Hösten har varit rätt omvälvande.
Personer i min bekantskapskrets, bland min släkt och mina vänner, har fått utstå personliga utmaningar och ofattbar smärta.
Och jag står och kokar min morgongröt, blickar ut genom köksfönstret och undrar hur livet kan fortsätta så vanligt, så oförändrad, när världen totalt har ställts på ända för några av människorna i min närhet.
Och maktlösheten.
I periferin till smärtan, helt oförmögen att föreställa mig att vara i smärtans centrum.
Jag kan bara höra mig för. Känna med och knäppa mina händer, Gud vet att jag knäpper mina händer, för dessa mina nära som utstår ett sådant lidande.
Det är det enda jag kan göra.
Mitt i maktlösheten
