Överleva överstimulering

Har världen någonsin varit så stimulifylld som idag?

Foton, rörliga bilder, musik, människor, livsberättelser och underhållning är bara några knapptryck borta och det är många glada över.

Jag sällar mig emellertid till skaran som alldeles för fort blir alldeles för överstimulerad av alla intryck och regelbundet söker motvikt.

Men det är ju inte bara skärmar som kan bli överväldigande.

Evenemang, de mest älskade människorna eller trevligaste programmen kan ibland få det bästa av mig oavsett om jag vill det eller ej.

Jag kan inte förändra världen och radera alla stimuli, det är nu bara så här vi har det. Jag kan däremot förändra hur jag väljer att ta det.

Hela veckan har jag som nämnt varit på konferens med ett väldigt intensivt program. Under veckan insåg jag att jag har samlat på mig en hel del knep för att överleva trots överstimulering.

Här kommer de.

Foto: Ebba Åström

Hitta lugna stunder

Lugna stunder dyker inte upp ur tomma intet utan måste medvetet eftersökas. Det kan handla om något så enkelt som att låsa in sig (lite längre än socialt accepterat) på toaletten eller ta en kort promenad runt byggnaden för att hämta andan.

Upprätta gränser

Den här punkten är tätt knuten till föregående punkt då den har att göra med att medvetet göra val som erbjuder återhämtning. Det är ofta kul att bli inbjuden på evenemang och till umgänge men ibland är det bättre att tacka nej och istället värna om den egna orken.

Bemästra den ädla konsten att vara frånvarande men närvarande

Jag är uppvuxen i en sjupersonersfamilj och lärde mig tidigt förmågan att rent fysiskt vistas bland folk men psykiskt befinna mig i andra världar. Jag kan helt enkelt totalt zooma ut när jag vill. Det är inte alltid väldigt hyggligt mot mina medmänniskor, men i sällskap där man är fler personer än fyra märks det inte ens alltid. Hehe.

Foto: Ebba Åström

Ha mål i sikte

Konferensdagar är intensiva. Julhelgen är intensiv. Vissa veckor är programspäckade. Vissheten om att det intensiva ändå är övergående och har ett tydligt mål underlättar. Om du inte ser ett tydligt slut på det överfyllda kan det vara skäl att se över kalendern. Ordentligt.

Bryt ner målen

När jag är riktigt trött är det till föga tröst att jag “om tre dagar” får pusta ut. Då brukar jag bryta ner målen till minimala beståndsdelar och resonera med mig själv. “Nu ska jag orka till lunch” eller “nu ska jag orka till klockan 19” eller “nu ska jag orka till bilresan hem” eller vad som nu råkar passa i kontexten.

Kom ihåg att andas

Hjärtat och hjärnan kommunicerar hela tiden och en ytlig, tät andning förvillar hjärnan och tror att den är stressad eller i chock. Att faktiskt tänka på att djupandas lugnar kropp och knopp och kan göra under när överstimuleringspaniken är i antågande.

Vilka är dina bästa tips för att
(över)leva i en överstimulerad värld?

Människor i blickfånget

Att gå i en stad som inte är ens hem, och att vara på en konferens med 640 andra, ger en mängder av möjligheter att iaktta människor.

Jag har, utöver forskning förstås, även haft människor i blickfånget på sistone.

Jag har iakttagit hur människor reagerar när de blir står framför sagda 640 människor. Jag har iakttagit hur människor reagerar när de helt tappar tråden och får en blackout.

Jag har intresserat iakttagit hur människor beter sig när de är passionerade över något, hur de beter sig när det snöslaskar, när de är irriterade.

Resultatet av mina iakttagelser är att människor beter sig mänskligt.

Flera av mina medmänniskor reagerar på liknande sätt som jag. Andra beter sig på ett för mig helt främmande sätt.

Men ändå på ett alltigenom mänskligt sätt.

Människor slutar aldrig att fascinera mig.

Platser, minnen

Jag befinner mig i staden som aldrig blev min.

Jag går längs den väldokumenterade ån och minns alla andra gånger jag har gått här.

Alla löpturer i friskt höstregn (inte så många, men ändå), alla vårpromenader ackompanjerat av vitsippor och glass till överpris, alla kvällspromenader i mysbelysning när jag var nyförlovad och störtkär.

Åbo var för mig en sorglös tid. En ljusglimt i det liv som är mitt.

Men ändå blev staden aldrig min.

Jag tror att det långt beror på att Åbo aldrig blev något mer än en studiestad för mig.

Om jag hade dröjt kvar, börjat jobba och kanske rotat mig mer tror jag att jag hade haft ett mycket mer kärt förhållande till staden.

För visst är den förtjusande i sin kombination av nytt och gammalt, visst har den en storstadsvibe utan att jag för den skull har behövt använda mig av kollektivtrafiken en enda gång.

Jag går längs gatorna i staden som aldrig blev min, längs gatorna som jag har gått längs många gånger förut.

Jag känner romantisk nostalgi, vemod, sorg och tacksamhet på precis samma gång och jag undrar:

blev den ändå inte lite min i alla fall?

Värst innan

Jag är på väg söderut på arbetsresa.

Jag ska delta i en konferens av stor magnitud som jag under hela min tid vid Åbo Akademi har fått höra att alla doktorander i pedagogiska vetenskaper bara måste ta del av.

I år då den den ordnas i Åbo tänkte jag slå till: kort restid och kanske inte en så utdragen arbetsresa överlag tänkte jag. Naivt.

Fem långa dagar och fyra hela nätter blir det likafullt.

Jag erkänner att det inte är utan tyngd i stegen som jag kramar min Samuel hejdå och stänger dörren om det hem som jag har kommit att älska.

Det är alltid kul väl på plats men det är alltid värst innan jag reser iväg. Nedräkningen av timmar, vetskapen om att avskedet stadigt närmar sig.

Missförstå mig inte: jag är förväntansfull, det är jag. Det är alltid givande och intressant med konferens och forskarmöten. Det är bara innan resan som det känns som att jag hellre fejkar en influensa och struntar i min doktorandkarriär.

Nu är jag emellertid på väg. Det känns redan lättare.

Lätt är det däremot aldrig.

Fem på fredag

Ett. Så flyktigt de går dessa mitt livs dagar.

Två. Plötsligt har februari nått sitt slut och alla som har firat sportlov får snällt sälla sig till skaran som har fortsatt att knega även under denna vecka och nu tar ut sin helg.

Tre. Så lite det behövs för att vända en kass dag till en bättre, svänga humöret från ett ont, illavarslande, irriterande till något åtminstone lite mer glättigt, uppåt, utåt.

Fyra. Så skönt att få riktning och vägledning i den skrivprocess som är min, bara min, trots att den ständigt är i andras blickfång och utsatt för respons och feedback.

Fem. Så skönt att ha en lugnare helg innan jag nästa vecka tågar ner till min förra hemstad för konferens.

Ha en fin helg, kära läsare.

Skinn på näsan

När har jag fått så här mycket skinn på näsan?

tänkte jag den här veckan när jag fann mig själv i en situation där jag utan tvekan satte gränser och stadigt och obevekligt stod fast vid mitt agerande.

En merpart av mitt tjugosexåriga liv har jag sett och upplevt mig själv som försiktig, medgörlig, anpassbar bortom rimlighetens gräns. Det här jag också fått höra av andra.

Att plötsligt, som ur ett metaperspektiv, märka att jag visst inte är mesig och obestämd förvånade mig, gladde mig.

Det är så lätt att redan som barn bli tillskrivet ett attribut och ständigt leva efter det. ”Du är så snäll” blir en självuppfyllande profetia på gott och ont.

Den här veckan insåg jag att jag är snäll, men att det inte alls är synonymt med mjäkig och feg.

Och det unnade jag mig.

Det här unnade jag mig också.

Så olika

Vi är fem syskon.

Uppväxta i samma familj, med samma arv, i samma miljö, med långt samma explicita och implicit regler för liv och leverne.

Och ändå blev vi så oerhört olika.

Jag ser drag av mig själv i alla: lekfullheten och närheten till ordskämten i min yngsta bror, välviljan och finkänsligheten i min nästyngsta bror, anpassbarheten och snällheten i min syster samt fritidsintressen och rättvisetänkandet i min storebror.

Ändå utgör dessa likheter med varje enskilt syskon max 30 % av det som är jag.

Så häftigt ändå att vi är så olika.

Mina syskon, skatter!

Slutar aldrig

Han kände omedelbart igen låten.

För mig var introt totalt främmande (och då brukar jag ändå få 90 % rätt i Så ska det låta) och när sångaren började sjunga ut sin lyrik gjorde Samuel det också.

Och han kunde vartenda ord.

Jag vet fortfarande inte vad det var för låt, det var något poppigt svenskt, något i Ted Gärdestad-kategorin. Never heard.

I tio år har jag känt den här mannen och plötsligt uppvisar han helt nya, för mig okända, egenskaper.

Han slutar aldrig att förvåna mig, min Samuel.

Och för det och många andra orsaker är han så, så älskvärd.

Mätt i själen

Två dop och hinkvis med kaffe senare ligger jag raklång på golvet och är mätt i själen.

Det är rikt, ändå, att ha ett liv fullt av festligheter, småttingar, liv och död och allt däremellan.

Ja, jag är lite slut i hjärnan efter många människomöten och många intryck att smälta men den känslan som dröjer kvar längst är ändå, alltid, tacksamheten.

En fin helg har det varit.

Vackraste dopklänningen från dagens dop av min brorsdotter Noomi Iris Noelle.

Så onödigt

Jag är ju lite av en självutnämnd livsstilsfilosof.

Av exakt den anledningen delger jag nedan en av mina livsvisdomar:

Om vi bara visste hur lite folk egentligen tänker på och bryr sig om oss skulle vi leva våra liv på helt annorlunda sätt.

Det låter kanske pessimistiskt, ohumant men fundera själv: hur mycket tid ägnar du dig åt att tänka på andra människor? Deras livsval, misstag, felsägningar, pinsamheter?

Jag är den första att erkänna att jag egentligen ägnar ingen tid alls åt ovanstående.

Däremot ägnar jag störande mycket tid åt att fundera på hur mycket andra människor tänker på mig.

Så onödigt egentligen.

Det ska jag sluta med. Typ helst genast.

”I don’t care” - Oliver the Neva