eller för att inte låta mina solstrålar sticka i ögonen på dem som lever under regntunga skyar.

Och det är helt dumt egentligen. Men kanske ändå helt mänskligt.

Hur tänker du när det kommer till det här?

IMG_2081.JPEG
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En viss matthet

Vasa har i en handvändning blivit Finlands coronahuvudstad och smittan har aldrig varit mig närmre.

Och det är inte utan en viss matthet jag läser nyheterna och mitt universitets flöde av informationsmejl.

För det är inte bara ett igen som gäller – igen som i igen distansjobb, igen stanna hemma, igen inga evenemang – utan det är även ett igen och med besked som gäller. Fler smittade i Vasa än någonsin och starkare rekommendationer om ansiktsmask.

Om coronavåren var en vag känsla av något surrealistiskt så är det på riktigt nu, tosiasia.

Och detta regn. Och höstmörkret.

Nu gäller det för mig och alla att verkligen gräva djupt i de inre depåerna för att hitta motivationen, orken och viljan att stå emot och dra vårt strå till stacken.

Fastän det är med en viss matthet.

Må så vara men nu tusan ska vi få bukt med denna spridning!

Fyller på motivationsdepåerna med kattmys.

Fyller på motivationsdepåerna med kattmys.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

För att jag behöver det

Jag har varit ofrivilligt tyst här på bloggen.

Men jag märker ändå att jag ständigt dras tillbaka till skrivandet, till bloggen.

Jag började ju en gång skriva blogg för mig själv, och när jag nu inte har skrivit på ett tag är känslan av att något fattas mig påtaglig.

Jag publicerar för andra men skriver för mig själv.

För att jag mår bra av det. För att det hjälper mig att fokusera och skifta fokus från livets oväsentliga till livets väsentliga.

Jag skriver för att jag behöver det. För att det är mitt bästa sätt att få utlopp för myriader av känslor och tankar.

Jag antar att jag har undvikit att skriva blogg för att jag är i process, och det är lättare att skriva när processen är avslutad och jag har fått rätsida på frågetecknen.

Det är svårare att försöka skriva under processen. Vara ärlig mot mig själv trots att jag inte har alla svar.

Men jag behöver inte ha alla svar. Jag får vara i process, det är helt okej, men jag vill ändå skriva om det.

För att jag behöver det. Helt enkelt.

Foto: Sofia Ylimäki-Photography

Foto: Sofia Ylimäki-Photography

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mitt i maktlösheten

Hösten har varit rätt omvälvande.

Personer i min bekantskapskrets, bland min släkt och mina vänner, har fått utstå personliga utmaningar och ofattbar smärta.

Och jag står och kokar min morgongröt, blickar ut genom köksfönstret och undrar hur livet kan fortsätta så vanligt, så oförändrad, när världen totalt har ställts på ända för några av människorna i min närhet.

Och maktlösheten.

I periferin till smärtan, helt oförmögen att föreställa mig att vara i smärtans centrum.

Jag kan bara höra mig för. Känna med och knäppa mina händer, Gud vet att jag knäpper mina händer, för dessa mina nära som utstår ett sådant lidande.

Det är det enda jag kan göra.

Mitt i maktlösheten

lindo4-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.